Känslosamt att vara idrottssupporter men jag manar till besinning hur man uttrycker sig offentligt
Jag (Thomas) hade äran att få gästa Radio 1970 i Supermåndag. Härligt att få prata hockey med de kunniga, trevliga och engagerade IF Björklöven-supportrarna Emanuel Forslund och Jesper Nilsson... ... även om inspelningstiden på dygnet (tidigt på helgdagsmorgonen) kan diskuteras...
Nej, skämt åsido, jag - och inte minst den frukostsugna hunden - är morgonpigg(a) så absolut inga problem.
Bara kul!
Jättekul!
Jag tycker det är jättekul, så härligt och så inspirerande att få snacka hockey med fans som är så hängivna sitt lag och förutom bra och initierad koll på sitt hjärtas lag även har bra koll på övriga lag och dess matcher samt på HA i stort...
... ja, Jesper och Manne är två exempel på hängivna fans.
Två föredömliga exempel på hängivna fans på rätt sätt.
För tyvärr - ja, verkligen tyvärr - finns det fans som, enligt mig, är hängivna på fel sätt.
Hängivna fans på absolut fel sätt.
Hängivna fans på, enligt mig, pinsamt och skämmigt sätt.
Detta har kommit i dagen inte minst under de senaste dagarna.
Jag syftar och tänker då främst på händelsen mellan Theodor Niederbach och Linus Videll.
Att vara supporter till en klubb är härligt.
Man följer ett lag.
Följer, i synnerhet om man är en hängiven supporter, sitt lag i vått och torrt.
I såväl med- som motgång.
Det är lätt(are) att vara medgångssupporter, eller mer rätt; supporter i medgång.
Det är/kan vara (betydligt) svårare att vara motgångssupporter, eller mer rätt; supporter i motgång.
Men, och det är - tyvärr - främst dit jag vill/känner att jag i det här inlägget behöver komma. För ibland skäms jag över att kalla mig idrottssupporter och, ja, då tänker jag på om jag ska och vill vara/överhuvudtaget kunna (försöka) kategorisera/inkludera mig med den delen av idrottssupporterskaran som på olika sätt, och i mindre eller större grad, går över gränsen.
I det här inlägget ska jag avgränsa mig och det till den idrottssupportersvans som på sociala medier går över gränsen.
Och den gränsen har, tyvärr och i vissa fall, överskridits i mellan-supporter-efterspelet till Niederbach-Videll-händelsen.
Ja, den gränsen har - enligt mig, tyvärr och i vissa fall - överskridits på ett obehagligt, skrämmande, upprörande, skämmigt...
... ja, jag finner knappt tillräckligt negativt laddade ord för att få fram/beskriva mina känslor.
Jag förstår att man som supporter blir/kan bli besviken och frustrerad när händelser likt den mellan Theodor Niederbach och Linus Videll inträffar.
Vi/lagen är nu inne i absoluta sluttampen av HA-grundseriespelet och snart stundar, bland annat, ett slutspel med en SHL-plats i potten.
Att då ett lags - och hela HAs bäste spelare - i samband med en tacklingsincident skadas så pass illa/allvarligt som fallet är med Videll det rör, helt förståeligt, upp känslor.
Det rör, helt förståeligt, upp känslor inte minst hos hängivna supportrar.
Men, och det vill jag som utomstående betraktare betona;
Sättet som dessa känslor, i vissa fall, har kommit till uttryck på i sociala medier är inte okej.
Nej, mer än så;
Sättet som dessa känslor, i vissa fall, har kommit till uttryck på i sociala medier är helt oacceptabelt.
Jag ska, och vill, här och nu inte gå in på den vokabulär som har använts och då i synnerhet mellan vissa supportrar i de berörda klubbarna.
De åsikter/kraftuttryck/kränkningar som har förekommit - en del av dessa har, tyvärr, dykt upp även i mitt twitterflöde - är...
... jag finner inte ord.
Det är så låg nivå.
Det är så pinsamt låg nivå.
Även om man själv är upprörd - ja, frustrerad, arg, förbannad... - så får man ändå någonstans sansa sig.
Tänka efter.
Tänka efter före man gör uttryck för sina inneboende känslor.
Jag vill absolut inte vara/framstå som någon moralpredikant - och jag har, tyvärr och det erkänner jag, själv gått över gränsen i mitt idrottssupporterskap - men den vokabulär/de rena personangreppen i form av kränkande och nedlåtande ord som används är på en nivå som är...
... för mig helt främmande, förkastlig och fullkomligt oacceptabel.
Så får det inte vara.
Så får det inte gå till.
Så får man bara inte verbalt bete sig.
Jag skäms att kalla mig idrottssupporter när jag, tyvärr, råkar se de här idrottssupportersvanstillmälena som florerar på twitter.
Det är inte värdigt en idrottssupporter, om man nu vill kalla sig det?, att uttrycka sig på ett sådant sätt.
Oavsett vad man tycker om en händelse och vad den i olika sammanhang/på olika sätt i efterhand har utmynnat i - här relaterar jag främst till Niederbach-Videll-händelsen - så får det inte, på sociala medier, gå fullständigt överstyr på det här sättet.
Så, än en gång;
Jag förstår att man kan få starka känslor av idrottshändelser/idrottsrelaterade händelser - det har jag personligen fått och gett uttryck för åtskilliga gånger - men det finns en gräns, det finns en anständighetsgräns, för hur man kan/får ge uttryck för sina känslor och åsikter.
Så;
Jag manar till besinning, att tänka till innan man formulerar sig/innan man skriver den där tweeten/det där inlägget.
Är det okej?...
... är det anständigt?...
... att formulera sig/mig på det här sättet?
Behöver jag kanske (försöka) lugna ner mina känslor så jag inte skriver spontant i ren ilska/i affekt...?
När jag personligen är frustrerad, besviken - ja, arg och förbannad och ibland mer än så... - på något så brukar jag sova på saken och, om jag har tid/möjlighet till det, ge mig ut på en lååång och inte minst tankemässigt uppfriskande skogspromenad med min trogna fyrbenta svansviftande och ibland skällande följeslagare.
Och det är precis det jag ska göra nu.
Och då - idag, en kall måndagsförmiddag men under en klarblå himmel och en sol vars strålar värmer alltmer - eftertänksamt reflektera över det jag nyss har skrivit.
Hur jag har formulerat mig.
Känns det bra för mig personligen?
Kan jag stå för det jag har skrivit?
Har jag, som jag anser själv, på ett värdigt/acceptabelt/anständigt sätt fått fram det jag vill förmedla?
Kan jag rakryggad se mottagaren/mottagarna av det här inlägget i ögonen?
Har/kan jag det - och i det här fallet/inlägget anser jag det - då, först då, kan jag trycka på publiceringsknappen och offentliggöra mina åsikter och känslor.
Och återkommen efter den härliga promenaden så gör jag det nu.
