En klubb i kris
När jag under lördagen bänkade mig för att kolla på HV71s hemmamöte med Malmö var det med blandade känslor i kroppen. Dels känslor av hopp och en tro på att man skulle vinna på hemmaplan och ta ett litet steg från övriga bottenlag. Dels också med känslor av ångest med vetskapen om hur spelet sett ut denna säsongen. När matchen var slut satt jag fylld av tomhet och tänkte att detta var ju inte så oväntat…
Stormen som följde på sociala medier var inte nådig, men i månt och mycket berättigad. Med undantag av vissa kommentarer så svämmade det över med rop efter handlingskraft, transparens, jakt på svar och ledande personers huvud på fat.
Man behöver heller inte vara raketforskare för att förstå att det är mycket som är fel i HV71. Vad som också är tydligt är att det tyvärr är en organisation som är verklighetsfrånvänd.
När Peter Ekelund talar om att man kan nå topp-6 om man snittar över 2 poäng per match, när Agne Bengtsson uttalar sig slarvigt om att man inte ska kritisera i ett väldigt känsligt läge, när Nicklas Rahm är nöjd i match efter match trots förluster eller när Johan Hult säger att corsin tar en smäll av att man vill höja sin expected goals – trots att vi har sämst xG% i SHL just nu.
Alla dessa kommentarer, tillsammans med produkten på isen, gör att man som supporter känner sig väldigt förbisedd, idiotförklarad och tagen för given. HV71 är extremt pressade och alla kan göra misstag, men att man som supporter ska svälja vad som helst är inte rimligt.
Vi kritiserar självklart inte för att det är roligt, vi kritiserar för att vi från djupet av våra hjärtan bryr oss. Men om man fortsätter uttala sig som man gör så kanske dagen kommer då vi inte längre gör det.
När juniorkronorna åkte ur inatt mot Finland, rann tårarna ner för spelarnas kinder. Idrottens stenhårda sanning när ett lag åker ut. Jag fylldes av en klump i magen när jag såg tomma blickar, förkrossade spelare och ledare och började fundera framåt med en rädsla för klubben i mitt hjärta.
Det är förvisso oerhört långt kvar på säsongen, mycket kommer att hända. Lagen i botten börjar dock röra på sig och självförtroendet i HV71 känns helt obefintligt. Att hamna i ett ödeskval mot tex Oskarshamn när man som klubb ska fira 50-årsjubileum är självklart inget som jag förväntar mig, men risken finns i allra högsta grad. Ett sådant kval i bäst av 7… Jag vågar knappt fundera på vad som skulle röra sig i huvuden på spelarna då.
Vi är naturligtvis inte där. Jag likställer inte att åka ut i kvartsfinal i JVM med att åka ur SHL. Men när jag såg de tomma blickarna kunde jag inte undvika att fundera på vad Simon Önerud hade sagt i intervju om det blev ett faktum.
Med allt som hänt den här säsongen och läget vi befinner oss i skulle jag uppskatta om Agne sagt att han förstår kritiken och tar den till sig, eller att Rahm sa att det inte är okej och att han är oerhört besviken, eller att Ekelund säger att vi ska göra allt för att hitta stabilitet och undvika kval. Istället går man tvärtemot och är nöjd, vill inte ha kritik och tror att man ska snitta dubbelt så många poäng som man tagit hittills. Det rimmar illa och gör att jag har svårt att ta dessa herrar på allvar.
Något annat jag reagerat starkt på är hur tydligt det är att spelare inte mår bra alls i HV. Jag förstår att det är ruggigt tufft och att självförtroendet är på botten. Men HV lånar in Schira, han är bäst i HV de matcher han spelar. Cederqvist och Wernblom kommer in och är bäst på plan mot Frölunda. En ratad back från Rögle och 2 allsvenska spelare går in och levererar direkt. Samtidigt är i stort sett hela laget totalt under isen.
I filmerna om Harry Potter utövas en förtrollning som lamslår motståndaren. En förtrollning som HV71 lyckats lägga på sig själva. Om inte JVM-spelarna, Johan Hults nästa nyförvärv, ledningen eller tränarstaben lyckas bryta förtrollningen, är HV väldigt illa ute. Kris är ett ord man slänger sig med lite för ofta, men nu är det kris på riktigt. En kris som kräver det vi fans efterfrågar – tydlighet, handlingskraft, transparens, vilja och styrka.
