En säsong som sticker ut
Trots rekord i antal hemmaförluster och trots att man blivit nollade fyra gånger i Coop Arena, blev elitseriessäsongen 2005-06 den roligaste på länge för Luleås del.
Och där faller ännu en elitseriesäsong. Fort går det, 25 hemmamatcher på dryga fem månader varav mer en månads effektivt speluppehåll. Frågan är hur man överlevde på den gamla goda tiden med endast 18 hemmamatcher? Själv tillhör jag dem som har svårt att få nog av hockey. Att intresset för serien utarmas med ytterligare fem matcher har jag svårt att förstå. Naturligtvis finns det en gräns någonstans, men nu är det väl bara att börja spela två veckor tidigare. Att elitserien är en transportsträcka köper jag inte heller. I alla fall inte för en Luleå-supporter. Efter guldet 1996 och finalförlusten 1997 har Luleå långsamt gått från att vara ett topplag till att få kriga om en slutspelsplats. Även om det till sist blivit slutspel, har kvalseriespöket de senaste säsongerna ibland känts otäckt nära. Varje match har därför känts viktig och den där transportsträckan finns då inte i det annars vidsträckta Norrbotten. Denna säsong när slutspelsplatsen i realiteten var klar ovanligt tidigt, flyttades snabbt fokus till att bli bland de fyra främsta. Och varje match kändes fortsatt viktig. Det finns med andra ord i stort sett alltid något att spela för. Kan bara en tränare tuta i detta i sina spelare så borde publiken få se kamp och underhållning varje match. Vilket tränarna och spelarna är skyldig sin publik som betalar dyra pengar för att bjudas på just detta.
En snabb tillbakablick på hemmasäsongen 2005-06 säger att Luleå, enligt mig, misslyckades att ge sin publik valuta för pengarna två gånger. Mot HV 71 i mitten av oktober och i sista matchen mot Timrå. Bägge gångerna blev laget nollade och bägge gångerna kändes det som att vårat lag kunnat bjuda till mera. Samtidigt är det ofrånkomligt med något bottennapp varje säsong och det glöms gärna bort att det finns en motståndare på isen som gjort bra ifrån sig.
Rent resultatmässigt har inte denna hemmasäsong varit någon höjdare. Att gå mållösa fyra gånger har aldrig hänt förut i Luleås elitseriehistoria. Att förlora tio matcher har heller aldrig hänt förut och åtta förluster under ordinarie tid är tangerat bottenrekord. Men för att det inte ska låta alltför negativt kan väl nämnas att Luleå var bara en poäng sämre än ifjol och betydligt bättre än 1993-94, när laget senast missade slutspel och bara vann åtta av 20 hemmamatcher.
Trots den mindre bra avslutningen och trots att statistiken säger något annat känns detta som en av de roligare säsongerna på länge. Enligt mig den roligaste sedan 1999-00 då Luleå vann 23 av 25 hemmamatcher, varav de avslutande 21. Så istället för att komma ihåg lördagens mindre bra hemmaavslutning är det roligare att påminna sig om det som varit bra.
Jag ska nedan ta ut några faktorer, spelare och höjdpunkter som vad jag tycker gjorde denna säsong till en av de elitseriesäsonger som sticker ut, bland de numera 22 stycken som Luleå spelat sedan 1984. Dessutom en liten en titt på slutspelet och framtiden.
Stjärnkedja
Efter fem förluster på sex matcher och en plats runt slutspelsstrecket kom värvningen av Vladimir Orszagh i slutet på oktober. En värvning som hånades av en del medier. 19 matcher senare var Luleå på fjärdeplats och 18 poäng före nionde lag. Slutspelsplatsen var i princip bärgad. Mycket tack var stjärnkedjan med Mikael Renberg, Jonas Nordquist och Vladimir Orszagh. Även fast Orszagh aldrig var i toppform spred kedjan skräck och respekt bland motståndare och media. Det var länge sedan Luleå upplevdes ha den kanske bästa kedjan i hela elitserien och värvningen av Orszagh var naturligtvis en hit.
