Hatar allt jag gör - men det är okej
Nu har jag skrivit här i fyra månader ungefär. Rubriken är ren fakta men det är inte så farligt som det låter. Det är dags för en personlig reflektion, om hur en av mina barndomsdrömmar gått i uppfyllelse.
Klockan har passerat midnatt, nyligen kommit hem från träning och kan inte låta bli att känna en ångest gällande en krönika jag nyligen skrev, som inte kommer bli publicerad förrän efter denna text.
Den outhärdliga väntan på läsarnas dom.
Helt plötsligt stannar jag upp och funderar.
Hur annorlunda mitt liv är nu, jämfört med fyra månader bakåt i tiden.
Tänker tillbaka till januari. Har i många år haft skrivandet vid min sida, det har hjälpt mig oerhört mycket.
Det kombinerat med mitt hockeyintresse och några andra händelser i mitt liv, har gjort att jag länge haft en dröm om att bevaka klubben i mitt hjärta.
Under januari månad såg jag en annons, om att SvenskaFans söker fler skribenter.
Först var det lockande men sedan kom tankarna;
“Hur skulle jag ens klara av att kombinera detta med idrott och skola.”
“Äh, de vill säkert inte ha mig ändå.”
Höll på att ge upp den idéen men jag frågade ändå min bästa vän, vad han tyckte, han sade;
“Om någon klarar detta är det du Adam.”
Då blev det att jag drog iväg ett mejl och fick i uppgift att skriva en provkrönika.
Valde att skriva om en match borta mot Väsby där Sportklubben slarvade bort två poäng.
På den vägen är det.
Först trodde jag att jag skulle sköta sajten själv men icke.
Janne Willman skrev redan här och jag fick i uppgift av hockeyredaktören att ta kontakt med honom för att se till att vi synkar.
Det gjorde jag, i efterhand har Janne berättat att han inte alls blev glad, när han fick nyheten om en ny kollega.
Det var dock inget som märktes. Bättre välkomnande kunde jag inte få.
Numer brukar han säga att jag skriver så pass bra att han knappt vill skriva själv längre.
Vi klickade ganska fort och vi kommer vara vänner så länge livet tillåter.
Två personer med helt olika bakgrund som fann varandra tack vare sporten.
Kommer ihåg min första intervju (hade varit väldigt orolig om jag redan hade glömt bort). Ville intervjua Mikael Samuelsson, en stor förebild för mig.
Trodde ärligen inte på att han överhuvudtaget skulle kunna överväga att ta sig tid åt en intervju med mig men jag gav det ett försök.
Drog iväg ett mejl och han svarade direkt och satte upp en tid.
Det förvånade mig.
Dagen jag skulle ringa honom kände jag verkligen hur min sociala ångest tog över kroppen.
Intervjun var under eftermiddagen, jag hade många timmar på mig att övertänka.
Hela kroppen skakade när jag skulle ringa honom och hjärtat slog i full fart.
“Vet jag ens vad jag håller på med? Kommer jag klara av att anteckna? Kommer jag ens kunna prata ordentligt?” Funderingarna var många, till slut svarade han och sade: “Tja Adam, har ett samtal på andra linjen, ringer upp om fem.”
Självklart fick jag den mest naturliga reaktionen i det läget (ironi);
“Åh nej, det där var sjukt läskigt, han kommer inte ringa upp, han kommer inte ringa upp, vad ska jag göra?”
Detta övertänkande var såklart helt i onödan. Han ringde upp och vi hade ett långt samtal.
Det var en utmaning att få med allt han sade men jag lyckades ändå relativt bra.
Det kändes som att vi klickade ganska bra och vi har haft några intressanta samtal sedan dess i alla fall.
Den sociala ångesten skulle man kunna säga har varit lite av ett problem för mig så här långt.
Att ringa en massa människor som man aldrig har pratat med tidigare har känts hemskt på förhand.
Det ska jag vara ärlig och säga.
Väljer dock inte att se det som ett problem, utan jag har gått igenom värre saker och jag har sett detta som en möjlighet att utvecklas som människa.
Det har jag faktiskt gjort också.
Har blivit betydligt bättre på att hantera detta och jag bygger upp ett kontaktnät.
Att få prata med journalister, sportchef, tränare och spelare, det är en barndomsdröm som går i uppfyllelse.
En sak Samuelsson sade, som fick mig en tankeställare, var när han berättade om att han aldrig upplevs som nöjd, utan alltid söker efter förbättringar.
Det fick mig att fundera över hur mycket jag faktiskt kan relatera till det.
För när jag tänker efter, så hatar jag allt jag gör.
Texter som ni underbara läsare öser beröm över tycker jag oftast inte är ett dugg bra.
Alltid att jag hittar saker jag hade kunnat göra annorlunda, småjusteringar som kunde ge texten ett bättre flyt, en följdfråga jag glömde att ställa, några grammatiska fel jag hittar i efterhand när tusentals redan läst.
Oftast när jag skriver en krönika, tycker jag inte om den, även fast det är mina egna tankar och åsikter.
Ibland när jag läser det jag skrivit undrar jag ifall jag tappat förståndet helt och hållet.
Brukar alltid låta Janne läsa texterna innan publicering.
Han brukar säga att det är väldigt bra och att han står bakom varenda ord.
Då tänker jag: “Okej, vi kör.”
Ni har honom att tacka för att jag ens övervägt att publicera många av mina artiklar.
Det är inte bara gällande skrivandet jag är så här, utan gällande allt egentligen.
En ständig strävan efter perfektion.
För det är precis vad det är, en ständig strävan.
Vi blir aldrig kompletta och oavsett om man lyckas bemästra något, kommer det med största sannolikhet att finnas någon som bemästrar samma sak ännu mer.
Skulle ljuga om jag sade att det bara kommer positiva följder med min strävan efter perfektion, ibland trycker jag ner mig själv mer än vad jag bör göra.
Det är dock inget jag skulle vilja bli av med.
Hatar allt jag gör men det är okej.
För den strävan får mig att utvecklas varje dag.
Desto närmare mållinjen jag kommer, desto längre bort hamnar den.
Varför berättar jag då det här?
Jo, för när Samuelsson berättade sin upplevelse för mig, fick jag en känsla av att jag inte är ensam.
Vet inte om våra situationer är jämförbara men baserat på vad jag fick höra, fick jag den känslan.
Om någon av er läsare kan relatera till detta, vill jag först och främst säga att ni har alla mentala förutsättningar att bli bra på det ni håller på med.
Sedan vill jag säga att jag vet att det kan kännas riktigt tufft ibland, att saker aldrig kommer bli så pass bra, som ni vill att det ska bli men det gäller att ibland stanna upp ett tag och se vilka framsteg man har gjort.
Det är det jag gör nu och jag måste säga att när jag jämför mitt liv idag med fyra månader bakåt i tiden;
Att jag faktiskt är stolt över mig själv.
