Krönika: Hold your fuckin´ horses
Tala är silver, tiga är guld. Uttrycket är gammalt, slitet och uttjatat. Många var de som hoppats-, och sett fram emot, att få använda den första delen av detta uttryck. Tala. Tala om historien. Hur den blir aktuell. Hur den gör sig påmind. Hur den upprepar sig. Den historien som är så färsk att den knappt ens hunnit gå till densamma. Men, kom ihåg den andra delen. Vad den säger, och uppmanar till. Tala är silver. Tiga är guld. So, if I may. Hold your fuckin´ horses.
Röda mattan var utrullad.
Champagnen stod på kylning, och kristallkronan i stora salongen var upphängd.
Galan som anordnades var den första i sitt slag, och intresset var, minst sagt, överväldigande.
Alla ville vara en del av denna historiska milstolpe.
Mörkret hade sänkt sig, rent bokstavligt, men även som metafor över det som kommit att bli anledning till galans existens.
En efter en anlände de bilar vars passagerare skulle få vandra på tidigare nämnd matta. Den av blodröd kulör. Skrämmande passande i stor bemärkelse.
Men, och detta är ett stort sådant, här syftas inte på de bilar som brukar ackompanjera en tillställning av denna karaktär.
Nej, här pratar vi snarare om andra änden av detta spektra.
Den annars tillhörande limousinen hade fått lämna plats för en helt annan typ av avlångt fordon: likbilen.
Det är här, i liknelse vid just den, kulören i fråga verkligen visar sin styrka.
Röd som blod, som i det blod som denna kväll var tänkt att flyta.
Det handlade om att hylla döden, hylla att dinosaurierna lämnat plats åt en ny tidsålder, och valet av transportmedel var därför ett självklart sådant.
Uppradade, en efter en, öppnades bildörrarna, och nästan kusligt samspelta klev de ur.
Ackompanjerade av sina allra bredaste leenden, och att de var av den hånfulla modellen var ett faktum upplyst starkare i sig än tillställningens egna strålkastare.
Uppradade likt nickedockor, vackert och prydligt, med lagom långt mellanrum dem emellan, och uppklädda i finaste utstyrsel kvällen till ära.
Skorna var putsade, byxornas pressveck felfria och skjortorna strukna utan minsta tendens till möjlig anmärkning.
De hade äntligen fått sin seger, det älskade mediadrevet, och denna kväll skulle den sötma som med den följde firas.
Rejält.
Historien, och ägare till upphovsrätten för denna gala, är den som utspelade sig vid samma tid föregående år.
Den tid på året då löven skiftar från grönt, spricker ut i de vackraste av färger, för att slutligen tacka för sig och falla till marken.
Att kulören, i detta fall, vandrar från just grönt är passande på så många sätt, och låter sig symbolisera kontexten i sammahanget.
Den tidsålder som inte längre existerade var den där vi dikterade villkoren.
Den tidsålder som födde Den Stora Gröna Maskinen.
Den maskin som år efter år färdats på sin expressväg. En väg där raksträckorna var långa, och i klar majoritet.
När den nu slutligen fått stopp, och tvingats stanna vid kanten på denna väg av imponerande mått, hade folk gått man ur huse för att ta tillvara chansen när den gavs; spottat-, sparkat- och även kastat.
De hade tillsammans sett till att den tagits av vägen, enbart för att förflyttas in i skammens finrum.
Det finrum vars väggar utgjorde grunden till salongen på denna gala.
Men, och tacka gudarna för det, detta skulle visa sig bli en gala med ett abrupt slut. Långt före utsatt tid.
Historien skulle låta visa oss.
Vi vägrade ge upp.
Vi vägrade lägga oss ner och dö, och med ett hjärta av guld, nio stycken närmare bestämt, reste vi oss på just nio.
Resten är, återigen, historia.
