Gästkrönika: Förbannelsen lever kvar
Jag sitter och stirrar lika tomt fram som Jack Connolly gör i båset. Det är inte ilska, frustration eller besvikelse jag känner, bara en sådan otrolig tomhet när ännu en guldchans försvann.
Både jag och Jack är födda samma år (1989) och som supporter till Luleå är det långt ifrån första SM-finalen jag sett dem spela. Tyvärr mer ofta som förlorare än vinnare.
Cmore-gänget sa före sändningen det var mer en ängslan i luften än längtan till en game 7 och de som inte kan klubbens historia vet inte varför.
1993, 1996, 1997 och 2013 har Luleå spelat SM-final. Bara ett år har de stått som svenska mästare, just 1996. Det kunde blivit 1996 och 2022, nu lägger vi i stället till ett år som förlorare.
Inför finalen undrade jag om Luleå har ledaren, vinnaren och viljan i laget för att ta guldet. Och nog fanns alla tre. Erik Gustafsson som tränger djupare och djupare ned i offensiv zon när forwards inte tar sig fram visar ledarskap hos kaptenen. Pontus Själlin gjorde sin bästa match på hela säsongen. Viljan fanns, inte minst i Brendan Shinnimin och Isac Brännström.
De fanns killar som klev fram och ville bli vinnare. Einar ”Färjestadsdräparen” Emanuelsson hade läge och lagets bästa målskytt Pontus hade t o m ett friläge. Men lik förbannat kunde inte Luleå spräcka nollan under 60 min och står än en gång som det förlorande laget.
Bor man inte i länet förstår man inte den utbredda pessimismen bland norrbottningarna. Inget kommer till skänks till oss, allt får du slita extra för. Och hur hårt du än jobbar: - Finns det alltid någon bättre än du.
Jag kände samma pessimism med Luleå. Bitter erfarenhet att laget imponerar i grundserien, men som sämst när det gäller i slutspelet. Magplasket i första semifinalen mot Frölunda gav mig vatten på kvarn. Men efter första, andra och tredje raka segern började jag hopp och när vi stod klara för final kände jag äntligen glädje och hopp. Kan vi få chans att bli vinnare igen?
Att finalserien mot Färjestad skulle bli tuff visste jag på förhand och en långsint norrbottning ville ha revansch för 1997, sist lagen möttes i en SM-final.
Det blev sju matcher och total hemmadominans för båda lagen. Färjestad hade dock marginalerna på sin sida och knep en och enda behövda bortasegern. Kul de tar ett tionde guld, men vi vet vart guldet hade betytt som mest.
Vi fick hockeyfeber i länet igen efter pandemin och bland det jag tar med mig från 2022 är just kärleken och passionen från fansen. Vi fyllde vår egen arena när Luleå spelade bortamatch minns ni väl? Våra kärleksfulla hyllningar till olycksalige Einar Emanuelsson som fick sitt genombrott i en SM-final.
Och inför game 7 fanns potential fylla inte bara en men två arenor i Luleå. Vi är ”Sveriges Kanada” som en sportjournalist sa en gång. Jag t o m nynnade inför matchen på Hurulas hemvändarlåt ”22”. Hade dock ändrat texten från ”jag var tjugotvå när jag lämnade Luleå” till ”året var 22 när guldet kom igen till Luleå”.
Den drömmen blev inte sann. Och vi har kvar än bara minnen. Det blev inga nya, det måste ligga en förbannelse över Luleå.
Stackars Thomas ”Bulan” Berglund, en levande länk från guldåret 1996. Två förlorade SM-finaler som spelare och tre som ledare. När ska förbannelsen brytas?
//Mathias Nilsson
