Opartiska tankar kring SM-finalen
Som hockeykrönikör kliar det ju alltid i fingrarna. När ens kära lag har tagit semester måste jag ju rikta blickarna åt andra håll. Fyra SM-finaler har spelats. Igår spelades den bästa av dem och det var två hockeymässigt polariserade aktörer som förgyllde min afton.
Innan jag ger mig in på det i ingressen prompt utlovade vill jag för en gångs skulle berömma mina ständiga hackkycklingar, domarna. Tomas Andersson är inte min favorit. Han är alltför ofta huvudperson i matcherna, med sämre underhållning som följd. Igår var det tvärt om. Spelarna fick göra upp på egen hand. TV4: s bisittare, Stefan Pettersson och Andreas Johansson var inte sena att hylla domarnivån. Publiken trivdes. Frågan jag ställer mig är: Varför kan det inte alltid vara så?
Färjestad har ett minst sagt stjärnspäckat lag. Massor av guldrutin från såväl SM och VM som OS-sammanhang. Svenskar och utlänningar i en symbios som kanske inte är så välfungerande som den borde vara. Men vad gör det när föreningen Färjestads BK går som malmtåget till och från Karlstadsgruvan, Löfbergs Lila Arena, med vagnar lastade med ädlare metaller än ferrum.
Mitt i denna guldrush står en icke-stjärna stadigt. En liten kille som förnämt med ljus röst i pausintervjuerna förkunnar att hans flickvän faktiskt heter Cecilia och inte, som Frölundaklacken enträget påstår, Per Ledin. En beskedlig sambo som på isen förvandlas till en odjur. Jag imponeras av Kåbergs styrka. Han sänker allt och alla han kommer i närheten av.
Mikael Renberg uttalade sig i Luleås lokaltidningar efter en höstmatch i just Löfbergs Lila Arena. Han berättade om en situation när han skulle trycka till denna Kåberg. Kraftmätningen slutade med att 100 kilo lagkapten för ett ögonblick spelade hockey i vågrätt tillstånd. Ett ödmjukt uttalande, var min första tanke. Jag ville liksom inte acceptera att vår kapten sänktes av den där skitungen.
Igår hade Emil Kåberg siktat in sig på den i finalserien hyllade Frölundabacken Johnny Oduya. Kåberg tapetserade hela Frölundaborg med Frölundas tuffaste back. Var det någonsin en göteborgare känt sympatier för en nollåtta var det igår, för oj vad det small. Oduyas tidigare storspel var efter Kåbergs blitzkrieg minst sagt neutraliserat.
Igår var det just Kåbergs formation som ledde Färjestad. Det var de, i kombination med Fredrik Eriksson, som naglade fast pucken i Frölundas försvarszon i början av matchen. Det var de som snurrade och gjorde ledningsmålet genom Kåbergs ursprungsklon, Per Ledin. Färjestad höll i taktpinnen från det där spektakulära bytet i anfallszon ända tills Jönssonligan i början av andra perioden snällt överlät den åt Johnssonligan i hemmalaget.
Jodå, kära göteborgare. Jag såg matchen och jag vet var Kungsportsavenyn ligger. Det är där ni kommer att paradera med SM-bucklan om en knapp vecka.
Frölunda har ett mer taktiskt drivet lag. Fler vinnare. Ett vansinnigt hemmastöd och framförallt Niklas Andersson. Hans hockeykunnande är fenomenalt. Kroppsfinterna och skridskoåkningen gör honom till en ishockeyns Evgeni Plushenko. Kallio och Jonsson är goa, men utan Niklas Andersson vore de bara gubbar.
