Summering & tillbakablickar
Nu är det en månad sedan säsongen tog slut för Luleås del och det är dags att summera det senaste året med några tillbakablickar.
Säsongen 2004/05 sägs vara den bästa hittills i Elitserien. Det var då NHL-proffsen invaderade Elitserien under lockouten borta i Nordamerika. För Luleås del innehöll truppen namn som Tomas Holmström, Niclas Wallin, Justin Williams, Branko Radivojevic, Manny Fernandez, Steve Staios och i viss mån även Mattias Öhlund som spelade två matcher i Luleåtröjan. Naturligtvis skulle alla dessa försvinna efter säsongen, det var ett som var säkert. I kvartsfinalen blev Luleå förnedrat i fyra raka matcher mot de svenska mästarna Frölunda. Säsongen ett abrupt slut, proffsen stack hem och Luleå och sportrådet hade en hel del at stå i för att få ihop ett slagkraftigt lag till säsongen 2005/06. Silly season startade tidigt för Luleås del.
Ganska snart stod det klart att Tuukka Mäntylä skulle flytta hem till Tammerfors och att Per Ledin fick ett anbud från Färjestad som han inte kunde motstå. Det stod även klart att de lite äldre spelarna, Roger Åkerström, Tomas Berglund och Johan Tellström inte skulle fortsätta i Luleå. Det återstod nästan ett halvt lag att värva. Dessutom var Jonas Rönnqvist, som hade en besvärlig knäskada, ett osäkert kort och till sommaren stod det klart att Rönnqvists hockeykarriär var över.
I ett ganska tidigt skede gjorde Luleå klart med Tuukka Mäntyläs ersättare. En annan kille från Tammerfors vid namn Pekka Saravo. Allteftersom skulle fler nyförvärv komma in i truppen. Pavel Skrbek återvände efter ett år i Mora och Ragnar Karlsson hämtades från Hammarby. Tjecken Vladimir Machulda värvades från norska Vålerengen, tidigare flitig poängkung i finska ligan. Dessutom värvades en ny målvakt när Kristian Antila inte motsvarat förväntningarna och denne löstes från sitt kontrakt. Ersättare blev en annan finsk målvakt, Tero Leinonen som gjorde succé i Mora under lockouten. Nu hade många pusselbitar fallit på plats, men det återstod ännu en del platser att fylla. Ryktesvägen var det som vanligt under silly season, många etablerade spelare på väg till Luleå. Men ingen utav dessa placerades i Luleå, utan hamnade i andra klubbar. Till slut släpptes bomben, Lubos Bartecko skrev på för Luleå. Bartecko, som Luleå hade jagat under en längre tid, var en riktig drömspelare som skulle motsvara alla förväntningar och mer därtill.
Det skulle även komma en ny huvudtränare. Mikael Andersson klargjorde tidigt att han inte skulle fortsätta, men Jens Hellgren skulle vara kvar. Det ryktades om Pär Bäckman och Dave King, men till slut blev det tjecken Slavomir Lener med tunga meriter från NHL och det tjeckiska landslaget. Ett helt rätt val skulle det visa sig och på tränarsidan är nog Lener det bästa som hänt Luleå Hockey. Dessutom skulle det ske en del förändringar på tränarsidan. Istället för tidigare två, skulle det nu vara tre tränare. Roger Rönnberg kom närmast från Luleås J20, som han fört till SM-final under våren. Kombinationen Lener, Hellgren och Rönnberg skulle visa sig vara en lyckad sammansättning och samarbetet mellan dem verkar ha fungerat förträffligt.
Under sommaren skedde en del förändringar i organisationen. På årsmötet valdes Curt Johansson till ny ordförande och senare under sommaren anställdes före detta förbundskaptenen i simning, Hans Chrunak, som ny klubbdirektör. Helt rätt val på båda posterna. Båda med mycket bra ledaregenskaper och stora kontaktnät, något som är väldigt välbehövligt.
