Jublet visste inga gränser!
Dagen efter då allt hände. Det var en speciell dag på många sätt. Igår vann SSK mot Timrå med 5-3 och jag har då aldrig varit med om ett så högt dånande ljud. Det var helt magiskt, helt otroligt.
Det var inte fullsatt men vad gör det när Södertälje-publiken kan skapa ett så mäktigt publiktryck så man knappt kan tro att det är sant.
Matchen började med att "Kurva Röd" fick skandera "Kom igen Tälje!", Johan Boding som skulle sjunga nationalsången försökte tysta ned publiken men det gick inte. Det tog 1-2 minuter innan tystnaden la sig. ALLA sjöng med i nationalsäsongen, "Kurva Röd" fick avsluta nationalsäsongen med "Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden!".
Publiken blev inte tystare av att Robert Carlsson med drygt en minut in i matchen gör mål. Det fullkomligt bara exploderade i Templet. Timrå gjorde 1-1 efter slarv av Södertäljes försvar men sedan satte Linus Kungen Videll in ledningsmålet med endast 7 sekunder kvar av perioden. Det målet var riktigt snyggt.
I andra perioden skulle det börja igen fast publiken var mer nervösa och kom inte riktigt upp i samma nivå som i den första perioden. Däremot kunde Södertälje utöka sin ledning till 3-1 genom Patrik Carlsson och då trodde många att man skulle vinna matchen. Men så får man aldrig tänka när det handlar om SSK. För Timrå kom ikapp och gjorde både 3-2 och 3-3. Det var riktigt jobbigt efter som man gav bort ett till mål på grund av slarv från SSK försvaret.
I den sista perodpausen hörde man folk säga "Nä, det blir Kvalserien igen" eller "Det här vinner Timrå". Den tredje perioden skulle bli jobbig. SSK-publiken försökte verkligen mana på SSK men man var för nervösa. Vid ett tillfälle med sisådär fem minuter kvar av matchen var det dödstyst i arenan. Man hörde till och med spelarna snacka på isen och då kan ni förstå hur tyst det var.
Spelet var tillknäppt, ingen vågade riskera någonting. Men det var en man som vågade lite mer än de andra och han heter Linus Videll och spelar i Södertälje Sportklubb. Det var han som vågade och det var just han som klev fram när det gällde. Han sköt ett ganska så enkelt skott mot Timrå-målet men målvakten gav retur och pucken gled mot Arto Laatikainen. Just när pucken gled mot Laatikainen, på den lilla stunden tror jag alla hann ställa sig upp, tystnaden var total. Laatikainen sköt direkt och i MÅL dessutom!
Templet exploderade. Alla blev tokiga på läktaren, det går inte riktigt att beskriva för er som var där. ALLA blev som galna, ALLA skrek rakt ut i flera minuter. Det var nu det häftiga hände. De på sittplats som inte hade sjungt med i hela matchen började till och med sjunga nu.
Klacken startade "KÄMPA, SSK!", hela arenan skrek "KÄMPA!", det var enormt att höra. Sittplats-sektionerna bredvid klacken, där ställde sig alla upp, "KÄMPA!". Jag skrek för allt jag var värd men jag hörde inte mig själv ens. Spelarna på isen kände det otroliga tryck och det såg man. De utnyttjade och Jonas Almtorp sköt spiken i kistan med ett snyggt mål rakt upp i krysset.
Tack för att jag är SSKare. Det finns inget bättre!
