Gästkrönika: Färjestadsdräparen
Gästkrönika om Einar Emanuelsson, orosmolnen och Luleås bredd.
Namnet på allas läppar efter tredje finalmatchen mellan Luleå och Färjestad är Einar Emanuelsson. Fansen, staden och laget har visat en otrolig kärlek för Kirunasonen. Och fastän det gått ett dygn sedan kan jag än höra publiken i ett fullsatt Coop skandera ”Einar, Einar, Einar”.
Kan en hockeysaga bli vackrare än så?
Hur grundserien sett ut för Einar behöver jag knappast påminna någon om, inte minst pga. alla teve-kommentarer gör det påmint för Einar själv vid varje intervju. Men en kille som bara mäktade med ett mål mot just Färjestad i grundserien, är också killen som kliver fram och blir ”Färjestadsdräparen” med hela svenska folket i en finalmatch.
Målnollan spräcktes tidigare redan i första finalmatchen, men en och samme kille gör ett matchvinnande mål? – Det är något särskilt. Inte minst från en osannolik hjälte. Där Linus Omark lyfter flesta rubrikerna och mesta fokus av motståndarlaget, blir istället Einar hjälten.
Snacka om ett hemligt vapen. Luleå saknade inte ens sin bästa målskytt Pontrus Andreasson. Ett annat stort genombrott för i övrigt.
Själva matchen?
Otroligt jämn historia och för Luleå var det särskilt viktigt att vinna och behålla sin hemmaplansfördel. En psykologiskt viktig seger. Hade Färjestad vunnit, vettefasen om Luleå skulle mäkta vinna senare i Karlstad och utjämna serien. Nu är det fortfarande Färjestad som måste vinna minst en match på bortaplan för att ta guldet.
I finalen har vi de starka hemmalagen, en bortaseger är tufft. Skulle inte förvåna mig om det blir en sjunde och avgörande match till slut. Månntro om Einar blir hjälte även då?
Ett orosmoln för Luleå är defensiven. Tidigare har Luleå lätt kunnat spela på ledning och försvara sig ända till slutsignalen. 3-0 blev 3-1, andra perioden ägde Färjestad och minskade till 3-2. Komareks 4-2 hade i normala fall blivit spiken i kistan, men Färjestad vände och kvitterade till 4-4. Vem som blev hjälte i sudden vet vi ju alla, marginalerna är klyschigt nog små och det hade kunnat likväl bli en bortaseger för Färjestad.
Ska Luleå ta och vinna guldet mot Färjestad kan det inte tummas eller slarvas med defensiven. Luleå har blivit kända för att vika ned sig när det gäller som mest och kan förvisso ha briljerat i grundserien, men vikit ned sig i slutspelet.
Till skillnad från finallaget 2013 där Luleå blev totalt överkörda i fyra raka mot Skellefteå, har de i år en bredd. Med mönsterbrytare som Linus Omark, en tjurskalle i Juhani Tyrväinen (”The Tyrväinator”), retsticka i Brendan Shinnimin, måltjuv som Pontus Andreasson och ett hemligt vapen i Einar Emanuelsson. En hel armé gnuggare som gör livet jobbigt för motståndet och lite finess i Jack Connolly och Konstatin Komarek. Backgiganter som Erik Gustafsson och Sami Lepistö. Inte minst längst bak har vi Joel Lassinantti, bästa målvakten sedan legendaren Jarmo Myllys.
Inget ont om seriesegrande laget från Covid-säsongen 2020, där vi aldrig fick se Luleå göra upp om guldet pga. pandemin som bröt ut inför slutspelet. Men jag tror inte det laget hade någon riktig chans på guld, Karl Fabricius och Niklas Olausson får kanske i stället se det från läktarplats. Lite lider jag med dem, deras insatser för klubben minns alla fans med värme.
Och guldchans finns, det kan bli 2022 för Luleå. Vi minns 1996 och ältat det året i evigheter. Men jag är trött på historien, det är dags för nya fina minnen med klubben i mitt hjärta. Låt det bli 2022. Inte bara 1996. 1996 OCH 2022. Äldre som yngre fans, vår chans är nu. Ta den, Luleå. Bli hjältar som vi minns. Som Einar gjorde.
// Mathias Nilsson