Krönika: I final – utan maxprestation
Sverige har lyckats ta sig till JVM-final. Och det utan att man egentligen har presterat max under en längre tid. Det är respektingivande – men räcker man till mot turneringens bästa lag?
Om vi kallar JVM-guldet för ett år sedan för en bragd, och det tycker jag vi ska göra – vad är då det här?
En efter en föll Jonas Brodin, Oscar Klefbom och Mika Zibanejad bort. Redan där såg det mörkt ut. Och då är det ändå ett understatement. Som om det inte räckte försvann även Hampus Lindholm innan JVM hade börjat.
Men den historien kan vi redan. Det är ingen idé att älta den fram och tillbaka. Fokus bör ligga på de som har uträttat den här bragden, inte på de som av olika anledningar sitter hemma.
För en bragd är precis vad det är… även om själva innebörden i sig har överreklamerats de senaste åren.
Att Sverige skulle ta sig till slutspel var givetvis en självklarhet. Att de skulle bli gruppsegrare var inte lika självsäkert, men likväl långt ifrån en skräll. Med facit i hand visade sig grupp A vara bedrövligt svag. Finland underpresterade. Tjeckien var ojämna. Schweiz överraskade, men var i grunden inte tillräckligt bra.
Turneringens tre starkaste kort spelade istället i grupp B. Kanada och Ryssland är alltid förhandsfavoriter, och även om de inte övertygade under turneringens gång kan man aldrig räkna bort dem. USA är den starkaste överraskningen med ett genomgående homogent lagbygge.
---
Sverige har övertygat, överraskat och överpresterat – samtidigt som man har underpresterat. Man har inte gjort en enda riktigt bra prestation över 60 minuter. Det närmaste man kommer är matchen mot Tjeckien. Men då var tjeckerna också bedrövligt dåliga.
Att med ett rejält decimerat lag gå till JVM-final utan att egentligen ha maxpresterat sig igenom turneringen är imponerande. Det är bragdartat.
Alla lagdelar och alla spelare har svävat mellan undermålighet och suveränitet. Möjligtvis är det enbart Elias Lindholm, Niklas Lundström, Mikael Vikstrand och Alexander Wennberg som genomgående har hållit en hög nivå. En viss svacka här och där får man alltid räkna med, framför allt som det är juniorer, men den kvartetten har hållit de svackorna till ett minimum.
Spelare som Sebastian Collberg, Filip Forsberg, William Karlsson, Rickard Rakell och Victor Rask har alla varit väldigt ojämna – egentligen för ojämna för att Sverige ska ha något i en final att göra.
---
I semifinalen fortsatte givetvis det ojämna spelet att prägla Sveriges insats. Inledningen gav guldvittring. Mittenakten fick en att börja fundera. Slutet gjorde att man riktade in sig på bronsmatch.
Men det är framför allt insatsen mot ryssarna som imponerar… den ojämna prestationen till trots. Inledningen var det bästa som det svenska laget har presterat under turneringen. Då spelade man ut Ryssland. I princip alla svenskar maxpresterade.
Sedan hände något. Dels föreföll det som att svenskarna blev lite väl passiva. Dels vaknade ryssen – men det var framför allt individen som vaknade, inte lagmaskinen. Allt för ofta försökte man sig på individuella prestationer istället för att mala sönder smått panikdrabbade svenskar som en gammal klassisk rysk lagmaskin.
Det symboliseras främst i Nail Yakupovs insats. Gång efter gång var han en enmansshow, men en enmansshow utan någon framgång. Yakupov måste ju för övrigt vara turneringens stora besvikelse, tillsammans med Kanadas Dougie Hamilton.
Skulle ryssarna kommit i full anstormning som en enhet skulle Sverige spelat bronsmatch på lördag. Det är jag helt övertygad om. Nu lyckades man stå emot individerna, tack vare skicklighet, flyt och Niklas Lundström.
Nu vet vi ju aldrig hur det skulle ha gått om Joel Lassinantti skulle vaktat målet. Kanske skulle Sverige hållit nollan. Kanske skulle Ryssland vunnit med 5-0. Men att Roger Rönnberg valde Lundström framstår som ett genidrag, och Rönnberg fortsätter att visa fingertoppskänsla. Han hade stor del i guldet för ett år sedan, och visar nu att han även kan åstadkomma resultat med sämre förutsättningar.
---
Vad kan vi säga om finalen då? Givetvis är det en monumental överraskning att varken Kanada eller Ryssland är där – men likt Sverige har de presterat alldeles för ojämnt turneringen igenom.
Å andra sidan är det faktiskt det bästa laget i JVM som är i final – USA. Man gick in i turneringen som ett frågetecken, men för varje dag har det där frågetecknet sakta men säkert rätats ut och blivit ett väldigt, väldigt stort utropstecken.
USA har JVM:s bästa målvakt i John Gibson, bästa försvarsbesättningen och bästa målskytten i John Gaudreau. ”Veteranerna” bär laget, medan yngre spelare som Alexander Galchenyuk, Jacob Trouba och Seth Jones bidrar med spetskompetens. Dessutom har hela laget en snabbhet och offensivlusta som påminner om det bästa Ryssland kan erbjuda.
De är också stora favoriter i finalen, men det är nog något som kan passa svenskarna – och hur man än vrider och vänder på det har båda lagen åstadkommit något väldigt imponerande oavsett hur finalen slutar.
---
Det är förvånande att varken Ryssland eller Kanada medverkar, men är det verkligen förvånande att både USA och Sverige spelar final? Inte direkt. Under de tre senaste U18-VM är det nämligen USA och Sverige som har mötts i final, där alla turneringarna slutade med amerikansk seger.
Flera spelare från de turneringarna är nu med i de två finallagen – och nog bör svenskarnas revanschlusta vara stor?
USA är det bättre laget. De har bättre spets och djup, samt ett överlägset målvaktspel. Hittills. Sverige har i turneringen, samt för ett år sen, visat att man inte ska räkna bort dem. Men mot USA krävs det ett betydligt jämnare spel än vad man presterat hittills – och man behöver se upp för jänkarnas fantastiska powerplay.
Håller man sig ifrån utvisningsbåset och hittar jämnheten i sitt spel – ja, då kan man ställa till stora problem för USA. Och då kan det bli guld igen.
