Gunnarsson: En transportsträcka utan dess like
Två omgångar återstår av grundserien, man har länge gått och försökt räkna ut vilken slutplacering SSK lär få men i ärlighetens namn, vad spelar det för roll? Varför känns det ibland som att svensk ishockeys största mål är att ge supportrarna huvudvärk? Min fråga rakt ut till alla som är en stor del av svensk ishockey: Vad i hela Linköpings namn håller ni på med?
Har alltid tyckt att ishockeyn är den mest underhållande sporten som finns men har ända sedan avskaffande av kvalserien, varit oerhört skeptisk till de två modeller av seriesystem som vi har fått bevittna i Hockeyallsvenskan.
Att det seriesystemet vi har nu känns sämre än föregående trams, säger en del.
Även om det föregående systemets slutspelsmodel var något oerhört märklig och man riskerade att få den värsta typen av migränanfall i att försöka förstå slutspelets koncept, innehöll det två saker som är betydligt bättre än nuvarande:
- Två lag kunde gå upp
- En intressant grundserie
Kommer alltid tycka att 52 omgångar av en grundserie är alldeles för mycket men de två systemen vi har haft innan hade i alla fall betydande placeringar.
Förra systemet hade att lag ett och två spelade en final, snacka om viktiga platser.
Övriga slutspelslag var lagen tre till åtta.
Även om det kan tyckas vara en stor del av tabellen var varenda placering viktig och kunde avgöra den så kallade “slutspelsserien”.
Kom du trea fick du inleda slutspelserien med tre poäng, fyran fick inleda med två poäng, femman fick inleda med en poäng.
Ja, ni förstår.
Hade du inget med placering tre till fem att göra, krigade du förmodligen om att ens kvala till SHL istället.
Alltså kunde varenda placering ha en avgörande faktor.
Även om slutspelsformatet var något väldigt krångligt, så fanns det något att kriga för i grundserien hela vägen in i kaklet, allt som oftast.
Nu är grundserien helt åt Linköping… för att tala Södertälje-språk.
Slutspel och ishockey hör ihop, på det sättet är det här formatet med ett klassiskt slutspel intressant men vem bryr sig egentligen om vart ens lag hamnar i tabellen så länge man klarar topp-6?
Att kvalificera sig direkt för kvartsfinal är det enda viktiga.
Hade det varit publik hade man kanske brytt sig en aning om hemmaplansfördel, inte mer.
Har länge intalat mig själv att placeringarna spelar roll och har länge tittat på SSK:s möjligheter att avancera uppåt i tabellen men nej, nu vill jag tala klarspråk.
Att sex lag blir direktkvalificerade för kvartsfinal, medan lag sju till tio gör upp om de sista två kvartsfinalplatserna genom att spela åttondelsfinaler säger en del om att de som har kommit på konceptet insåg att denna grundserie inte skulle bli mer än en transportsträcka utan dess like.
Man ville få till ytterligare en streckstrid helt enkelt men vem tycker att det är en bra idé?
Ingen kan väl på fullaste allvar mena att man förtjänar en chans att kvala till SHL ifall man slutar på en tiondeplats i Hockeyallsvenskans grundserie?
Ni kanske tänker att det visst spelar roll vart i tabellen man hamnar, slutar man tillräckligt högt upp får man välja motståndare och desto högre upp man kommer finns det fler motståndare att välja bland.
Nja, jag håller inte med.
Laget med högst högstanivå i slutspelet kommer gå upp, så enkelt är det.
Kunde inte bry mindre ifall SSK får möta Västervik eller Mora i kvartsfinal.
Tuffare motstånd finns och kan man inte ta sig förbi något av de här lagen, har man inget i en semifinal att göra ändå.
Sedan förstår jag inte varför alla antar att det är en fördel att få välja motstånd.
Är inte det att bokstavligen ge motståndarnas tränare ett färdigt peptalk?
Liksom: “Nu jävlar ska vi visa de gjorde fel i att välja oss.”
Varför kunde ingen vettig människa föreslå att seriens högst rankade lag möter seriens lägst rankade lag?
Södertälje har i praktiken varit klart för topp-6 väldigt länge, man har bara gått och väntat flera månader nu på att slutspelet ska börja.
Hur underhållande är det egentligen?
Det här tror även jag förklarar varför egentligen alla topplag, förutom Timrå, har varit väldigt ojämna den här säsongen.
Spelarna säger utåt att de siktar så högt upp som möjligt men egentligen vet spelarna, lika mycket som vi, att tabellplaceringarna kommer betyda noll när slutspelet väl drar igång.
Det är inte konstigt att en lång transportsträcka även påverkar spelarnas motivation.
På tal om Timrå, hur orättvist är inte detta seriesystem mot seriesegrare?
Hur orättvist har inte alla system varit mot vinnarna av grundserien?
Är du bäst över en hel grundserie ska du gå upp.
Är du sämst över en hel grundserie ska du åka ur.
Punkt.
Nej, jag tycker självklart inte att enbart seriesegraren ska gå upp.
Att bara ett lag kan gå upp just nu är helt bisarrt.
Dock tycker jag att serieseger ska vara ett sätt att säkra avancemang på.
