Krönika: Kasta inte skit på individen
Just nu rasar en debatt. Sveriges bleka insats mot Tjeckien har färgat av sig och skapat en rullande åsiktsboll.
Det kan, med några timmar efter förlusten, vara svårt att se det positiva med debatten som spränger fram i vårt avlånga land. Skadan är ju redan skedd. Men ärligt talat: den här hockeyfesten, som den tidigare har kallats, stannade bara vid ett 12-års-kalas med hallonsaft och ballonger. Publikdraget på läktaren var ett skämt, försvarsspelet var som en hönsgård, Pär Mårts gjorde många tveksamma beslut och laget – som var sprängfyllt med NHL-spelare – klarade inte av att spela tillsammans.
Det är klart att debatten behövs. För något står inte rätt till.
Okej. Det var sinnessjukt små marginaler som avgjorde matchen. Men det märktes redan i matchen mot Ryssland att det var något som kändes sprucket, något som läckte energi. Och vi kan skrika oss hesa på specifika personer, kasta vår skit i varje kommentarfält. Eller så kan vi försöka se en helhet, vända saken till något bättre.
Tre Kronor har aldrig haft så många NHL-spelare. Och det kanske var det som var problemet. Det fanns för många beståndsdelar att plocka ihop, för många stjärnor att fösa samman. Och vi har sett problemen förr: Djurgården har haft enorma problem att kräma ut sin potential de senaste åren. Lagbyggena har skvallrat om en topplacering, men verkligheten har varit annorlunda. Frölunda, som tidigare har tryckt in stjärnspelare på stjärnspelare, gick tillbaka till sina grunder – till ett mer samspelt gäng, med tydligare roller. Efter det hände något i Göteborg. En gnista tändes. Och energin kom tillbaka.
Sverige hade ett skickligt lag. Men någonstans, mitt i all stjärnglans, glömde man att jobba för varandra. Och när motståndet trappades upp, när matchen blev livsviktig – då fungerade man inte längre som ett lag.
Det var underbart att se Henrik Zetteberg, hur han tryckte sig in på mål. Spelade med en enorm pondus och skicklighet. Men även om hans insats värmde, gjorde det ont att se hur ensam han var på isen. Hur övergiven han var i ett grådassigt Globen – som arrangörerna inte hade lyckats fylla. Trots att det var kvartsfinal.
Tre Kronor har mycket att jobba på. Och även fast vi kan skylla på dålig coachning, taskigt målvaktsspel, uruselt försvarsspel och vekt anfallsspel – borde vi inte peka på namn. För då hamnar vi i precis samma situation som Tre Kronor gjorde. Då jobbar vi inte för varandra längre.
Och även fast jag tycker att klyschan ”Man vinner som ett lag och man förlorar som ett lag” är riktigt urvattnad, så hoppas jag att svensk ishockey hittar tillbaka till den.
För just nu känns det som att vi har tappat bort oss själva.
