Krönika: Ambivalenta känslor
Juniorkronorna har bjudit på varierande insatser under sina två matcher. Var står laget egentligen?
Att Sverige skulle uppleva vissa defensiva problem under JVM blev uppenbart för några veckor sedan när det stod klart att varken Jonas Brodin eller Oscar Klefbom skulle kunna medverka. När Hampus Lindholm dessutom föll bort häromdagen blev det än mer tydligt.
De defensiva bristerna såg man vissa tendenser av mot Tjeckien i premiären, men de exponerades på ett smärtsamt tydligt sätt mot Schweiz.
Försvararna agerade inte tillräckligt resolut kring den egna kassen samtidigt som forwards gick för hårt i sin forechecking och för nonchalant i sin backchecking. Joel Lassinantti lämnades allt för ofta ensam och fick således problem matchen igenom.
Mot tjeckerna syntes som sagt inte mycket av problemen, men med tanke på hur Tjeckien körde över Finland under fredagsförmiddagen var det kanske tjeckerna som underpresterade rejält mot Sverige? Oavsett vilket var känslan i vilket fall att svenskarna stod upp betydligt bättre i onsdags. Det är positivt, och glädjande.
Forwardsbesättningens största problem under matchen mot Schweiz var oförmågan att klara av det enkla spelet, att grisa sig till chanser. Det man skapade kom allt som oftast efter fina individuella prestationer – prestationer som inte alltid fungerar mot riktigt starkt motstånd.
Schweizarna var effektiva på att hålla de svenska spelarna borta från slotet, och är man inte lyckosamma i slotet och omkring motståndarnas målvakt åstadkommer man inte mycket spännande under en turnering. Det fungerade å andra sidan väl mot tjeckerna, som så mycket annat.
Vad kan man ta med sig från matchen mot Schweiz då? Det var en svag prestation, men trots det hade man hela tiden kontakt och lyckades vinna matchen. Det i sig är en styrka och både spelarna och ledarna kunde lämna rinken med en positiv känsla.
Intrycken och känslorna kring Juniorkronornas insatser efter två matcher är onekligen ambivalenta.
Såg vi det ”riktiga” Sverige mot Tjeckien eller mot Schweiz? Och – ännu viktigare – vilket Sverige kommer vi få se under de kommande matcherna?
---
Kanada har inte imponerat hittills under JVM… samtidigt som man faktiskt har imponerat. Mot tyskarna gjorde man en, med kanadensiska mått mätt, medioker insats, men ändå blev det åtta mål och en säker seger.
I dagens match mot Slovakien hamnade man i underläge, men som så många gånger förr var det fysiken och den individuella överlägsenheten som tände Kanada. När spelet inte fungerar och misstagen präglar matchbilden kopplar de på sin ”kill mode” – och det var precis vad vi såg mot Slovakien.
Tacklingarna kom till höger och vänster och när Kanada får blodsmak finns det inget som kan stoppa dem. Konsekvenserna blev tråkiga för Slovakien, som säkerligen kommer få spela en längre tid utan Patrik Luza, men man måste beundra kanadensarnas förmåga att vända motgång till medgång.
Nu lär de förvisso få klara sig utan J.C. Lipon i någon match, men hela den kanadensiska forwardsbesättningen är vana vid att spela mycket. Det bör inte generera några problem, trots att man nu har USA och Ryssland kvar på schemat.
---
Hemmanationen Ryssland hade problem med Slovakien – men med tanke på att slovakerna har imponerat stort mot såväl ryssar som kanadensare ska man inte dra allt för stora växlar av ryssarna premiärmatch.
Mot USA imponerade de, framför allt i det defensiva spelet. Mikhail Varnakov har fått en skön disciplin och effektivitet i defensiven, och kan alla de skickliga individerna i det ryska laget även fungera som en klockren enhet i egen zon kan vi mycket väl få se guldmedaljerna hos ryssarna.
---
Flera spelare har imponerat hittills, och givetvis är de kanadensiska stjärnorna Jonathan Huberdeau, Ryan Nugent-Hopkins och Mark Scheifele några av dem. De har en högstanivå som få, om ens någon, i turneringen kan jämföra sig med – men ska Kanada vinna guld behöver de sannolikt bli betydligt mer jämna i sitt agerande på isen.
Vilka av de mindre välkända namnen är värda att nämnas då? Tyskarna kommer från två storförluster, men Leon Draisaitl och Leo Pföderl har visat framfötterna. I Slovakien var mycket av förhandssnacket kring Richard Mraz, men Marko Dano har varit snäppet bättre – framför allt var en någon att räkna med mot Kanada.
USA var ett frågetecken inför turneringen, men har övertygat. Seth Jones har visat varför han tippas bli en stjärna i NHL, men även Jacob Trouba och Shayne Gostisbehere har imponerat från backplats.
Mikael Vikstrand har varit en trygghet i det svenska laget, och både Sebastian Collberg och Filip Forsberg har visat varför de förväntas leda laget offensivt. Däremot har William Karlsson inte visat tillräckligt.
Inte heller Malcolm Subban, Dougie Hamilton, Joel Armia eller Nail Yakupov – för att nämna några namnstarka profiler – har övertygat fullt ut.
---
Jag förväntar mig att Juniorkronorna studsar tillbaka med besked mot Lettland. Finns det över huvud taget de minsta tendenser till underskattning har varken Roger Rönnberg eller lagets ledare gjort sitt jobb.
Vägen till direktavancemang till semifinalen ligger vidöppen. Sverige har allt i sina egna händer. Men då måste vi få se det Sverige som spelade jämt med Kanada i genrepet och som körde över Tjeckien, och inte det Sverige som hade stora problem med Schweiz.