Så här ett år senare har vi fortfarande inte kommit upp i den fart vi färdades i innan haveriet, och de första kamperna har visat sig lämna en del att önska.
Att den stora massan tar första lilla tillfälle att dra oss i skiten efter deras klagosångståg, det är ju lika självklart som att medlemmarna av ett visst drev, efter varje avslutad omgång, fortfarande inte insett att uttrycket "rasar" tappat all trovärdighet i detta rike.
Det drev som en gång för alla försökte ta oss ur tiden den där galakvällen.
Som sagt, Vi mot världen.
Men att en del av de våra, en del av som ställt sig bakom våra nya ledord, som skall stötta i både med- och motgång, väljer att boka en förstaklassbiljett på samma tåg är för mig betydligt mer främmande.
En svag säsongsinledning har snabbt höjt röster om dåligt ledarskap, om avsaknad av hjärta och om insatser som enligt utsago var en skam för skölden.
Röster som kommer från insidan.
Insidan av den gemenskap vi alla tillsammans utgör.
Allvarligt talat, vi snackar några få omgångar, färre än det finns fingrar att räkna på en hand, och redan här och nu är våra ledord inte längre till mycket av betydelse för denna skara.
Stå upp för dina handlingar. Stå upp för ditt lag. Stå upp för din kärlek.
Om inte, stå upp för ditt val att inte göra det.
Kastar du sten i glashus faller de väggar som tidigare skyddat dig, och det tak som vilat på desamma faller obarmhärtigt och skoningslöst ner över den degraderade uppenbarelse du då utgör.
Utan väggar och tak blir det kyligt, och risken för snålblåst är överhängande.
Om du, när vinden blåser emot oss, kryper över barrikaderna, till andra sidan, se då till att stanna där.
Om du väljer att kasta din sten är det ett val du får leva med, och stå för, även framöver.
När det glashus du huserat i fallit står du där i din ensamhet, och vänder du dig om inser du att den kappa du valt att vända vinden efter blåst bort med densamma.
Tänk efter innan du väljer vilken sida av barrikaderna du vill stå på.
Stå upp.
Men, om vi skall belysa själva kärnan, själva essensen i den värld vi valt att kliva in i, vad är det då vi egentligen pratar om?
Vi pratar om den där sporten.
Den där sporten där det är pucken som skall styras och ge laget resultat.
Den där sporten där små marginaler är den mest slitna klyschan av dem alla.
Den där sporten som enligt en viss herr Boork, utan konkurrens, är världens mest komplicerade.
Den där sporten. Benämnd ishockey.
Men, framförallt, vi pratar om den där Bollklubben.
Den där Bollklubben som leder Eliseriens maratontabell.
Den där Bollklubben som sett till att lyfta pokalen, instiftad av en viss LeMat, flest gånger i seriens historia.
Den där Bollklubben som gett Mr Wikegård mentala men för livet, och ett storebrorskomplex för omfattande att mätas i någon form av skala.
Den där Bollklubben. Benämnd Färjestad BK.
Historien är historia.
Den må vara aktuell, och den må göra sig påmind, men det är upp till oss att se till att den inte upprepar sig.
Det gäller att vi alla, med hjärtat i framkant, väljer att leva i den nya tidsålder vi nu befinner oss i.
Väljer att leva här och nu.
En enad front. En enad kärlek.
Det är det allt handlar om.
Consensus.
Att vara, eller inte vara.
Att tala, eller tiga.
Silver eller guld.
So, please. Hold your fuckin´ horses.
------------------------------
Mina vänner, tills nästa gång…
“Ska det va, så ska det va. Annars kan det va.”
Lättare listan:
http://open.spotify.com/user/railyyyy/playlist/67e6yHRiSn0M6z7V1lryQs
Tyngre listan:
http://open.spotify.com/user/railyyyy/playlist/3aFa9hvfUYGT2YAo5zLdYJ
------------------------------
RickardReinli@Twitter
