Allt handlar om vinkeln
Erik Johansson har skrivit en intressant krönika om lokalpressens oavbrutna negativiserande av Luleå Hockey.
Såsom krönikör på en webbsida som vänder sig till ishockeyintresserade tänkte jag beröra ett ämne som är lika viktigt som oberört. I Norrbotten och framförallt i Luleå finns ett fenomen som jag aldrig slutar förvånas över. En indoktrinerad företeelse som är så väl förankrad i våra hjärnor att vi själva har svårt att uppfatta dess existens. Jag talar om lokalpressens oavbrutna negativiserande av Luleå Hockey.
Lokaltidningarna Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens-Kuriren vill inte kännas vid kritik i denna fråga och undflyr allt ansvar. För att undvika att dom skyller på varandra vill jag påpeka att jag använder mig av generaliserande termer som ”lokalpressen” och ”lokaltidningarna” eftersom att jag inte orkar eller för den delen behöver skilja dem åt.
Det står en matchrapportör lika fritt som en krönikör att vinkla nyheterna som denne vill. Det går att finna dåliga företeelser i även den bästa av tillställningar. Det är likaledes möjligt att råka på någonting positivt. Vad är då att ”korrekt återge det skedda”? Häri ligger lokalpressens problem, eller snarare Luleå Hockeys dilemma. För det är Luleå Hockey som lider av den Norrbottniska pressens ignorans.
Tidningarnas kunder, läsarna, granskar sällan vad som skrivs utan tar in det som ”sanningen”. Det stod ju i tidningen alltså är det så, registrerar vår hjärna. Vad händer då när referaten och framställningarna av Luleå Hockey är som de är? Kan det påverka stämningen i arenan eller publiksiffrorna?
Pressen gillar inte detta resonemang. ”Det är naivt, människor kan tänka själva” basunerar man ut och avsäger sig därigenom allt ansvar. Vetenskapen säger en helt annan sak. Visst kan vi tänka själva, men hjärnan är mer komplicerad än ett Wordprogram. Vi påverkas av det vi läser och hör och vi påverkas mycket, vare sig vi vill eller inte.
Den skandalösa vinkeln
Luleå Hockey har tillhört Sveriges högsta liga, världens kanske näst bästa, i över tjugo års tid. Detta i en av landets största sporter. Publikmässigt sett, den näst största, efter fotbollen. I Elitserien är konkurrensen tuff, vilket man inte kan säga om andra högstaligor i Sverige. Svenska Hockeyligan skeppar årligen iväg stjärnor till NHL - världens bästa liga, och landslaget tillhör världseliten.
Allt detta är självklart på ett nationellt plan. Elitserien och dess aktörer får det utrymme och den journalistik den förtjänar. Så är inte fallet i Luleå.
Luleå Hockey var pressens gunstling ända till föreningen tog SM-guld 1996. Då skildrades lagets prestationer i ett soligare ljus. Efter det kom kovändningen. Var det jantelagen eller var det lokalkonkurrenten Plannja Baskets idoga lobbande på lokalredaktionerna som låg bakom detta?
Numera skriver våra sportjournalister hellre om basket än ishockey. Jag menar inte att de skriver mer spaltmetrar, utan hellre. Sett till publikintresset borde förhållandet vara någonstans mellan 4-5 gånger mer Luleå Hockey än Plannja Basket. Av någon anledning är rapporterna från basketmatcherna fyllda av superlativer. Ishockeyns dito är en grå massa fylld av pessimism. Till skillnad från basketen andas det inte hoppfullhet över hockeyreportagen.
Nyligen publicerades en helsidesbild på en basketspelare som dunkar en boll i korgen. ”Monsterdunken” löd rubriken. Varför får vi aldrig se någon bild på ”Monstertacklingen”, ”Monsterräddningen” eller ”Monsterskottet”? Till att börja med är det ofantligt mycket svårare för en hockeyspelare att sätta en rejäl tackling, dessutom på en mycket högre nivå. Att dunka en boll i korgen för en kille som är över två meter med räckvidd i höjdled på närmare 2,70 m är prestationen ett hopp på cirka 50 cm. Det skulle vara kul om riksmedia gjorde samma storm i ett vattenglas när Stefan Holm hoppar upp på madrassen under uppvärmningen - med eller utan boll. Men allting handlar ju om hur reportage vinklas.
