Gunnarsson: Livet som nybliven SSK:are
Ville skriva ett av Hockeyallsvenskans blogginlägg under juli månad men fick inte. Förståeligt. Får skriva på min egen plattform.
Har ni någonsin känt att ni vill få något sagt men ni har absolut ingen aning om hur ni ska formulera er eller var ni ska börja?
Lite så känner jag just nu.
Det gör jag alltid när jag skriver men då är det bara att låta hjärtat tala.
Det hela började slutspelet 2005 i kvartsfinalen mot Linköping och semifinalen mot Färjestad.
Då skulle jag snart fylla två år och satt i farsans knä med hörselkåpor.
Om den ungen bara kunde förstå vad han fick uppleva.
Gått på en hel del matcher sedan dess men det dröjde några år innan det blev en del av mitt liv.
Säsongen 2013/2014 kom förälskelsen.
Kunde inte se alla matcher. Det blev när farsan sade att vi skulle åka till Scaniarinken eller när han betalade för enskild TV-match.
Blev att man läste i Länstidningen en hel del.
Starkaste minnet för mig den säsongen är när Andreas Johansson skrek under en timeout:
“(Namn)... if you take one more penalty I will fucking drive you to the airport.”
Kommer inte ihåg namnet på transatlanten.
Kommer bara ihåg att jag älskade hans passion och vilja, för jag var minst lika förbannad.
Åh, vad jag tyckte om att se “gallerkedjan” med William Nylander och David Pastrnak på kanterna samt Linus Fröberg som center.
Varför babblar jag om detta dock?
Det var inget märkvärdigt år för någon annan SSK:are.
Man slutade tredjesist i tabellen och i efterhand var det förspelet till den värsta säsongen Sportklubben haft under sina många år som svensk idrottsförening.
Det var dock en speciell säsong för mig.
För det var säsongen jag fann min stora kärlek:
Södertälje Sportklubb.
Ni förstår, det var en del som ansåg att jag var udda.
Okej, jag är jävligt udda.
Så jag var väldigt ensam.
Är fortfarande ganska ensam.
Så att hitta något som alltid finns där för mig betydde allt.
Ni ser varför jag älskar ishockey är ganska simpelt.
Det går upp och ner. Det är frustration. Det är eufori. Det är besvikelse. Det är måljubel och tårar.
Det är känslostyrt - precis som en hel människa.
Kommer starkt ihåg sommaren inför säsongen 2014/2015.
Kollade medier femtio gånger om dagen efter nyförvärv.
Klubben och supportrarna hade sagt sitt: SHL 2015/2016 - det finns inget annat.
Pengar samlades in och stora namn presenterades på löpande band.
Satt och skrev analyser som jag gör idag men då fick ingen se.
Tror det mesta är slängt.
Under första ispasset samlade jag autografer från spelare och har än idag en t-shirt med signering från hela truppen.
Finns säkert någon som skulle betala för att elda upp den.
Säsongen började strålande. Vi slog ärkerivalen och SHL-laget Linköping på försäsongen, för att sedan vinna inledande fem matcherna i grundserien.
Det dröjde dock inte länge innan man märkte att något var fel.
Det här laget skulle inte bära oss till SHL.
Negativt kval blev inte superaktuellt innan sista fjärdedelen av grundserien men att säsongen skulle få en fiaskostämpel stod klart relativt tidigt.
Oroade mig för det värsta ganska tidigt och frågade pappa:
“Vad händer om SSK åker ur?”
Svaret kom tätt inpå:
“Då eldar jag upp alla våra SSK-saker på tomten.”
Givetvis menade han inte det men han visade att det inte fanns på hans världskarta att Sportklubben skulle trilla ur Hockeyallsvenskan.
Han pratar ofta med mig om hur stor samt anrik klubb Södertälje är och att jag en dag ska få uppleva när klubben tar sitt åttonde SM-guld.
Ska jag vara ärlig är SSK för mig ett etablerat Hockeyallsvenskt mittenlag.
Önskar att det vore något annat.
Om vi går tillbaka till 2014/2015.
Kvalserie för att undvika degradering blev ett faktum.
Såg nästan alla hemmamatcher det året men klarade inte av att bevittna kvalserien.
