Vinkeln utifrån mitt perspektiv
I kvällstidningarna kan man år efter år på förhand läsa om hur dåliga Luleå är. Görs det en ranking inför säsongen så nog kan man räkna ut på förhand att Luleå har gjort dåliga värvningar och att det i bästa fall blir en niondeplats till slut. Visar det sig till slut ha blivit slutspel ännu en gång bortförklaras det i regel som att spelarna har överpresterat och att de egentligen inte är så bra.
Som den utbo jag är sedan ett antal år har jag nästan helt tappat kontakten med lokalpressen i Norrbotten. Man läser väl NSD på Internet emellanåt men i övrigt blir det mest rikspress och framförallt Radiosporten som uppfyller mitt lystmäte av hockeyrapportering. Jag har med intresse läst Erik Johanssons krönika här på SvenskaFans.com och jag kan så väl förstå hans frustration. När det kommer till rapporteringen från Luleå är det precis som om vi måste be om ursäkt för vår medverkan i hockeycirkusen. Varför är det så?
Jag ska statuera med några exempel på hur olika Sveriges Radios reportrar kan skildra skeendet på isen: Under lockout-säsongen 2004-2005 såg det ett tag mycket mörkt ut för Luleå Hockey. Inget nytt i sig då laget ofta gör en svag första halva av serien för att istället komma igen starkt efter nyår. I omgång 23 kom Luleå och Malmö att mötas i något av en bottenkamp. För Luleås del kom det även att bli säsongens kanske lägsta lågvattenmärke. Man föll på hemmaplan med 0-3 efter att ha visat prov på en fruktansvärd ineffektivitet, skottstatistiken slutade exempelvis 41-19. Hur kom detta att rapporteras av Peter Sundkvist i P4:a? Jo, till synes strålande glad rapporterar mannen att nu är det bara en tidsfråga innan Malmö skulle vara förbi i tabellen. Efter matchen var det nu bara fyra poäng kvar för skåningarna att ta ikapp minsann. Det lät precis som om mannen ifråga var på väg ned till Malmös omklädningsrum för att korka upp champagnen.
Jag vet inte vilket favoritlag Peter Sundkvist har och det ska heller inte spela någon roll för hans yrkesutövnings skull. Det är då väldigt tydligt att han i sin iver att låta objektiv alltid tar parti för motståndarlaget. Hur ser det då ut på andra arenor?
Ett färskare exempel, SM-kvartsfinal 5 mellan Linköping och Luleå från Cloetta Center. Vid mikrofonen sitter Mats Strandberg. Linköping spelade här under långa stunder ut Luleå. Det kunde absolut inte missförstås om man valde att följa matchen per radio. I var och varannan mening förbannade sig reporter Strandberg över att det bara stod 1-0 till Linköping. ”Det borde vara mycket större siffror.” Som ett mantra genom hela sändningen får man höra detta. Vid varje spelavbrott kommer det åter. ”Den här matchen kan bara sluta på ett sätt.” Och så vidare. Och visst fick han rätt till slut. Det blev 3-1. Men det hör till saken att matchen var helt jämn, det stod 1-1 så sent som sju minuter före full tid. Under denna sändning satt jag och funderade över hur Peter Sundkvist hade skildrat händelserna om det hade varit samma hemmadominans fast i Coop Arena. Hade han valt vinkeln att ”hemmalaget har visat prov på att inte kunna nyttja sitt spelövertag och detta ser ut att kunna sluta hur som helst” eller ”bortalaget visar upp ett starkt målvaktsspel och det är ju bara ett mål som fattas för att matchen ska vara helt jämn”?
Sveriges Radios utsända i Malmö heter Gunnar Brink och Paul Zyra. Under en hemmamatch, jag vill minnas att det var mot AIK, i allsvenskan denna säsong rapporterades det att vid 1-0 överläge för Malmö hade man ett så massivt spelövertag att det bara var det fantastiska spelet av AIK-målvakten som gjorde att det inte stod 4, 5 eller rentav 6-0 efter första perioden.
