Skuggan minns guldet
Passningsgeniet Stefan "Skuggan" Nilsson är en av de största profilerna i Luleå Hockeys historia. I en krönika på SvenskaFans.com berättar han om vägen fram till guldet och om minnena från den där underbara vårdagen 1996 då han som lagkapten fick lyfta SM-bucklan i Frölundaborg.
Inflygningen mot Kallax flygplats med de ringlande bilköerna utefter Kallaxvägen och den kaosartade mottagningen inne på terminalen är nog de starkaste ögonblicken som jag har efter det att vi har lyckats vinna Luleå Hockeys första, men förhoppningsvis inte sista, SM-guld. Detta är ögonblick som, varje gång jag tänker på dem, ger mig gåshud.
Allting började säsongen 1994/95 då man skrev kontrakt med tränar paret Lars ”Osten” Bergström och Thomas ”Brocke” Bäckström. Dessa herrar införde ett helt nytt synsätt på hur verksamheten kring A-laget skulle bedrivas. ”Osten” och ”Brocke” hade väldigt tydliga mål och riktlinjer på hur man skulle lyckas tas sig till toppen och vinna klubbens första SM-guld. En annan viktig värvning var Jarmo Myllys som även han hade en otroligt stark vilja att vinna.
Övriga värvningar till denna säsong var Tomas ”Holma” Holmström och Mattias Öhlund från Allsvenskan, Åkerström kom hem från Västerås och Jiri Kucera plockades från Tappara i den finska ligan.
Säsongen slutade för mig med den tyngsta förlusten i karriären då vi förlorade, på hemma plan, den femte och avgörande matchen mot Brynäs i semifinalen. Men under denna säsong stärktes dock känslan av att vi faktiskt kunde vinna ett SM-guld
Inför säsongen 1995/96 värvades Mikael Lindholm, Jan Mertzig och Fredrik Johansson, alla från Allsvenskt spel. De ersatte Mika Nieminen, som gjorde 62 poäng under säsongen 1994-95, och Thomas Lilja.
Vi hade ett fantastiskt år framför oss och vi byggde upp en härlig känsla i laget, en känsla som gjorde att om något lag skulle vinna över oss var dom tvungna att spela över sin förmåga. Vi hade också en stark tro på vårat spel vilket gjorde att vi spelade samma spel hemma som borta, och om det nu var så att vi inte spelade på topp så hade vi alltid Jarmo som kunde vinna matcherna åt oss.
Att det fanns många så kallade vinnare i laget märktes ofta på träningarna då det hårda spelet gjorde att bägaren ofta rann över för en del av oss. När spelare som Stefan Jonsson, Lars Modig, Bulan, ”Lill-Nobbe”, Hurtig, Rosén och till viss del jag själv, var på isen var en eftersläng eller slagsmål något man fick räkna med. Jag vill inte försköna det fula spelet, men jag är helt säker på att den inställning, viljan att vinna och vara bäst, som vi hade under träningarna gjorde att vi härdades. Jag vill dock poängtera att så fort som vi klev av isen var vi ett härligt gäng där alla kunde umgås med varandra.
Av de 40 omgångarna i grundserien hade vi topp placeringen i 28 omgångar. Med andra ord höll vi en väldigt hög nivå under hela säsongen. Dock så var det nära att vi förlorade förstaplasten i den sista omgången då vi med nöd och näppe slog Frölunda med 2-1 hemma i Delfinen.
Efter att ha slagit Malmö i kvarten och Färjestad i semin var vi nu framme vid klubbens andra SM-final genom tiderna. Motståndet stod seriens tvåa Frölunda för och det började otroligt bra för våran del då vi ganska enkelt vann den första matchen med 7-1.
Andra matchen i Frölundaborg vann Frölunda med 6-2 i en spelmässigt ganska jämn match. Den tredje matchen i Luleå vanns av oss med 3-2 efter att Micke Lindholm gjort två mål.
Vad som kom att känneteckna detta finalspel var det i många fall brutala spelet och efter denna match var det artiklar, krönikor och tv-inslag som alla gjorde att det piskades upp en hatstämning mot oss inför den fjärde matchen i Frölundaborg.
Matcherna i detta finalspel är nog de roligaste matcher som jag har spelat, mycket på grund av det fysiska och intensiva spelet som rådde ute på isen. Domarna hade under de tre första matcherna en hög men jämn nivå vilket gjorde att stämningen mellan lagen trots allt var relativt bra.
Redan under uppvärmningen till den fjärde matchen var det svårt att kunna prata med varandra nere på isen på grund av de 9000 Frölundafans som utnyttjade akustiken i Frölundaborg på bästa sätt.
Frölunda, och kanske framför allt Christian Ruuttu, var nog lite överladdade och drog på sig onödiga utvisningar under första perioden. Vi utnyttjade effektivt dessa överlägen med två powerplay mål av Lars Hurtig och Jan Mertzig. I andra perioden utökade vi ledningen med 3-0 av Roger Åkerström, även det i powerplay. Efter detta mål hade vi inte mycket att komma med vad det gäller konstruktivt spel utan det mesta handlade om vi skulle orka stå emot Frölundas press.
Med två sekunder kvar av matchen, ledning med 3-2 och tekning till vänster om Jarmo låg jag själv bakom spelarbänken med smärtor i det mer känsliga regionerna och bad en bön om att ”Bulan” skulle klara av tekningen.
Jag var nog inte den enda som det sprutade mjölksyra från och hade Frölunda lyckats kvittera tror jag det hade blivit svårt för oss vinna den här matchen. I slutet av matchen var det också många som spelade på bedövningssprutor för att överhuvudtaget klara av att spela. Jag själv hade stora problem med en handled.
Efter att ”Bulan” rutinerat hade lagt sig på pucken och ”hesa Fredrik” hade ljudit utbröt ett vilt kramkalas och för första gången under hela matchen kunde man höra våra tillresta fans som skrek ut sin lycka och gladeligen delade ut Luleå Hockey flaggor till oss nere på isen.
När vi tillslut tog oss ner till omklädningsrummet infanns sig, för min del, ett visst tomrum och det var svårt att förstå vad man hade åstadkommit. Den drygt två timmar långa hemresan i det chartrade flygplanet gav tid till eftertanke och champagne drickande där vi också fick höra talas om det väntade kalaset på Kallax flygplats.
De efterföljande dagarna gick man som på moln, kortegen genom stan med fullt av folk som tackad och hurrade längs efter gatorna är en höjdpunkt som man inte glömmer. Banketten på Statt med tacktal och firande är en annan.
Detta är ögonblick som jag aldrig kommer att glömma och jag vill här passa på att tack alla supportrar som har och fortfarande stöttar Luleå Hockey, ni skall veta att ni betyder väldigt mycket för killarna nere på isen.
Jag önskar Luleå Hockey all lycka i framtiden och jag både hoppas och tror att det här är någonting som Luleå och Norrbotten kommer att få uppleva igen inom en snar framtid, kanske redan i år.