Att vara framgångsrik under en grundserie handlar om att hitta en hög lägstanivå, att vara framgångsrik under ett slutspel handlar om att hitta en hög högstanivå.
Timrå har hittat en lägstanivå som är överlägsen jämfört med alla andra lags lägstanivå.
Är deras högstanivå lika överlägsen jämfört med alla andra lags högstanivå?
Det vet vi inte förrän när slutspelet börjar.
Är det ens säkert att de kommer kunna ställa om till sin högstanivå, nu när de tappat formen på grund av flertalet meningslösa grundseriematcher mot slutet?
När 20/21 sammanfattas kommer Timrå beskrivas som det överlägset bästa laget men det är inte självklart att de beskrivs som laget som avancerade till SHL.
Krävs inte särskilt mycket för att lista ut hur dumt det låter.
Svensk ishockey är unik på många sätt.
Vi har en läktarkultur som är mer lik fotbollen än jippot i exempelvis NHL.
Vi är ett av få ledande länder inom ishockeyn som har upp- och nedflyttning.
Missförstå mig inte, det tycker jag är väldigt bra.
Det känns dock som vi också ska försöka vara väldigt unika när det kommer till hur upp- och nedflyttningssystemen fungerar.
Det blir sällan bra är känslan.
Gud förbjude att man tar inspiration från en annan sport.
Att hitta ett system som är betydligt rimligare och mer underhållande över en hel säsong, det är sådant som kan öka intresset för ishockey.
Ökat intresse kan ge många ringar på vattnet, det säger sig självt.
Ni kanske undrar vad jag då har för förslag på bättre seriesystem?
Jo, jag har faktiskt funderat ut ett scenario, som vid första skiss kanske inte är helt perfekt men något jag tycker är betydligt bättre än det vi har nu.
Först och främst vill jag göra något åt längden på grundserierna, 52 omgångar är alldeles för mycket i min mening.
För att krympa ihop grundserien tycker jag så här: Utöka Hockeyallsvenskan och SHL.
Ha 20-21 lag i varje serie, ta bort att man möter varje lag fyra gånger, kör dubbelmöte.
Alltså skulle grundserien bli 38 till 40 omgångar lång.
Om vi börjar med SHL:s slutspel: Lag ett till åtta går till kvartsfinal.
Inget förbannat “play in”-duttande.
Högst rankat lag i grundserien möter lägst rankat lag, inte svårare än så.
Det sista laget i serien åker ur, nästsist och tredjesist går till kvalserien.
Första laget i Hockeyallsvenskan går upp direkt.
Lag två till fyra går till kvalserien.
Lag fem till nio gör upp om den sista kvalserieplatsen i en liknande enkelserie vi har sett förut.
Sedan en gammal klassisk kvalserie, tio omgångar, fyra Hockeyallsvenska lag, två lag från SHL.
Ettan och tvåan i kvalserien spelar i SHL, resten i Hockeyallsvenskan.
Ett vanligt motargument för kvalserien är att den inte är rättvis.
Exempelvis: Sista omgången, sista SHL-platsen står mellan tre lag, två av dessa lagen möter varandra medan ett lag möter ett gäng som inte har något att spela för.
Förstår poängen och tycker att det är ett klokt resonemang.
Däremot tror jag inte man kan hitta ett upplägg som är helt rättvist, så länge man inte slopar slutspelshockey helt.
Tycker ändå trots allt detta är så rättvist det kan bli, i slutändan går de två lagen som varit bäst över tio omgångar till SHL.
Ett problem med detta kan vara att Hockeyettan inte skulle kunna ersätta lagen som går till Hockeyallsvenskan efter utökningen, varje säsong känns det som att lag från Hockeytvåan tackar nej till platser i Hockeyettan på grund av ekonomi.
Det kanske dock är ett tecken på att 47 lag i Hockeyettan är för mycket?
Kanske det är läge att minska antalet lag i den ligan?
Sedan kanske ni tycker att det är märkligt att jag har klagat på att grundserien i Hockeyallsvenskan är en transportsträcka och sedan ge ett förslag som skulle ge ännu större ingenmansland.
Det är sant men jag ser flera fördelar med detta förslag:
- Kortare grundserie
- Betydligt viktigare vart du slutar i tabellen
- Ett relativt simpelt slutspelsupplägg
Är medveten om att mitt förslag inte är prickfritt, det finns säkert nackdelar med detta jag inte har varit smart nog för att lista ut men det är i alla fall ett förslag.
Det kanske är precis det vi behöver för att få en förändring: förslag.
Konstruktiv kritik och inte enbart; “Det här systemet är sämst, ni suger.”
Känns som att det har varit många debatter inom svensk ishockey genom åren.
Allt ifrån att domarkåren tar kol på det fysiska spelet, att nya stormakter i SHL inte värnar om läktarkulturen (med handklappor, kundvagnsrace, kisscams, etc), förbundets oförståndiga seriesystem, att det finns röster som vill stänga ligorna för upp- och nedflyttning, med mera…
Man blir bara förbannat trött.
Ibland undrar jag, ni som har stort inflytande på den svenska ishockeyn;
Vad i hela Linköpings namn håller ni på med?