Det vore onekligen intressant att skeppa Sundkvist söderut och låta Brink eller Zyra greppa mikrofonen i Coop Arena. Skulle Luleå då uppfattas som ett bättre lag av den svenska radiopubliken? Ja, otvivelaktigt.
Under alla säsonger jag såg Luleå från läktarplats i gamla Delfinen hade man en kär tradition att gå ut i matchöppningen och spela skjortan av vilket motstånd som helst. Kväll efter kväll. Denna press kom vanligen att vara under matchens första 10-15 minuter. Hur skildrades det i radion? Detta var ju långt före mp3-spelare och andra mobila radioapparater fanns ute i handeln så jag har inga svar på det. Under en utsändning av Hockeykväll i SVT denna vinter myntade Niklas Wikegård begreppet ”Luleå-kvarten” om detta syndrom. Det gav rysningar av välbehag för ett gammalt Luleåhjärta att påminnas om de gamla goda tiderna. Jag har aldrig fått denna dejàvu av Peter Sundkvist. Betyder det att fenomenet försvunnit? Jag hoppas inte det. Hade vi haft en Gunnar Brink eller Paul Zyra i Luleå hade jag själv vetat svaret.
Den stora lokaltidningen i min hemort är Falu-Kuriren. Där har man genom hela säsongen kunnat följa dalarnas elitserielag ur ett subjektivt perspektiv. Jag ser inget fel med det. En leksandssupporter som är nedtryckt i skoskaften av de skrala resultaten ska mycket väl få läsa i tidningen att det finns hopp om framtiden genom något tilltänkt, spännande nyförvärv. Och visst kan väl Morapubliken få tycka att de har någon i laget som håller landslagsklass? Det höjer ju inte minst temperaturen och intresset kring lagen.
Rapporteringen i Gefle Dagblad under förra säsongen, då Brynäs sånär degraderades följde samma mönster. Förlust efter förlust lades till oturskontot. Varje ny match påannonserades som om man ställde mästarlaget från 1999 på isen.
Hur är det då i Norrbottens lokalpress? Ronny Erikssons beskrivning över vilken musikstil som representerar länet bäst passar även i detta sammanhang: ”Nog är det mer blues än calypso.”
I kvällstidningarna kan man år efter år på förhand läsa om hur dåliga Luleå är. Görs det en ranking inför säsongen så nog kan man räkna ut på förhand att Luleå har gjort dåliga värvningar och att det i bästa fall blir en niondeplats till slut. Visar det sig till slut ha blivit slutspel ännu en gång - Luleå har som bekant inte missat slutspel sedan 1994 - bortförklaras det i regel som att spelarna har överpresterat och att de egentligen inte är så bra. Och så blir det sommar och i nästa september kommer ett likadant tips ännu en gång. Är det detta fenomen som ligger likt ett ok över rapporteringen och bevakningen av Luleå? För att exemplifiera hur korkade dessa i högsta grad subjektiva analyser av självutnämnda experter kan vara vill jag nämna att inför denna säsong gjorde Aftonbladet en ranking över tränarna i elitserien. Man valde att placera Slavomir Lener och Harri Rindell i Mora IK som elva och tolva. Det är väl just dessa tränare som bör göra upp om titeln ”Årets coach”?
Efter Luleås premiärmatch mot Linköping i september blev Luleå totalt sågade av Aftonbladets Peter Wennman, som härstammar från Gävle. Rubriken: ”25 skotrar bytes mot tidsmaskin.” Där kunde gemene läsare sedan få veta att Luleå anno 2005-2006 saknade hjärta och klubbkänsla likt den man hade på L-G Niemis tid. Denna analys grundade sig på lagets prestation i en enskild match. Som supporter blev jag förbannad och provocerad. Vilken reaktion fick valfri journalist i Luleå? Tog man det som en sanning?
Det är dags att någon ska våga ta laget i försvar. Hans Chrunak är en stark kraft i föreningen som inte tvekar. Det tackar jag för. Men hur är det med media?
Fotnot: Luleå slutade 25 poäng före MIF i elitserien 2004-2005.
