En KIK- och far&son-resa jag aldrig kommer glömma
Morgonen efter. Det är över nu. Mikael Gath & Peter Johansson & Joel Gistedt och deras hockeygängs säsong 2021-22 är slut. Och jag är slut... känslomässigt.
Det känns tomt.
Blankt.
Adrenalinpåslaget, nervositeten, berg-och-dal-bane-känslorna mellan ett semifinalhopp och nää, det här tar MoDo hem till slut... ... allt det där är historia nu.
Kristianstads IK-historia.
Hela den här hockeysäsongen, som igår ändade i sjätte matchen i bäst-av-sju-kvartsfinalmatchserien mot/till SHL i en nästintill fullsatt (2030 åskådare = fanns plats för 100 till) Kristianstads Ishall, har varit en resa som jag aldrig kommer att glömma.
Aldrig någonsin kommer att glömma.
Som Max och jag kommer att komma tillbaka till många, många gånger när vi diskuterar hockey.
"Kommer du ihåg den där säsongen, pappa, när jag sa att KIK skulle komma topp6 och du inte trodde på mig..."
... och att sedan, kanske och med ett illmarigt leende, tillägga;
"Och jag vann ännu ett vad mot dig."
Ja, så skulle min KIK-/hockey-globetrotter till son kunna säga - definitivt det första och, ja, på ett hjärtligt sätt kanske även tillägget för att retas/gnabbas med sin gamla, gnälliga och (KIK-)negativa far.
För allt det där är ju sant.
Och femhundringen, ja, den swishade jag direkt när det stod klart att Gath & Johansson & Gistedts manskap efter en in i de allra sista skälvande sekunderna högdramatisk 52a och sista HA-grundserieomgång - inte så/särskilt mycket i Himmelstalundshallen där KIK besegrade Vita Hästen med 8-2, utan tack vare/med hjälp av sportsligt agerande HV71 och Björklöven - fixade den där sjätte och sista direktkvartsfinalplatsen.
En kvartsfinal, med en i förlängningen SHL-biljett i potten, mot ett av en överväldigande majoritet, inklusive mig, favorittippat MoDo - som valde att möta KIK.
Anrika MoDo med siktet inställt på att återvända till landets högsta hockeyliga där Örnsköldsviksklubben under många, många år var bofast.
Och Kristianstads IK med siktet inställt på... ja, vaddå?
Ärligt skrivet så vet jag inte.
Och den frågan behöver jag inte söka svaret på nu.
På nu längre.
För säsongen 2021-22 är slut, över, färdigspelad för Kristianstads IKs representationslag.
Men det var ju så nära.
Så nära att Mikael Gath & Peter Johansson & Joel Gistedts hockeygäng hade tvingat fram en sjunde och direkt avgörande match i Hägglunds Arena.
Jag tänker framförallt på när Linus Pettersson och Melker Eriksson kom i ett två-mot-ett-läge, Linus passade till Melker och Melker sedan, istället för att skjuta, spelade tillbaka pucken till Linus som nog/kanske blev lite överraskad av det där tillbakapasset och inte riktigt fick till det med klubba och puck, kom i alltför snäv vinkel och MoDo-kassen klarade sig från puckpåhälsning den gången.
3-0 där, i andra periodens sjätte minut, och... ja, det hade såklart varit en riktigt rejäl, tung, brant MoDo-uppförsbacke.
Men livet är fullt av tänk om...
Nu blev det inte mål i den sekvensen.
Det kanske hade varit för bra... men samtidigt svarade Gaths manskap för en mycket stark förstaperiod där 2-0 efter 20 minuters spel absolut inte var orättvist.
Men MoDo har den här säsongen visat sig vara riktigt starka på att hämta upp underlägen/vända till seger, inte minst då i tredje perioden och i synnerhet i slutet av densamma.
Nu kom, en och en halv minut efter Linus Petterssons och Melker Erikssons två-mot-ett-jätteläge, MoDos 1-2-reducering.
Och innan perioden var över, närmare bestämt efter 38.38, satt även kvitteringspucken bakom KIKs målvaktsjätte Frederik Dichow.
Och sanning att skriva, och den värnar jag om att försöka få fram, så hade MoDo ett bortdömt mål (lekmannajag kan inte bedöma om det, efter en lång videogranskning, var rätt eller fel domslut) och Dichow hade änglavakt 1.30 in på mellanperioden när pucken från Mikkel Aagaards klubba gled längs isen och prickade hans danska OS-lagkamrats vänstra stolpes insida...
Men Aagaard skrinnade inte mållös av Kristianstadsisen igår då det var han som satte 2-2-pucken i powerplay.
Tidigt i tredje perioden satte sedan Josef Ingman matchens och MoDo-KIK-kvartsfinalmatchseriens sista mål, förnämligt framspelad av Filip Sveningsson.
På något - och objektivt sett - sätt skipades ändå rättvisa; att det var MoDo som spelar vidare på isen den här säsongen medan KIK-spelarna nu får mer tid till annat (spel) som inte minst hittills under 2022 inte har funnits särskilt mycket tid över till.
Det har - när KIK-spelandet efter en, på grund av covid-19-utbrott i KIK-truppen, framskjuten årsmatch(om)start - varit mycket matchande och mycket (buss)resande från den 12 januari (då för övrigt KIK besegrade MoDo Hockey hemma med 4-3 efter att Gustav Bouramman kvitterat efter 59.30 och Deven Sideroff avgjort 4.30 in på förlängningen) och fram till igår kväll.
Men nu är det slut.
En historisk KIK-säsong - aldrig tidigare i den nordostskånska föreningens 56-åriga historia har representationslaget spelat slutspel mot/till landets högsta hockeyliga.
Kan det ske igen?
Eller mer specifikt; kan det ske (igen) redan nästa säsong?
Återstår att se.
Så mycket kan jag skriva att det blir inte samma KIK-lag i HA-premiären i höst som det som igår avslutade säsongen 2021-22.
Avigsidan - ja, för Kristianstads IKs del sett ur ett rent lagbyggarperspektiv anser jag det är ett passande ord - inför säsongen 2022-23 är att den här sportsligt sett historiskt framgångsrika säsongen per automatik medfört att ett antal, ett relativt stort antal, spelares framfart i KIK-dressen inte har gått andra (SHL-)klubbars sportchefer samt agenter med flera obemärkt förbi.
Men det där, en utvärdering av den här säsongen och blick framåt med, bland annat, hur KIK-sportchefen- och headcoachen Mikael Gaths hockeygäng kan se ut/formeras inför nästa säsong, får jag återkomma till.
Eller mer rätt; får Max och jag återkomma till.
I "KIK enligt far & son".
Det har varit en fantastisk resa - där jag inte, långt därifrån, har varit med på alla dina resor - under den här säsongen, Max, och jag är så glad och tacksam att jag har fått uppleva allt det här tillsammans med dig!
Men vi kommer också fortsätta att prata hockey med våra mycket trevliga, kunniga och engagerade (hockey)vänner i HA-podden.
Under den här säsongen har jag också fått många andra nya vänner runt om i landet där våra hjärtan klappar för olika lag och åsikterna inte heller alltid varit lika men det genuina gemensamma hockeyintresset har varit/är ett sammanhållande kitt.
Det finns mer att skriva, inte minst många tack att förmedla, men jag spar på det då, som skrivet, den här KIK-säsongen ska utvärderas och säsongen för ett antal lag som Max och jag pratar om i HA-podden fortskrider.
Så, nog för nu.
