Tioårsjubileum av SM-guldet
Domaren släpper pucken och Bulan vräker sig ner på isen och drar in pucken under sig. Bök och stök och i två sekunder känns som en hel evighet. Äntligen hör vi det - slutsignalen ljuder i Frölundaborg. Luleå Hockey är svenska mästare! Runt om mig står folk och kramar om varandra och jag blir uppdragen från golvet och alla kramar om alla, även om man aldrig sett personen förut, och bara vrålar av glädje.
Klockan är ungefär elva på förmiddagen. Jag har precis vaknat och jag känner det omedelbart! Det finns ingen tvekan - idag blir det djävlar i mig SM-guld! Jag ligger kvar i sängen och känner hur rastlösheten kryper i kroppen. Fyra timmar kvar till nedsläpp. Hur i helvete ska jag stå ut? Jag tar mig ur sängen och går och duschar, klär på mig och käkar frukost i så långsamt tempo som möjligt för att få tiden att gå. Hela tiden finns tankarna på Matchen där. Jag vet inte riktigt som händer de närmaste timmarna för jag är så nervös och rastlös så att jag inte minns speciellt mycket av vad jag gjorde.
Klockan är strax efter två och jag börjar mycket omsorgsfullt att ta på mig min röda LHF-tröja med nummer 12 på ryggen. Sakta, sakta och mycket noggrant tar jag på mig min halsduk och börjar ge mig av mot O'Learys. Resan dit tar cirka 30 sekunder med hiss från sjunde våningen på Shopping där jag bodde då och väl där träffar jag bland annat Kaggen och Robban. Alla som är där verkar vara lika nervösa, men alla är lika överens om att idag kan ingenting gå fel. Jag och Kaggen köper varsin öl och ställer oss i baren för att lugna nerverna och diskuterar lite hockey och kommer återigen fram till att idag blir det guld.
Klockan är strax efter tre och domare Roger Öberg släpper ner pucken och matchen har startat! Jag sitter som på nålar på min stol och mina händer darrar lätt av nervositet. Västra Frölunda får ett numerärt överläge och skapar en del halvhyggliga lägen men det blir inga mål. Matchen står och väger och Tomas Holmström jagar efter en Frölundait och blir omkulldragen. Två minuters utvisning. "Bra", tänker vi men mer skulle ju komma. Luleå trycker på i ett bra power play och efter lite kalabalik framför mål drar Frölundas Christan Ruuttu på sig två minuter för ett våldsamt slag mot Tomas Holmström. Spel fem mot tre. Mera tryck. Micke Sandberg i Frölundas mål slår klubban i ryggen på Tomas Holmström och domare Öberg tvekar inte en sekund: två minuter!
Alla inne på O'Learys inser att nu har Luleå ett kalasläge. Hoppet tänds och jag kan knappt sitta still. Tekning. Skuggan tar hand om pucken och Lasse Hurtig gräver fram pucken och släpper den till Janne Mertzig som håller i och laddar för ett slagskott. "SKJUT FÖR HELVETE!!!" skriker samtliga i lokalen och efter vad som känns som en evighet slår Janne iväg pucken och plötsligt inser vi alla att pucken smiter in mellan benskydden på Micke Sandberg och vi blir som galna allihop. Sällan eller aldrig har ett mål känts så förlösande. Alla skriker för full hals och alla står och hoppar och klappar händer.
Spelet sätter igång igen, fortfarande med två Frölundaiter på utvisningsbänken. Petter Nilsson och Skuggan passar pucken mellan varandra ett par gånger innan Skuggan slår en fullständigt genialisk passning mot bortre stolpen där Lasse Hurtig i tom kasse kan slå in 2-0. Om det förra målet satt skönt är det ingenting mot för hur det här känns! En perfekt start på matchen! Nu är alla överens om att det här är ett perfekt läge för Luleå Hockey. Bara att låta Frölunda anfalla och sedan gå på kontring. En hoppfull stämning sprider sig i lokalen men jag vågar ändå inte känna mig säker - det är på tok för mycket kvar av matchen. Resten av den första perioden spelas i ett ruskigt tempo med ett par riktigt farliga chanser för båda lagen. Frölunda prickar insidan av stolpen och Petter Nilsson skjuter ett stenhårt skott som Micke Sandberg med stor tur lyckas rädda. Vi som sitter framför TV-apparaterna känner oss dock hoppfulla när slutsignalen för den första perioden går.
Paus. Alla diskuterar utvecklingen av matchen och alla verkar hålla med om att 2-0 är rättvist. Själv går jag rastlös omkring och försöker att få mina nerver under kontroll. Jag känner mig inte orolig för att Luleå ska förlora men jag går i alla fall omkring som en osalig ande. Fan, om ändå spelet kunde komma igång igen. Pauser är en pina när man är så här nervös.
Efter vad som känns som en evighet drar den andra perioden äntligen igång och jag sitter återigen på min stol med darrande händer. Spelet hårdnar och utvisningarna duggar tätt. Frölunda får ett par lägen i fem mot fyra men missar alla chanser tack vare stort spel från Jarmo Myllys. Med fasa ser jag hur en Frölundaspelare får praktiskt taget öppet mål men av någon obegriplig anledning skjuter han inte. Tydligen finns det även spelare på isen som är nervösa.
