Last Man Standing – är det vår tur nu
Slutspelet är här. Nu börjar den verkliga kampen – där varje tackling gör ondare, varje mål betyder mer och varje sekund räknas. SSK har chansen att ta revansch efter två år av tidiga uttåg. Jag önskar att jag kunde vara där i Templet, känna trycket från läktarna och vara en del av den elektriska stämningen. Men även om min kropp hindrar mig från att stå på plats, är jag med i varje ögonblick. För nu är det dags. Är det vår tur den här gången?
Det är något i luften nu. En känsla som är svår att beskriva men omöjlig att ignorera. Det är slutspelstider, och i Templet är varje andetag laddat med förväntan. Vi har varit här förut – vi vet hur det känns att stå på tröskeln till något större, bara för att se dörren stängas framför oss. Två år i rad har vi fått se drömmen ta slut redan i kvartsfinalen. Två år av samma besvikelse, samma tomhet.
Men ändå står vi här igen. För vi vet att det här kan vara året då vi tar nästa steg.
Och i bakhuvudet hörs han sjunga. Phil Collins.
"I can feel it coming in the air tonight, oh Lord..."
Vi vet alla vad som kommer. Vi har väntat på det här ögonblicket. Sekunderna tickar ner. Pulsen stiger. Och så – de episka trummorna. De där slagen som markerar att något förändras. Att något bryter loss.
När pucken släpps i kvartsfinalen, när första smällen delas ut, finns ingen väg tillbaka. Det handlar om att hitta styrkan som krävs för att inte falla där vi fallit förut. Att vara Last Man Standing.
Hammerfall visste vad det innebar. 2007 släppte de låten på samlingsalbumet Steel Meets Steel – Ten Years of Glory, en hymn om att resa sig, att kämpa vidare trots att allt runtomkring faller. Och det är exakt den mentalitet SSK måste bära in i slutspelet.
Striden i Templet
Vi vet vad som väntar. En skoningslös kamp där varje byte är en kraftmätning, varje skott en möjlighet, varje blockad en uppoffring. För att ta sig längre än kvartsfinal måste SSK kliva in med en kompromisslös inställning. Tuohimaa måste vara muren som håller oss kvar i matcher vi borde förlora. Norbe måste vara ledaren som visar att ingenting ska få rubba oss. Stevens måste vara den som sätter dit puckarna när lägena väl kommer.
Men det räcker inte att bara luta sig mot några få. I ett slutspel krävs att alla drar sitt strå till stacken. Det krävs att varenda spelare är redo att slänga sig framför ett skott, att ta den extra tacklingen, att ge det där lilla extra när benen skriker av mjölksyra.
Och så finns det en joker.
En spelare som lurat i skuggorna på grund av en skada men som nu kan kliva fram när det gäller som mest. Carter Souch. Med sin snabbhet, sitt spelsinne och sin näsa för avgörande lägen kan han bli den pusselbit som fallit bort under säsongen men nu ska placeras rätt. Att ha en spelare med hans kvalitéer redo att slå till från ingenstans kan vara just det som gör skillnaden i en tight serie.
Nu börjar det på riktigt
De roligaste matcherna börjar nu. Motståndet heter Kalmar och har plusstatistik mot oss i grundserien. Men ishockey i ett slutspel är en annan sport. Allt nollställs. Det som varit spelar ingen roll längre – nu handlar det bara om vem som kan lyfta sitt spel när det gäller som mest.
Och jag? Jag önskar att jag kunde vara där. Stå på läktaren, känna vibrationen av klacken, uppleva det där trycket som bara Templet kan skapa. Men min kropp tillåter det inte. Smärtan skulle bli för stor, och den kampen kan jag inte vinna.
Men kanske, om vi tar oss riktigt långt, om det här blir våren vi alla drömt om – kanske jag tar mig dit ändå. Om så bara för en match. För Templet står starkt. Hammerfall ekar i bakgrunden. Och vi tänker inte ge oss förrän vi är de sista som står kvar.
