Gunnarsson: Orden säger en sak - kroppsspråket något annat
Efter att ha sett SSK vika ner sig ännu en gång vid ledning mot Väsby, ställer jag mig frågande till hur självförtroendet är inom gruppen. Samtidigt är segrarna när man inte är bra rent spelmässigt ett tecken på att man har en tro inom laget. Mixade signaler men att det finns en problematik är för mig ett faktum och i slutändan är det en ledarfråga.
Årets upplaga av SSK gör mig inte riktigt klok.
Det är första säsongen på väldigt länge som SSK är ett topplag i hockeyallsvenska mått och för det är jag evigt tacksam.
Som ung blir det här en av de mest framgångsrika säsonger man har upplevt, i alla fall som riktigt insatt.
Det finns en högsta nivå som kan utmana alla lag i serien men det går inte att säga något annat än att SSK har varit stundtals väldigt ojämna och tagit en del poäng som man kanske inte har förtjänat fullt ut.
Tränare och spelare har sagt rakt ut att de tror på att SSK har vad som krävs för att gå hela vägen men gör de verkligen det?
Är långt ifrån en professionell idrottare men jag skulle hävda att jag kan se skillnad på ett lag som är osäkra och ett lag som tror på det man gör fullt ut.
Det tror jag att de flesta kan.
Har kritiserat Södertälje senaste månaderna för att man blir passiva när man går in i tredjeperioderna vid ledning och jag vet att många ser det också men det förvånar mig kraftigt att en del menar att det är en taktik från tränarna att gå in och försvara ledning.
Missförstå mig ej, jag tycker att det här är en ledarfråga men tror inte alls att passiviteten är ett resultat av taktikval.
Menar mer på att spelarna krymper ihop, blir tveksamma och ser väldigt stressade ut.
Som ett lag med dåligt självförtroende brukar agera vid ledning, man blir rädd för att förlora.
Klyscha, jag vet men någonstans tror jag det ligger mycket i det.
Om man tittar på söndagens match mot Timrå exempelvis, kan man argumentera för att SSK var det bättre laget i två perioder.
Dock även fast Timrå långt ifrån höll sin högsta nivå fanns det en tro, även när Södertälje ledde med 4-0.
De hotade alltid när de väl kom in i offensiv zon och de hade ett kroppsspråk som tydde på att de inte hade givit upp matchen på långa vägar.
Därför kände jag mig aldrig säker på vinst i den matchen.
Sedan lyckades de göra 4-1 innan tredje.
En helt onödig utvisning i tredje från SSK och det blev 4-2.
Där tappade SSK huvudet helt.
Allt blev en enda osäkerhet och det kändes som att killarnas tro på tre poäng försvann.
Det kändes uppenbart att Timrå skulle komma tillbaka i matchen.
Det gjorde även Timrå och de vann sedan i förlängningen.
Sedan om man tittar på matchen mot Väsby i onsdags.
Två riktigt bleka perioder och 1-0 på tavlan i Väsbys favör.
SSK kommer ut som ett helt nytt lag i tredje, går upp till 3-1 ledning ganska fort.
Man känner en oro för att laget ska bli passiva men det ser fortsatt stabilt ut.
Sedan sker ett dåligt byte och det är 3-2 på tavlan.
Allt bara rasar och det blir Väsby för hela slanten avslutande minuter.
Visst, 3-3 var delvis en tavla av Rynnäs som inte täckte första stolpen ordentligt men målet var frukten av en press Väsby satte under slutskedet av matchen.
Ibland känns det som att laget tappar allt vid minsta motgång.
Om det inte är ett tecken på dåligt självförtroende eller stress, kanske en kombination, så vet jag inte vad.
Dock skulle man kunna argumentera för att det finns en tro inom laget, varför skulle man annars ta så många poäng när man inte är helt påkopplade?
Att hitta vägar att vinna när man inte har sin bästa dag på jobbet är väl om något frukten av en tro på det man gör?
Det kan jag håller med om och SSK skulle förmodligen betala återstående delen av den insamlade miljonen till den som kan lösa ekvationen och räta ut alla frågetecken inför slutspelet.
Att det finns någon form av osäkerhet i gruppen tycker jag syns på långa vägar, det är omöjligt för en utomstående att svara på vad för typ av osäkerhet det är samt vad det beror på och det är en knut för ledarna att lösa.
Det är upp till kaptenen, tränare och sportchef att skapa en form av tro på det man gör fullt ut.
Det här oroar mig inför slutspelet.
Ifall alla inte tror på detta fullt ut, kan man lika gärna checka ut redan nu, för det finns inte en sportmössa att man kommer gå hela vägen i så fall.
Orden från spelare och tränare säger en sak - kroppsspråket på isen säger något annat.
