Exakt det gensvaret man hoppades på - mot Västerås lyfter vi taket
Efter icke-insatsen mot Mora väntade Östersund på bortaplan för SSK under tisdagskvällen. Hur laget skulle svara upp på premiärförlusten kändes högst oklart och det fanns en del nerver, förlust och biljettförsäljningen inför fredag hade nog stannat upp. Det visade sig dock att det inte fanns något att vara orolig för kring denna match och även om vi inte ska dra några större slutsatser på grund av tisdagens insats så finns nu alla förutsättningar för en magisk kväll på fredag.
Veckorna fram till premiärdagen var hockeysuget rätt lågt men när pucken väl släpptes i Mora kändes det som att det handlade om liv och död igen. Behöver inte gå in på det så mycket, Janne Willman har redan summerat den matchen väldigt bra. Dock var man ruskigt förbannad efteråt. Premiär, många tillresta bortasupportrar och en total utskåpning på isen i fem mot fem. Hemresan blev rätt dryg och ens allmänna humör var… sisådär… fram till cirka fem minuter in på tisdagens match mot Östersund.
Inledningen på matchen kändes lite tafatt under tisdagen, det kändes lite spänt på något vis. Det kan man förstå till viss del. Två raka bortaförluster innan hemmapremiären undviker man helst. Dock kändes det som att SSK tog tag i matchen relativt fort och när Albin Carlson spräckte målnollan efter drygt nio minuter, efter en fin framspelning av Linus Videll, var det bara ett lag på banan. Axlarna åkte ner några centimeter och framförallt förstakedjan med Marcus Eriksson, Linus Videll och Filiph Engsund lekte hockey. 0-2 kom tre minuter senare av Filiph Engsund efter en magisk passning av Marcus Eriksson in i skottsektorn. Straff två och en halv minuter efter det då Ludwig Blomstrand hakades upp. Samme Blomstrand tog straffen själv och gjorde 0-3 med hjälp av ett kyligt handledsskott. Såg nästan retfullt enkelt ut. 0-4 skulle även komma och även det var hockeygodis. Linus Videll frispelar Marcus Eriksson som sätter dit pucken efter em kylig dragning och Östersund gjorde ett målvaktsskifte (Alex D’Orio ut, Isak Mantler in).
Sedan blev det väldigt avslaget. En reducering kom, rätt onödigt, medan SSK hade powerplay under periodens slutminuter. Slarv och en två mot två kontring, där Sebastian Fakt alldeles för enkelt skaffade sig ett friläge istället och satte dit pucken mellan benen på Claes Endre. Där behövde Julius Bergman gå på kropp och Endre hade nog velat vara tätare där, nåja.
De sista 40 minuterna spelades nästan bara av. Östersund hade inte mycket att sätta emot och SSK gick ner sig några procent, som det ofta blir vid större ledningar. Christopher Liljewall gjorde andra periodens enda mål med drygt femtio sekunder kvar med ett fint handledsskott. Även en bra skymning av William Wiå, utan den borde Isak Mantler ha tagit den pucken.
Lika avslagen tredjeperiod egentligen men två fina SSK-mål fick vi se ändå. Det första kom ungefär halvvägs in i spel fem mot tre när Emil Alba snappade upp en sargretur vid den förlängda mållinjen och vispade in 1-6 innan Mantler hann tillbaka till första stolpen. 1-7 kom under matchens slutminut och det var ett magnifikt solomål av Dominic Turgeon som tunnlade Östersundsbacken Josef Ingman innan han även bjöd Isak Mantler på en korv med bröd.
Så vad kan man dra för slutsatser av detta? Inget egentligen. En match mot ett lag som kommer slåss om att undvika de två sista platserna eller eventuellt knipa en plats i play in. SSK hade även en effektivitet vi inte kan räkna med speciellt ofta. Det man kan konstatera är dock att bättre gensvar på fredagens plattmatch kunde man inte hoppas på. Sju olika målskyttar och en väldigt komfortabel seger, det var aldrig något snack. Visst, det var inte den roligaste hockeyn stundtals men igår ville jag egentligen bara ha tre poäng och vi fick se betydligt mer än vad jag hoppades på.
Förstakedjan med Marcus Eriksson, Filiph Engsund och Linus Videll briljerade. Sett en del kritik mot att spela två spelfördelare ihop men jag känner samtidigt att spelare av den kalibern bör kunna hitta kemi och lära sig att spela med varandra. Sedan kan det bli lite klurigt att sätta ihop kedjeformationer, speciellt när Dyk kommer tillbaka. Våra fyra toppforwards i Videll, Dyk, Blomstrand och Eriksson är fyra spelare som vill ha mycket puck. Tror det är därför Dominic Turgeon, som är en liknande spelare ur den simpla aspekten, är nere i tredjekedjan med Liljegren och Alba medan Engsund och Liljewall banar vägen i de två första kedjorna. Det ska även bli intressant att se om Egor Polin får fortsatt förtroende på fredag eller om Rasmus Ekström får chansen. Gillar det jag sett av båda så här långt. Polin har offensiva skills men känns lite valpig i sitt spel. Min största oro är dock backsidan, både när det kommer till bredd och spets. Centersidan känns även lite svag om man jämför med tilltänkta toppkonkurrenter.
På fredag får vi kanske en klarare bild av vilket typ av lag vi har, så se till att vara på plats!
Flera supporterbussar från Västerås kommer, så det gäller att vi steppar upp på läktaren.
Rivalmöte och mycket publik. Bättre förutsättningar för en fin fredagkväll får man inte, sedan får vi hoppas att vi tar tillvara på det.
Om ni hör en sång…