Det kändes som att jag visste vad som var påväg att hända.
Pratade man med andra så fanns det inte att i deras värld att SSK skulle åka ur trots en jumboplats i tabellen.
Eftersom SHL utökades till 14 lag det året spelade fyra av sex lag från kvalserien i Hockeyallsvenskan 2015/2016.
Det spelade dock ingen roll.
Spel i Hockeyettan var ett faktum.
Hjärtat gick i kras där och då men det skulle komma en hel del erfarenheter som jag är tacksam för än idag.
Sommaren därpå var jag inte alls lika engagerad men när träningsmatcherna drog igång var jag på plats.
Att se hur staden slöt upp det året för att ta tillbaka SSK till Hockeyallsvenskan är en upplevelse jag kommer bära med mig livet ut.
Lärde mig även något det året.
Det är inte mål och assist som avgör ifall en spelare fångar publikens hjärta.
Det är vad de säger och vad de är beredda att göra för laget som visar ifall de bryr sig om klubbens framgång.
Har sett en del bra spelare i SSK genom åren i alla fall.
Nämnda gallerkedjan, Tim Heed, Anze Kopitar, Nicklas Grossman, Jhonas Enroth och så vidare.
Dock när jag går igenom mina SSK-minnen, hittar jag förvisso en matchtröja med namnet Pastrnak som jag är stolt över.
Det som slår mig mest dock är hockeykort med autografer från spelare som Adam Hansen, Henrik Thegel, Christofer Blid, Calle Brattenberger…
Ni förstår.
Det kanske inte var de största namnen som spelade i Sportklubben den säsongen men det var dedikerade människor. En stor majoritet av dem som tog sig an deras största uppgift i karriären.
Samtliga i truppen fick ett idrottsminne för livet.
Ett band skapades mellan publiken och laget.
Där föddes mina första sanna hockeyhjältar.
Den största för mig var Alexander Sahlin.
Skrivit om mina kopplingar till honom i en krönika.
Ska inte gå igenom det igen men att se honom ta laget tillbaka till Hockeyallsvenskan och tillsammans med Fredric Weigel och Anton Holm rädda existensen i ligan säsongen därpå var magiskt.
Se honom lämna var hjärtskärande och något som var svårt för mig att acceptera.
Dagen han lämnade stirrade jag nästan bara in i en vägg.
Efter min krönika dedikerad till Sahlin fick jag ett mejl:
“Hej Adam.
Jag fick en krönika skickad till mig som du skrev när jag lämnade SSK.
Och egentligen så skulle jag bara från botten av mitt hjärta säga tack för dem fantastiskt fina orden du skrev!
Blev otroligt rörd men framförallt stolt för att jag gjort ett positivt avtryck hos dig.
Så återigen, tusen tack för fantastiska ord.
Jag hoppas att du har en trevlig sommar och att vi ses i Templet någon dag!
Mvh Alexander Sahlin”
Kan man ha ett mycket större SSK-hjärta för Sportklubben än Sahlin?
Det tror jag inte att någon kan få mig att tro.
Insåg dock något den dagen.
Det var dags för mig att släppa taget.
Minnena från hans tid och avtrycken han satte hos mig är oförglömliga men något jag bara få se tillbaka på med glädje.
Det var dags för en förändring, så att Sportklubben kan forma ett målvaktspar de tror kan bära laget till SHL och för att Sahlin någon annanstans ska kunna blomma ut till den SHL-målvakt jag vet att han kan vara.
Det blev lättare att acceptera.
Vad är det jag då försöker få fram?
Jo, att en känsla av gemenskap och tillhörighet kan rädda en tillvaro.
Det behöver inte vara svårare än så.
Är så glad över att jag kan kombinera mitt skrivande med Sportklubben och jag gör allt jag kan för att få fram intressanta artiklar. För det är mitt sätt att säga tack.
Även om jag känner mig helt ensam ibland, så är jag inte det.
För jag har dig som läser det här.
En dag ska jag kunna ställa mig på ståplats och njuta av att SSK är ett etablerat SHL-lag.
En dag ska jag se Sportklubben lyfta sitt åttonde SM-guld.
Tack för att ni tog er tid.
/Adam
