Krönika: Kollaps, paralysering och oförmåga
Det blev alltså förlust för Tre Kronor i VM-finalen. Finland vann rättvist, även om slutsiffrorna blev i största laget, och det finns tre ord som sammanfattar Tre Kronors finalinsats – kollaps, paralysering och oförmåga.
Tre Kronor lyckades inte följa upp den fina insatsen i semifinalen mot Tjeckien, utan det blev förlust i VM-finalen mot Finland. Efter ett ställningskrig under den första perioden såg Tre Kronor ut att gå till pausvila inför den tredje perioden med en 1-0-ledning. En korkad utvisning för David Petrasek gav dock ett powerplay till Finland, och 1-1 kom med sju sekunder kvar av perioden.
Tidigt i den tredje perioden smällde sedan Finland in två snabba mål efter misstag från Tre Kronors sida, och med ett 1-3-underläge förmådde inte Tre Kronor åstadkomma någon som ens kunde beskrivas som comebackförsök. Siffrorna rann iväg mot slutet, men att det var står klasskillnad mellan lagen råder det ingen tvekan kring.
Vi kan nu sammanfatta Tre Kronors finalinsats med tre ord – kollaps, paralysering och oförmåga.
---
Vi börjar med det tredje ordet – oförmåga. Oförmåga att stå upp på egen blålinje, oförmåga att ta den fysiska kampen och oförmåga att spela smutsigt när det så behövs.
Den andra perioden avslutades alltså med en sen finsk kvittering. Utvisningen som David Petrasek tog 23 sekunder innan målet är helt bedrövligt dålig – men det var också en situation som vi såg gång efter gång i såväl dagens finalmatch som tidigare under turneringen, och inte bara från Petrasek.
Det handlar helt enkelt om en oförmåga hos de svenska försvararna att stå upp på sin egen blålinje, och gå på kropp när motståndarna försökte finta sig förbi. Istället föll de bakåt, gav motståndarna utrymme och tvingades i slutändan försöka hindra motståndaren genom att svepa med klubban framför sig, eller att helt enkelt dra omkull honom.
Petraseks utvisning var ett typexempel på det och vi hade dessutom en liknande situation i början av perioden, som också ledde till utvisning. Då var det Tim Erixon som backade och backade och till slut tvingades Marcus Krüger hindra motståndaren med otillåtna medel.
Att kunna stå upp på egen blålinje är en fundamental del av ett effektivt försvarsarbete. Tre Kronor hade återkommande problem med det under hela turneringen, men det dröjde till finalen innan det blev riktigt påtagligt, och innan det kostade Tre Kronor en match.
Den fysiska kampen vann Finland överlägset. De dominerade spelet framför såväl det svenska som det finska målet och längs sargen hade de svenska spelarna generellt inte mycket att säga till om. Spelare som Martin Thörnberg, Niklas Persson, Marcus Krüger, Jimmie Ericsson och Mattias Sjögren kom inte alls till sin rätt. Den enda spelaren som genomgående kunde hävda sig fysiskt mot finländarna var Jakob Silfverberg, som över lag gjorde en mycket bra turnering.
När Tre Kronor i den tredje perioden förväntades jaga en reducering föll det försöket sönder och samman, på grund av en sak – en oförmåga att spela smutsigt. Finliret fungerade inte över huvud taget, och det kan man inte säga mycket om. Alla lag, klubblag som landslag, går igenom perioder när spelet inte fungerar – men då måste man kunna grisa sig in i matchen.
Tre Kronors oförmåga, ovilja eller ”förbud” – kalla det vad ni vill – att faktiskt dumpa ner pucken, checka fast den och få press i offensiv zon var också en betydande del i finalförlusten. När finländarna gång efter gång stod emot Tre Kronors misslyckade försök att transportera puck genom mittzon och in i offensiv zon fanns det ingen plan B att ta till, vilket är oförlåtligt.
---
Det andra ordet – paralysering – och dess innebörd såg vi efter Finlands sena kvittering i den andra perioden. När den tredje perioden tog vid kom Finland ut som en flock hungriga lejon, medan Tre Kronor irrade omkring i all osäkerhet. David Petrasek slarvade bort ett uppspel, vilket gav Finland 2-1 och 45 sekunder senare förlorade bjässen Daniel Fernholm en sargduell bakom egen förlängd mållinje, vilket föranledde 3-1.
Såväl inför, som under och efter de två situationerna uppträdde Tre Kronor klart paralyserat. Stjärnorna lyckades inte åstadkomma något, rollspelarna tappade sin fart och energi och till och med Viktor Fasth i mål såg märkbart tagen ut.
1-1-målet tog helt udden av Tre Kronor. Ett bristande ledarskap från lagets veteraner och tränarna låg sedan bakom oförmågan att gå in i tredje perioden med förnyad kraft.
---
Kollapsen – det tredje ordet – mot slutet av matchen är givetvis helt oacceptabel. Att spelarna inte trodde på någon comeback är något man givetvis måste acceptera, men att man tillåter finländarna att skämma ut Tre Kronor är svårsmält.
Var fanns självaktningen? Var fanns viljan att stå upp för Viktor Fasth, som gjorde en makalös turnering? Var fanns Pär Mårts förmåga att faktiskt få sina spelare att stå upp matchen ut? Var fanns den personliga yrkesstoltheten som individuell hockeyspelare?
---
Finalförlusten till trots måste vi dock konstatera att Tre Kronor sett till förväntningarna och förutsättningarna har genomfört turneringen med bravur. Visst var motståndet under långa stunder klart överkomligt, men defileringen mot Tjeckien visade att truppen trots allt hade klass i sig.
Agerandet i finalen – den enda matchen som vi i slutändan kommer att minnas från turneringen – var ett avslut som generellt inte symboliserar hur Tre Kronor genomförde sitt VM.
Det finns flera positiva saker att ta med sig. Patrik Berglund slog äntligen igenom på allvar på den internationella scenen. David Rundblad var en positiv injektion och trots uppenbara defensiva brister är hans offensiv redan på en väldigt hög nivå. Loui Eriksson blev inte riktigt den målskytt som förväntat, men visade upp ett starkt spel i övrigt. Robert Nilsson visade stundtals sin klass.
Ungtupparna Jakob Silfverberg och Marcus Krüger visade att de går en finfin framtid till mötes – och givetvis får vi inte glömma Viktor Fasths makalösa avslutning på en fantastisk säsong.
Sett till detta var Tre Kronor värda ett bättre öde – men sättet de förlorade finalen på gör att vi trots allt inte kan sammanfatta VM som en framgång. Det är sorgligt, men sant.