Att välja annons
Samma nyhetsredaktion visade nyligen upp en helsidesbild på sportchefen iklädd ett Plannja-linne när han dunkar en basketboll i korgen. ”Sportchef och före detta basketspelare” lyder en del av bildtexten. Samma tidning har som policy att ingen av dess skribenter får ha någon anslutning till klubbar som de skriver om.
Senare under veckan har tidningen visat upp resten av sportredaktionen med olika sporter i fokus. Det har varit motorcross, fotboll och nu senast ishockey. Intressant är att de tre senaste sporterna porträtterats neutrala. Fotbollströjan, motorcrossutrustningen och hockeytröjorna visade inte något klubbmärke. En helsidesannons i den aktuella tidningen kostar dyra pengar.
Publikbluffen
När Aftonbladet under fjolåret avslöjade Plannjas publikbluff var det knappast någon i Luleå som höjde på ögonbrynen. De flesta av oss hade för länge sedan uppmärksammat att den reella publiksiffran låg någonstans runt hälften av den officiella. Nu var det visserligen en reporter med lokalanknytning som avslöjade detta, men forumet blev nationellt i form av Aftonbladet. Jag undrar om han ens försökte publicera sin story hos den lokala lillebrodern?
Det anmärkningsvärda i detta är att undertecknad vid flertalet tillfällen påtalat publikbluffen för såväl NSD som Norrbottens-Kuriren. Lika många gånger har jag givetvis fått höra hur ”befängt” mitt resonemang var. Eller hur mycket ”jag var ute och cyklade” och att ”man litade faktiskt på Plannja”. Vad den tilliten var värd står idag lika klart som då.
Men nu hade ju faktiskt lokalpressen ett riktigt scoop att gräva i, och på hemmaplan dessutom. Chefredaktörerna gnuggade väl händerna och satte genast sina bästa reportrar i arbete. Här skulle lösnummer säljas. Journalister är ju kända för att vara blodtörstiga, men icke.
Lokaltidningarna berörde denna sensationella upptäckt mycket lätt. Man skrev in publikbluffen bland notiserna och några mindre obligatoriska artiklar, sedan var det överstökat. Detta trots att såväl Basketligans bas som företrädare för övriga ligalag i Aftonbladet uttalade sig i mycket starka ordalag mot Plannjas beteende. Man menade bland annat att Plannja hade agerat ohederligt och konkurrerat med ojusta medel.
Tystnaden i det skrivande Luleå var trots detta total. Inga grundligare intervjuer med klubbdirektören eller ordföranden. Ingen fråga om gratisbiljetterna som alla Luleåbor vet existerar på många ställen. Inte drogs heller några paralleller till de påstådda publikrekorden där över 7000 åskådare noterades i Delfinen trots att ståplatsläktarna var långt ifrån fulla.
Inga telefonsamtal till andra ligalag eller ligaledningen. Kanske en signal till klubbens revisor för en kommentar, för detta måste ju påverka bokföringen av publikintäkter? Men skattekontoret ringde man väl?
Ingenting skrevs mer än de nämnda obligatoriska raderna där företeelsen konstaterades. Inga berättande framställningar där man spekulerade i varför Plannja under närmare 10 år fingerat publiksiffrorna. Fann varken NSD eller Norrbottens-Kuriren verkligen inget nyhetsvärde i avslöjandet? Eller var innehållet för explosivt? Allt handlar som sagt om vinkeln.
Kan våld vara slagsmål eller kan bara slagsmål vara våld?
När en Plannjaspelare hamnar i fyllecell och anklagas för att ha slagits med såväl vakter som polis väljer lokaltidningarna att rapportera från Mitchells sida. De hade kunnat intervjua vakter eller polis också, som säkerligen hade gett en annan bild av händelsen. Men man väljer istället förövaren – eller ”offret”, som han sedermera framstod som, efter åtskilliga intervjuer med klubbdirektör, advokat och spelaren i fråga.