Juniorer
Att få fram spelare ur de egna leden är alltid något extra för oss supportrar. Efter Anders Burström och Mikael Lövgren har det i stort sett inte kommit någonting direkt från Luleås juniorverksamhet. Vi har trott oss se kommande elitseriespelare i namn som Johan Björnfort, Andreas Lindström och John Wikström. Naturligtvis var dessa aldrig i närheten av att bli A-lagsspelare, utan tron var mer en önskan av supportrar att laget ska kunna få fram egna talanger. Men så kom Emil Lundberg, Karl Fabricius och Johan Fransson, och så till denna säsong en hel drös med unga talanger. Tomas Wallgren, Robin Lindqvist, Magnus Isaksson, Johan Harju, Markus Nyberg, Viktor Lindgren och Linus Omark har alla tagit för sig. Linus har i och för sig haft oturen att få speltid när laget varit som sämst, men i honom har svensk hockey och förhoppningsvis LHF en artist framöver.
Coachning
Aktiv coachning har fram till denna säsong inte förekommit speciellt mycket i svensk hockey tidigare och framförallt inte i Luleå Hockey. Men så kom Slavomir Lener. Det har varit stor underhållning att få bevittna tjecken coacha samt plocka fram både det ena och det andra tricket för att få matcher dit han har velat.
Underhållning har det även varit när en del domare råkat ut för tjeckens irritation. Flera av dem har slängt upp sina ”femsekundershänder” under tiden som motståndarlaget bytt. I de flesta fall ger denna felaktighet inga problem, men när Lener sedan väntat ut motståndarnas byte och sedan själv försökt byta har det enligt dessa domare varit för sent, tydligen ovana av coachning från tränarnas sida.
Topplagskänsla
Nu ser det ut som Luleå ”slarvar” bort den fjärdeplats som laget så länge haft inom räckhåll. I stället kanske det till och med blir en sjätteplats som är i paritet med placeringarna de senaste säsongerna. Men ändå, slutspelet har varit säkrat sedan länge. Luleå har varit och nosat på tredjeplatsen samt också benämnts och agerat som ett topplag under säsongen. Det har vi på sistone inte varit van vid och berikat denna säsong ytterligare.
Tero Leinonen, målvakt
Var själv lite tveksam till Tero Leinonen innan säsongen. Men oroskänslan visade sig obefogad då Tero har varit grymt bra. Ett bra lag måste ha en dito målvakt och ett stort utropstecken måste sättas över vår finske målvaktsinsats.
Jan Sandström och Johan Fransson, backar
Jan Sandström gör sin klart främsta säsong i Luleå-tröjan. En ryggrad i defensiven samtidigt som Janne närapå fördubblat både mål- och poängskörden från sina tidigare bästa säsonger. Han har dessutom bäst plus/minus-statistik i laget och är kanske en framtida lagkapten.
Kanske är det som det sägs på denna sida att Johan Fransson behöver ett miljöombyte. Jag tycker dock att vår kompetenta tränartrio borde kunna få ut det Fransson har i sig i Luleås tröja. Vissa matcher och framför allt byten gör Fransson allting rätt. Killen är då en fröjd att se med en skridskoskicklighet av världsklass. En skicklighet han utnyttjar både offensivt och defensivt. Det gäller bara att få ihop det till byte efter byte, match efter match. Fransson är också en spelartyp Luleå behöver, även om Niclas Wallin skulle värvas. En offensiv spelande back som kan åka upp med pucken och som klubben saknat sedan Petter Nilsson.
Lubos Bartecko, Jonas Nordquist och Robin Lindqvist, forwards
Lubos Bartecko har det mesta som en supporter betalar för att se. Spelskicklighet blandat med hårt jobb, vilket är lika med artisteri. Att se slovaken vara först in i anfallszon, för att sedan när spelet vänder vara först ner i försvarszon varpå han sedan startar nya anfall har varit en njutning. Vet inte om en Roberto Carlos i sina bästa stunder, löpandes upp och ned på sin vänsterkant, kan vara en bra liknelse vid Lubos.
Jonas Nordquist har fortsatt utvecklingen från fjolåret. När Nordquist varit bra har Luleå varit bra, vilket oftast varit fallet. Hade lite chauvinistiskt tippat honom som segrare av poängligan inför säsongen. Nu var det inte riktigt nära, men om ”Nordan” hade fått spela tillsammans med Stefan ”Skuggan” Nilsson kanske han hade lärt sig att snacka till sig de assists som berövats honom under säsongen. Och fört honom ytterligare ett snäpp upp i poängligan.
Robin Lindqvist är den junior som imponerat mest och som nog har största potential i sig. Robin fångade mina ögon i fjol, framförallt då han helt plockade bort den St.Louis-draftade Carl Söderberg i fjolårets J20-kvartsfinal mot Malmö. Att redan ha översatt det mogna spelet till elitserien bådar väldigt gott framöver.