Några minuter in på perioden drar Frölunda på sig en utvisning. Luleå för äntligen chansen att spela i powerplay igen. "Nu djävlar", tänker jag, "vilket läge!". Frölunda har dominerat perioden i kraft av många Luleåutvisningar men nu hade vi läge. Skuggan går in och dirigerar som vanligt och släpper pucken till Stefan Jonsson som slår på ett skott från blålinjen. Micke Sandberg kan inte hålla skottet och returen går ut till Roger Åkerström som slår in 3-0! Känslan av att se nätet rassla går inte att beskriva och jublet vet inga gränser.
Frölunda jagar dock vidare och bara någon minut efter 3-0 får man utdelning. Myllys släpper en retur som Frölunda lyckas peta in mellan hans ben. Oron sprider sig genast på O'Learys. Själv tänker jag bara "Nej, nej, nej! Jobba på nu gubbar, släpp inte det här nu!" Och jag plågas av mina darrande nerver. Frölunda får dessutom ett powerplay i samband med målet och får spela fem mot fyra, men trots ett enormt tryck lyckas man inte slå hål på Myllys en gång till. Spelet blir nu hårt på gränsen till brutalt och både Luleåspelarna och Frölundaspelarna gör allt för att knäcka sina motståndare. Till min stora glädje verkar det var Luleå som klarar pressen bäst för Frölundaspelarna börjar få panik och Christian Ruuttu drar på sig en tiominutare för snack med domaren och de "goa gubbarna" i Göteborg börjar kasta in saker på isen. Flaskor och mynt och allt du kan tänka dig och till slut beordrar domare Öberg omspolning av isen.
Lite över 20 spelminuter återstår. 20 helvetiskt långa och olidligt spännande minuter. Nu är jag så nervös så att jag inte vågar flytta mig. Jag sitter i samma ställning som jag har suttit hela matchen. Inte ett finger får hamna fel för det har ju gått bra så länge jag har suttit så här och om jag ändrar ställning så kanske flytet försvinner. Här tas inga chanser!
Spelet är igång igen efter att isen har spolats om och rensats på skräp. Luleå satsar bara på försvar och låter Frölunda jaga. Nu börjar domaren att böja sig för det enorma publiktrycket och visar ut Luleåspelare på löpande band, men ett framgångsrikt försvarsspel håller undan ända fram till ungefär elva minuter in i den tredje perioden när Frölunda till slut lyckas slå in sitt andra mål. Helvete också! Nu blir det långa minuter under resten av matchen.
Frölunda jagar och jagar och Luleåspelarna kämpar något fruktansvärt. Bulan får en ruskigt ful tackling i ryggen och dundrar in i sargen med huvudet före och blodet forsar fram från hans ena ögonbryn men Bulan bara reser sig upp efter att ha fått en handduk att torka av blodet med och efter att ha blivit snabbsydd i båset är han ute i spel igen. På planen trycker Frölunda på och till min stora fasa ser jag hur en frölundait blir helt frispelad med Jarmo Myllys! Allt som rör sig i mitt huvud är "Nej, nej, nej, nej, nej, helvete, nej, satan!” och jag ser med skräck i ögonen hur Jarmo lägger sig på isen och är på väg att bli bortlurad när Roger Åkerström dyker upp i 190 blås och slänger sig och stöter undan pucken ner i sarghörnet. Ett stön av lättnad hörs i lokalen när vi alla inser att pucken inte har gått i mål.
Mindre än en minut kvar. Micke Sandberg lämnar kassen och Frölunda spelar med sex utespelare. Våldsamt tryck mot Myllys att vänta och nu ger samtliga spelare på planen precis allt de har kvar av krafter. Femton sekunder kvar. Tryck mot Myllys. Tio sekunder, nio, åtta, sju, sex, fem… Ruuttu kommer ut framför mål med pucken och har skottläge och mitt hjärta stannar tills jag inser att domaren har blåst av spelet innan Ruuttu fick läget. Två sekunder kvar av matchen och tekning till vänster om Jarmo. In med Bulan som tekare och Strömvall som reserv om domaren skulle plocka bort Bulan. "LÄGG DIG PÅ PUCKEN FÖR HELVETE, BULAN! VRÄK DIG NER PÅ ISEN! GÖR VAD SOM HELST BARA DET TAR TVÅ SEKUNDER!!!" skriker jag. Två sekunder. Jag vågar ändå inte tro någonting ännu. Alla står upp och stirrar på TV-apparaterna. Sedvanlig kalabalik runt tekningscirkeln och det känns som om det tar en evighet att ställa upp lagen.
