Vi är Luleå Hockey tills vi dör!
”Kärlek är som en vässad kniv, i onda händer tar den liv. Du blev blek som döden när du förstod att det mörka röda är hjärteblod.” – Hjärteblod av Raubtier
När jag kom till Coop Norrbotten Arena inför nedsläpp i den sjunde och avgörande finalmatchen möttes jag av ett hav av rödklädda människor. Från det röda folkhavet pulserade kärlek och förväntningar, likt det hade gjort under hela slutspelet. Kärleken till stadens lag kom till uttryck genom sång, applåder och högljudda burop till alla som stod i lagets väg. Det började långt innan nedsläpp och fortsatte fram till halvvägs in i den tredje perioden. Då kom första käftsmällen. Ett slumpmål från Färjestad medförde en kollektiv suck som ljöd genom hela arenan, staden och länet. Vi försökte återhämta oss snabbt, det var blott en snyting som vi var villiga att ta i kampen om mästartiteln. Med drygt två och en halv minut kvar kom nästa smäll. Den här gången var det inte en snyting, det var ett knivhugg. Ett knivhugg som träffade rakt i det norrbottniska folkhjärtat. Det var inte längre kärleken från oss i rött som var det mest framträdande i folkhavet. Nu var det istället alla likbleka ansikten i arenan som färgade läktarna. En otrolig besvikelse för alla oss som följt Luleå, må det vara i flera år eller bara under denna finalserie. Där och då ville jag säga upp alla mina band till Luleå Hockey. Med några dagars distans konstaterar jag att säsongen inte hade kunnat arta sig bättre än så här!
Hade vi levt i sagornas värld hade matchen fått ett annat slut. Jag har sett nog många filmer och läst tillräckligt många böcker i mina dar för att kunna konstatera att det aldrig var meningen att Färjestad skulle få glädjen att fira ett SM-guld i vår hemmaborg. Den dramaturgiska kurvan ser inte ut så här i filmer och böcker. David bjöd inte upp till motstånd mot Goliat för att i slutändan få se sig besegrad. Luke Skywalker och hans rebeller blev aldrig pulvriserade av Rymdimperiets dödsstjärna. Luleå med sitt enda SM-guld skulle inte bli besegrade av ett Färjestad som har fler guld än Luleå har finalframträdanden.
Som liten var jag ett stort fan av Star Wars. När ursprungstrilogin kom under 70- och 80-talet var det ett familjeäventyr som skulle vara visuellt tilltalande och effektfullt. Manuset var väldigt bristfälligt. Den gode var god, medan den onde var ond. Filmerna saknar nyanser, men det spelar inte någon roll. Äventyret är tilltalande, oavsett om jag förstår vilka som kommer att vinna redan innan förtexterna har snurrat färdigt i den första av tre filmer. Filmerna hade varit lika tilltalande för mig oavsett om Rymdimperiet hade stått som segrare i slutändan. Det var hela tiden äventyret som var tilltalande, inte slutet.
Jag har tappat mycket av mitt filmintresse genom åren. Filmerna och böcker följer allt som oftast samma dramaturgiska kurva. Huvudpersonen introduceras som kapabel, men naiv. Under resan mot kampen med en fiende/sitt öde kommer huvudpersonen att stöta på hinder och ifrågasätta sin egen kompetens innan huvudpersonen i slutet besegrar sina demoner, må det vara inre eller yttre.
En av mina absoluta favoritböcker är Steven Adlers självbiografi ”Appetite for Destruction”. Steven Adler kom från en trasslig uppväxt men blev senare trummis i bandet ”Guns N Roses”. Han beskriver hur killarna ville va´ honom och tjejerna ville ha honom. På många sätt är det en vanlig självbiografi fylld av överdrivna historier, förskönad självbild och glorifiering av en problemfylld tillvaro. Det som gjorde att boken skakade om mig likt en tackling från Juhani Tyrväinen var bokens slut. Efter att ha blivit sparkad från ”Guns N Roses” börjar Steven Adler leva i en miserabel tillvaro. Medan jag bläddrade mig framåt i boken väntade jag på ”vändningen”. Mot bokens slut skulle han ju resa sig ur askan likt alla våra huvudpersoner från sagornas värld. Men det här var inte någon saga. När jag nådde bokens sista sida förstod jag att det här var en man som aldrig återhämtat sig från det missbruk som fick honom utsparkad ur bandet han var med och skapade. Det var aldrig slutet som var tänkt att vara bokens höjdpunkt. Det var innehållet och livsresan som var bokens behållning. För mig var det en ögonöppnare.
Jag förstår varför jag idag tilltalas mer av sport än av film och böcker. Ingen av oss kan med säkerhet veta hur det slutar i idrottens värld. Ibland sitter vi efter en tävling, med facit i hand, och berättar för oss själva och andra varför det var självklart att det skulle sluta som det gjorde. Där och då ljuger vi för oss själva. Vi visste aldrig med säkerhet hur det skulle sluta, i sådant fall hade vi nog aldrig tittat. Hade jag vetat med hundraprocentig säkerhet att Luleå skulle vinna SM-guld nästa säsong hade jag inte bemödat mig att kika på matcherna. Slutet hade varit bra, men jag hade blivit blåst på den dramatik och ovisshet som hade lett dit.
Hade årets SHL-säsong varit tagen ur sagoboken hade Luleå Hockey stått som segrare. Vi är ”tråkiga Luleå” eller ”Fuleå”, den oönskade kusinen från norr. Vi lever i en stad som inte har fått fira mer än ett enstaka guld, för 26 år sedan. Våra vintrar är lika kalla som de är mörka. Vi har år ut och år in tappat spelare till södra Sverige för att ingen vill bo i norr. Vi hade byggt upp nog mycket längtan för att fylla arenan i Luleå när det var match i Karlstad och fylla två arenor när det var match i Luleå. Våra icke insatta vänner har bytt tröjor av vidskeplighet under matchernas gång för att även de har dragits in i dramatiken som denna säsong har erbjudit, trots att några av dem inte ens haft koll på begrepp som ”offside” eller ”icing”.
För mig är säsongens dramatik viktigare än resans slut. Jag vill bjudas på underhållning. Jag vill se Tyrväinen fira ett mål i premiäromgången, jag vill se Omarks makabra passningar i november och jag vill se Einars oväntade återuppståndelse. Under resans gång vill jag även bjudas på hela spektrumet av känslor. Jag vill skrika av ilska på grund av ett felpass, jag vill bli ledsen av en förlust borta mot Skellefteå, jag vill skrika i eufori efter ett avgörande mål i en förlängning och jag vill dämpa min nervositet inför en avgörande final med en ljummen Arboga 10,2. Den här säsongen har Luleå Hockey bjudit mig på allt det här. Jag har fått uppleva underhållning genom en hel säsong, och jag har fått känna känslor genom en hel säsong. Det tackar jag mitt kära Luleå Hockey för. Att få uppleva en sjunde och avgörande finalmatch i Coop Norrbotten Arena är för mig viktigare än utgången i densamma. Heja Lule!