Intro
Matcharrangemanget fick en del kritik inför säsongen. Björngapet håller dock än, och introt spetsades till med att vi får se spelarna komma ut från omklädningsrummet i jumbotronen. Coolt.
Tre magiska dagar
Två hemmamatcher och 15-3 i målskillnad. Äntligen vinst över Frölunda. Och vilken seger, 8-2 i en match där allt stämde. Risken för baksmälla kändes överhängande mot Leksand två dygn senare, men dalkarlarna kördes i stället över med 7-1 i en match där Luleå var klasser bättre i precis allt. Vilket lyckorus och så var det där med topplagskänslan.
Hjärta & smärta
Tomas Wallgren och Robin Lindqvist, två spelare som - om de inte är de redan – kommer att bli stora publikfavoriter. Duon smäller på och tacklar i tid och otid. Hjärta för sitt eget lag och smärta för motståndarna.
Mötet med Färjestad innan OS-uppehållet byggdes upp som en hatmatch. Första bytet ställer Färjestad upp en första lina bestående av Pelle Prestberg, Jörgen Jönsson och Per Ledin. Mot dem matchar Lener, Wallgren, Lindqvist och Ragnar Karlsson. Den namnkunniga Färjestadstrion mosas av taggade björnar och bara målet fattades i ett byte som påminde om hur matchupptakten brukade se ut när Lasse Hurtig, Robert Nordberg och Thomas Berglund var som bäst. Visserligen vann Färjestad matchen, men spelet Wallgren och Lindqvist visade upp i stora delar av matchen var matchens begivenhet. Ledin lär - i alla fall just i det första bytet – ha ångrat sitt klubbyte, just då såg det nämligen ut som han hamnat i PRO.
Framtiden
Luleå går in i det kommande slutspelet med en vinst på de sexton senaste slutspelsmatcherna. Oavsett om vi ställs mot Frölunda, Linköping eller Färjestad vore det en enorm prestation att gå till semifinal. Naturligtvis är det kul när media och framförallt Niklas Wikegård framhåller Luleå som ett finallag. Men ser man någorlunda neutralt på det hela känns det inte riktigt realistiskt än. Luleå har en tunn trupp som dessutom vid en eventuell semifinal blir ännu tunnare när Lubos Bartecko sticker. Missförstå mig rätt, jag tror och hoppas på bättre insatser av Luleå i det kommande slutspelet än de senaste åren. Fast som en sann pessimist från norr föredrar jag att även denna säsong se fler än två hemmamatcher som en seger, än att realistiskt tro på en SM-final.
Apropå Bartecko, eller massmedia rättare sagt! Fansen rasar inte över att vi kommer att tappa vår slovakiske stjärna i en eventuell semifinal. Detta har vi vetat hela säsongen, oavsett hur många gånger ni presenterat och kommer att presentera hans frånfälle som en nyhet. Däremot så hade vi naturligtvis önskat honom kvar. Enligt mig har för övrigt vår klubbledning agerat helt rätt när det gäller Orszagh, Bartecko och övriga nyförvärv under säsongen.
Däremot vill jag se denna säsong som ett avstamp för något ännu bättre nästa säsong. Då är det dags att inte nöja sig med att på förhand räkna antalet hemmamatcher i slutspelet. Klubbledning och sportråd har ett stort jobb att göra. Truppen behöver breddas och precis som denna säsong kryddas med ett par riktiga klasspelare. Varav en förhoppningsvis heter Lubos Bartecko. Konkurrensen hårdnar ytterligare nästa säsong. Skulle inte förvåna mig om både Skellefteå och Malmö tar steget upp och satsar stort. Djurgården kommer att lyfta sig, Brynäs och MODO står med nya arenor. Även om det sistnämnda inte behöver betyda automatisk framgång, vilket Leksand och Södertäljes säsonger visar.
De värvningsansvariga lyckades väl denna säsong och gör det säkerligen även nästa. Vissa riksmedier har redan börjat varna oss för att baksmällan blir stor nästa säsong. Precis som vanligt lär det säkerligen tippas en plats mellan 9-12 för Luleås del. Men jag tycker förutsättningarna är goda att sätta dem på plats igen och framför allt börja röra sig ordentligt upp mot toppen. Passar därför bra att avslutningsvis låna ännu en fras från det senaste decenniets storhet inom svensk rockmusik.
Ni kan skratta om ni vill, håna oss, vi rör oss, ni står still.
