Kapten Davidsson. Kung Davidsson.
Hemma är Kapten Davidssons Land. Kung Davidssons Land.
Först bär vägen genom det torftigt platta Södermanland och det något lummigare Östergötland. Vid Gränna händer det; Det småländska höglandet öppnar upp sig i all sin prakt. Vägen ner till Jönköping är som att gå in för landning; det susar i öronen och kroppen känns svävande. På höger sida ligger Vättern, fräsande, kall och djup - sänk hela jordens befolkning i sjön och vattenytan höjer sig futtiga tre decimeter. Runtomkring brer Bauers förtrollade skogar ut sig.
- Det här är hemma. Kapten Davidssons land. Kung Davidssons land.
17 år gammal debuterade Johan Davidsson mot Djurgården. Mål och seger i första matchen.
Det första riktiga kultminnet är ett slutspelsmål guldåret 95, Davidsson blir så glad att hann med full fart hoppar rätt in i plexiglaset med ett magplask. Tyvärr har jag inte kunnat hitta ett klipp, men på skolgården repriserades gesten efter varje bandymål genom att vi sprang rätt in ett bollplank och landade i fulgruset. Många var plaggen som behövde lappas efter en ”Davidsson” (på den tiden lagade man fortfarande kläder).
Fyra SM-guld. Kaptenen som bara drog på sig en tvåminutersutvisning på femtio matcher. Poäng- och assistrekord i SHL. Som idol har Davidsson inte gjort någon besviken.
Det mest anmärkningsvärda i hans prestationer är hur han alltid klarat av att leda genom att vara som bäst när det verkligen behövs. En tillbakablick; det står 1-1 mellan HV71 och LHC i den avgörande finalen 2008. Davidsson har varit på isen länge och borde vara helt slut - då rycker han ifrån två Linköpingsspelare genom en omöjlig acceleration och serverar radarpartnern Jukka Voutilainen en fantastisk passning, 2-1.
Ett arv vi ska leva upp till
Ur gårdagens tal: ”Det är med tacksamhet som jag känner att HV gett mig möjligheten att under så många år få glädjas, och vara lite ledsen ibland, i med och motgång med mina vänner både på isen men också vid sidan om.”
Om jag som barn beundrade Davidsson för hans spel så har jag med åldern kommit att se andra storheter hos honom. Hur han leder laget, svarar på frågor och tar ansvar. I en sport präglad av machokultur har han varit öppen med sin ätstörning.
Davidsson är inte vår Kung enbart genom idrottslig prestation. Han har också vågat vara mänsklig och talat om det som varit svårt. När Stefan Liv gick bort så var det Davidsson som till stor del bar HV-familjen igenom sorgen. Han som själv mist en av sina närmsta vänner.
Jag är oerhört tacksam över att ha fått växa upp med Davidsson som idol. Hans ständigt goda exempel och ärlighet har varit en fostran. Hans ledarskap är ett arv såväl för oss supportrar som för spelarna på isen.
- HV71 kommer att vara en förening som är mer Johan Davidsson än någonsin när vi nu ska leva upp till det exempel han gett oss.