När Fredrik Svensson kastade handskarna och slogs i några matcher för några år sedan porträtterades detta annorlunda i våra tidningar. Debatten som skapades handlade om hur ”våldssporten” ishockey påverkade samhället och våra barn. Detta trots att Fredrik Svensson gjorde detta helt legalt på isen och naturligtvis inte hamnade i arresten.
Nu har jag bara andrahandsinfo om händelsen på Cleo och det intressanta är egentligen inte vad som hände, utan hur det avbildades i lokaltidningarna. Hur hade det skildrats om det varit en Luleå Hockeyspelare som varit inblandad? Vågar inte ens tänka tanken.
Listan på reportrarnas Luleå Hockey-pessimism kan tyvärr göras hur lång som helst.
Lokaljournalisternas kunskap om och intresse för sporten ishockey
När jag läser matchreferat efter matchreferat blir jag föga imponerad. Utöver den ideligen pessimistiska tonen skiner okunskapen och ointresset igenom. Det känns som att journalisterna på förhand bestämt vad dom ska skriva.
I den personliga poängbedömningen är det ännu tydligare. Spelar du i tredje eller fjärdefemman får du ALLTID en tvåa i betyg. Om du inte gjort mål förstås, för då kan inte ens en okunnig journalist missa dig och tilldelar dig givetvis en trea.
Varför inte anlita en riktig ”hockeyexpert” som kan skriva en krönika efter varje match. En som kan ishockey och som ser det den vanlige besökaren inte ser. Killen som gör sitt jobb till 100 procent utan att göra vare sig poäng eller något annat för det otränade ögat spektakulärt. På samma sätt kan denna person beröra sämre insatser som inte heller uppfattas. Det hade varit värt att läsa. Lars-Göran Niemi? Freddy Lindfors? Thomas “Bulan” Berglund? Torbjörn Köhler? Mikael Löfgren? Luleå kryllar av hockeykunskap.
Jag saknar vinklarna som en hockeykunnig journalist hade använt sig av. En skrivkunnig som kunde berätta något för läsarna som inte var självklart. Någon som ställer dom rätta frågorna. Svaren på frågan hur det kändes att avgöra matchen tenderar att upprepas likt en schlagerrefräng.
I Nordamerika vet hockeyskribenterna till exempel att det är otroligt svårt att spela första hemmamatchen efter en lyckosam bortaturné. När Luleå kom hem efter sin fem matcher långa segersvit var skriverierna annorlunda. Visst ska vi ha förväntningar, men en kunnig krönikör hade också skrivit om verkligheten.
Renberg antydde det i en intervju, men närmare än så kom man aldrig. Matchen mot Brynäs var en rysare och alla som såg den såg just varför det är så svårt att vinna hemma efter en lång och segerrik bortasejour.
Brynäs hade allt att vinna, Luleå allt att förlora. Dessutom var hallen fylld med minst sagt förväntansfulla supportrar. Så hoppfulla att minsta felpass kändes som ett baklängesmål för nu var ju Luleå i tidernas form.
Eftersnacket handlade givetvis om varför Luleå inte vann enklare. Varför det bländande bortaspelet inte infann sig. Ingenting om att Luleå faktiskt vände ett 2-3-underläge i den tredje perioden. Man hade faktiskt kunnat skriva om hur starkt det var att vinna en så svår match. Men icke.
För den okunnige är det ju självskrivet att ett lag som just sparkat två stjärnor och ligger längre ned i tabellen inte har en chans mot det högre placerade som just vunnit fem raka. Men idrott är inte matematik - det vet kunniga sportjournalister.
Det är nästan som att Luleå Hockey aldrig har några svåra matcher. När dem vinner gör de bara plikt med vissa reservationer och när dom förlorar är de värdelösa. Detta i en av världens bästa ligor, och i Sveriges näst största sport.
Behöver jag ens nämna att Plannja och svensk basket av någon outgrundlig anledning håller till på notiserna i riksmedia.
Det är synd att skribenterna inte kan mera, det är tråkigt att de inte försöker, det är skandal att de alltid vinklar Luleå Hockeys insatser på och utanför planen negativt.
Men som sagt, allting har en vinkel. Jordaxelns är ungefär 23 grader. Utan den skulle allt liv på jorden vara omöjligt. Denna vinkel kan de inte ändra, den är konstant. Allt annat är upp till dig och mig.
