Välbetalda stjärnor - men bara människor
Man måste komma ihåg är att spelarna bara är människor som du och jag, även om de är välbetalda stjärnor. De är ofta unga pojkar som inte har så mycket erfarenhet av vare sig livet eller slutspelshockey, skriver krönikören Erik Johansson.
Ja det var inte kul att hålla på Luleå idag. De började ju fantastiskt, men sedan blev Linköping gratis inbjudna av Thomas Andersson och då räckte vi inte riktigt till längre. Synd. Förövrigt tycker jag att Thomas Andersson är för mycket av en huvudperson i matchen. Han gillar tydligen att vara det och det gör ju inte det roligare att kolla på ishockey. Att sedan Lubos får matchstraff för en regelrätt tackling som Linköpingspelaren filmar till sig är ju bara absurt, men det är ju så det fungerar i Elitserien.
Jag funderade på att skriva en krönika om publiken i Coop Arena denna afton men det känns meningslöst, allt är så svart. Folk bara gnäller ut sin frustration. Busvisslar och har lika mycket tålamod som om de skulle hamnat i kvicksand med en elefant på huvudet.Tråkigt, speciellt när jag vet hur mycket det betyder att stämningen är bra för biljettförsälningen, för att inte tala om hur mycket det betyder för spelarna.
Det man inte får glömma är att Luleå möter ett lag som slutade trea i tabellen. Linköping är inte dåliga. Att det sedan strular i powerplay är inte för att de inte försöker. Det blir så ibland och de gångerna kan det vara bäst att skratta och ha kul på isen. Glädjen gör ofta den lilla skillnaden som behövs. Men det är svårt när en passning som studsar till på isen och flyger iväg till icing åtföljs av busvisslingar.
Snacka om att hjälpa laget. Fan det är så man önskar att publiken i Coop Arena fick träffa tränarna för att få lite insyn i hur det mentala spelet ser ut bakom kulisserna. Hur mycket Johan Fransson till exempel jobbar för att bli så bra som möjligt och hur mycket han tränar på att bli säkrare med pucken. Killen är ju rädd när han får pucken och då behöver man inte höra spridda busvisslingar eller som det var mot Timrå, glåpord. Det hjälper inte vårat gäng.
Visst ska laget kollektivt visslas av isen efter matchen mot Timrå, för då var de dåliga, men det är en annan sak. Det visste de själva och supportrarna ska inte lägga fingrarna emellan när prestationen är slö. Vissa gånger ska spelare passas på med hårdare ord och det är när de inte ger allt. Lasse Edström var en sådan som många matcher bara gled och håvade in sin lön. Sami Mettovaara var en flitig besökare på O´Learys och gjorde inte många knop på isen. Dessa spelare ska ha sig en känga och få veta att man inte kan ikläda sig Luleåtröjan och bara glida och ta ut sin lön. I dagens Luleå finns det inga sådana spelare. Ibland beter sig Pavel Skrbek och Jaroslav Obsut på det sättet då de inte vill ta smällen för att ta pucken först, utan väntar bekvämt och hakar istället upp den checkande forwarden. I övrigt har vi ett bra gäng grabbar på isen som i alla fall försöker.
Jörgen Jönsson sade i en intervju på frågan om varför det är så svårt att spela mot just Luleå. Luleå är ett lag som alltid kämpar. De viker inte ner sig och låter matchen rinna iväg som många andra lag gör och det är väldigt tungt att möta. Inget citat, men andemeningen gick fram.
Luleå spelar fantastiskt första 10 minuterna och Linköping är inte med i matchen, men sedan får de in en puck och busvisslingarna börjar komma när Luleås andra powerplay inte flyter perfekt. Märk väl att spelet i det första numerära överläget var riktigt bra. Klart som fan att det stressar spelarna.
Om klacken bara ville fortsätta med sina positiva energigivande Luleå-ramsor istället för att ropa "Kämpa Luleå" och "Vi ger aldrig upp" vid ställningen 0-1. Laget kämpar allt vad de är värda, men får inte till det. Luleå var länge det bättre laget i första, men det kändes som att oron från läktarna sprider sig ned på isen ju längre matchen led. "Framåt" är ännu en ramsa som jag inte tycker skänker spelarna någon ro eller energi. Och det var vad unga Luleå behövde idag. Utan Renberg har Luleå endast en spelare över 30 år i laget, kom ihåg det.
Vi ger aldrig upp passar vid 0-3 och folket vallfärdar hemåt när matchen är körd. Det ger en signal att vi på läktaren alltid håller på er och Luleå är ett lag man aldrig kan räkna bort, trots 0-4 och två raka bortamatcher. Nåja, en förlust i slutspelet är inte hela världen, men den negativa läktartrenden är det.
Klacken var en fantastisk energigivare så länge det stod 0-0 i matchen. Grymt bra och vilket ös! Jämför bara när de kör ramsar "Luleå är de bästa - Heja heja heja Luleå" då får laget go och vågar misslyckas. En annan är när de samsas om att skrika Jeeaa! Det blir en hiskelig fart på laget. Nästan som att de glömmer att det kan göra ont eller att motståndarna heter Jönsson, Davidsson eller Mårtensson.
För man måste komma ihåg är att spelarna bara är människor som du och jag, även om de är välbetalda stjärnor. De är ofta unga pojkar som inte har så mycket erfarenhet av vare sig livet eller slutspelshockey. De kämpar och blöder mot etablerade spelare som ibland har tiodubbelt deras lön. De viker inte ner sig även om en och annan puck drälls bort och passningar seglar till icing. De få prestationskramp. Något som hänt alla idrottsmän när kraven blivit för höga.
Jag vet att busvisslingarna är ett teckan på frustration, men jag vet att vi i Coop Arena kan bättre för vi vill ju hjälpa grabbarna.
Renberg är borta, men jag tycker inte att laget ser mer sargat ut än när han var med efter OS-uppehållet. Han har inte varit sig alls lik och har nog haft ont mest hela tiden. Det är kanske bättre att sätta in någon annan på hans plats? Vem vet jag inte, men jag är inte sugen på att splittra juniorlinen som var riktigt frejdiga framåt. Jag tror Linköping tycker de är ganska jobbiga att möta eftersom de spelar så irrationellt.