Domaren släpper pucken och Bulan vräker sig ner på isen och drar in pucken under sig. Bök och stök och i två sekunder känns som en hel evighet. Äntligen hör vi det - slutsignalen ljuder i Frölundaborg! Hela O'Learys förvandlas till ett jättekaos. Alla springer omkring och kramar varandra och skriker av lycka. Själv vrålar jag så jag får ont i halsen, men vad gör väl det? Efter en stund sjunker jag bara ihop och kryper ihop på golvet och håller för ansiktet och bara låter glädjen och lättnaden skölja över mig. Runt om mig står folk och kramar om varandra och jag blir uppdragen från golvet och alla kramar om alla, även om man aldrig sett personen förut, och bara vrålar av glädje. Över tio år av väntan på ett SM-guld har slutligen kommit till ända för mig. Den första match jag såg Luleå spela var mot MODO i en träningsmatch 1980 och jag var på plats i Delfinen den 4 mars 1984 när Luleå tog steget upp i Elitserien och nu har guldet äntligen kommit efter en helt fantastisk säsong! Jag hade drömt om hur det skulle kännas att vinna SM-guldet men det var inte i närheten av hur underbart allt känns i det här läget!
Jag och Robban går ut och ställer oss på gatan utanför O'Learys och jublar högt. Efter en stund dyker en av Robbans polare upp med sin bil för han ska köra oss ut till Kallax. Vi står och skriker ”SM-GULD!” ett tag och jublar tillsammans med alla andra och springer sedan upp till min lägenhet för att hämta ett par pilsner - Norrlands Guld, vad annars? - som vi ska fira guldet med. Efter detta åker vi förbi hemma hos Robbans polare och hämtar ett par flaggor och åker ett par varv runt stan och viftar med dessa och med våra halsdukar och gatorna börjar nu fyllas av tutande bilar och flaggviftande personer. Glädjen vet inga gränser för efter alla dessa år har vi fått vårt efterlängtade guld!
Kallax flygplats är tom så när som på lite personal när vi kommer dit. Baren är öppen och valet av segerpilsner är lätt - Norrlands Guld! Alla köper var sin öl och vi tar en segerskål. Jag hittar ett telefonkort som någon har glömt och går till en telefonautomat och ringer runt till folk och jublar dem i örat. Ingen tar dock illa upp utan alla jublar tillbaka och är lika glada som jag.
Efterhand börjar folk droppa in. Det är fortfarande flera timmar tills Luleå Hockey förväntas landa, men vi som vill vara långt framme har åkt ut i tid. Diverse löst folk från H-läktaren börjar dyka upp. Brännström kommer knallande med en flaska champagne och bjuder oss övriga. Champangen smakar vidrigt - ungefär som Pommac med en hiskelig massa sprit i. "Den smakar fan men ikväll ska den drickas upp!" säger Brännström och fan var just vad den smakade men vad gör det ikväll? Ingenting!
Flygplatsen fylls av folk. Vi inser att vi måste hålla oss framme och börjar ställa upp oss där spelarna skall komma ut. Red Tags ordförande Krister Niva lyckas få tag på en mikrofon som är ansluten till högtalarsystemet och börjar dra hejaramsor och alla på Kallax hakar på. Niva leder allsång under någon timme och nu börjar det bli trångt i terminalhallen. Kondensvattnet rinner längs väggarna och det måste ha varit mot varenda brandsäkerhetsföreskrift som någonsin har existerat att ha så mycket folk inne i hallen, men vem bryr sig?
Mitt i alltihop dyker Jiri Kucera upp. Han har inte åkt med till Göteborg eftersom han var skadad och han omringas genast av massor av jublande supportrar och han hyllas som den stora spelare han är.
Planet med Luleåspelarna är lite försenat. Det är dock på väg in om inte så länge, meddelar flygplatspersonalen. Mera jubel. Ikväll jublas det åt allt.
Planet är på gång, meddelar man lite senare. En kort stund därefter ser vi planet landa och alla väntar nu på att spelarna ska ta sig ur planet och in i hallen. Några minuter passerar innan spelarna dyker upp och sedan, när de första spelarna kommer ut ur nosgången och in i hallen reser sig ett fruktansvärt dån av jubel över Kallax flygplats. Det är helt omöjligt att göra sig hörd när flera tusen människor samtidigt släpper loss i ett segervrål som byggs upp under massor av elitseriesäsonger. SM-GUUUUUULD!!!
Spelarna kommer in i hallen och det blir totalt kaos. Spelare och supportrar i en salig röra står och jublar och kramar om varandra. Jag råkar hamna bredvid Osten när lokalradion försöker intervjua honom men det går inget vidare för det är ett sådant oväsen i hallen att det i princip är omöjligt. Jag lyckas ta mig fram till Johan Strömvall och ger honom en penna att signera min tröja med vilket han gladeligen gör. Johan Rosén ser helt salig ut där han dansar fram med sin gipsade arm. Kaoset är totalt och den gemensamma glädjen hos fem-sex tusen personer är helt obeskrivligt underbar att uppleva. Tyvärr är inte Kallaxterminalen riktigt byggd för såna här mottaganden, så efter ett tag tvingas spelarna att dra sig undan eftersom det helt enkelt börjar bli för farligt på grund av trycket och kaoset som skapas av alla som vill fram och krama om sina hjältar.
Festen fortsatte sedan inne i stan, inte bara på lördagskvällen utan även på söndagen i den kanske största spontana fest Luleå har skådat. Tänk vad ett SM-guld kan betyda...