Det återstod en del spelare att värva, men Roger Rönnberg visste var han hade killarna i sitt J20-lag och de plockades upp för att var med på den första isträningen. Killar som Robin Lindqvist, Magnus Isaksson, Johan Harju och Tomas Wallgren fick möjlighet att visa upp sig för den nya coachen Lener, som uppenbarligen blev imponerad och killarna matchades i de första träningsmatcherna. De fortsatte göra bra ifrån sig och var sedan mer eller mindre bofasta i A-laget. Men det fanns fler killar som knackade på dörren och ville vara med och visa upp sig. Allteftersom slussades Viktor Lindgren, Linus Omark och Marcus Nyberg in i truppen och fick också spela sporadiskt under säsongen.
Få trodde väl egentligen att säsongen skulle bli så bra som den verkligen blev för Luleås del. De såkallade experterna fick återigen fel när de tippade Luleå långt ner i tabellen. År efter år har Luleå tippats i botten av tabellen, men gång på gång kämpat sig till slutspel. I år var det annorlunda. Luleå blev slutspelsklara i ett tidigt skede och frågan var denna gång inte om de skulle komma sjua eller åtta, utan denna gång gällde det om de skulle hamna bland de fyra bästa och få en eventuell avgörande hemmamatch. Spelschemat denna säsong var lite konstigt upplagt enligt många, men det kanske inte var så tokigt ändå. Av de sex första omgångarna, hade Luleå fem av dem på hemmais. Senare under säsongen hade man fem raka bortamatcher. Ofta låg bortamatcherna på så sätt att Luleå kunde fara exempelvis från Jönköping till Linköping eller Timrå till Gävle. På så sätt minskades resekostnaderna och det blev färre resor att göra. Baksidan av det hela var att spelarna var iväg hemifrån flera dagar i rad, ibland en hel vecka. Resultatmässigt gick det bra med en del otroliga formtoppar, men det förekom också en del svackor som brukligt. En stor skillnad mot tidigare säsonger var bortaspelet. Tidigare år har ju Luleå varit känt för att ha mycket svårt att ta poäng borta, men denna säsong var annorlunda. Man plockade hela 39 poäng på bortais, nästbäst i hela elitserien. Man bortaslog dessutom spökena Modo och Färjestad i samtliga bortamatcher mot just dessa två. Ett spöke återstår att försöka slå på bortais, Frölunda, men det kanske kommer nästa säsong?
Hittills har denna krönika bara bestått av positiva saker, men överlag var hela säsongen positiv, men en sak känns lite negativ. Luleå hade egentligen inga problem att göra mål, 147 stycken. Det var bara HV71, Frölunda och Linköping som gjorde fler. Nej, det negativa var att man blev nollade alldeles för många gånger. Lika kul som när laget håller nollan, lika förnedrande är det att inte göra ett enda mål i någon match. Ser hellre att man förlorar med 7-2, än att man förlorar med 2-0, även om måldifferensen är större. Luleå gick av isen hela åtta gånger utan att göra mål.
Stor del i framgångarna tror jag kan tillskrivas tränarstaben med Slavomir Lener i spetsen. Nytt spelsystem och en härlig fingertoppskänsla i coachningen.
Bland spelarna har alla gjort en mycket bra säsong och man kan vara mer än nöjd med deras prestationer. Ett par namn vill jag dock ändå lyfta fram lite extra.
• Lubos Bartecko var en stjärna. Den bästa som någonsin spelat i Luleåtröjan. En otroligt komplett spelare som kunde allt. Kommentarer är egentligen överflödiga. Han var helt enkelt bäst. Mer behöver inte sägas.
• Vladimir Orszagh värvades under det första transferfönstret. Slovaken visade sig var den målskytt han hade ryktet om sig att vara. Tyvärr hade han ögonen på sig från NHL och han blev ganska kortvarig i klubben och försvann runt juletid.
• Mikael Renberg var åter efter en skadefylld fjolårssäsong. Hade fortfarande en del skadebekymmer, men spelade ändå ibland med smärta, fast han egentligen kanske skulle ha vilat. Lagkapten som var en pådrivare och alltid gav 110 procent, som också smittade av sig på lagkamraterna.
• Jan Sandström fick lite av ett stort genombrott. Från att ha varit en helt okej back, tog han flera steg framåt, svarade för 22 (6+16) poäng och vann interna plus/minus-ligan på +17. Janne belönades med ett landslagsuppdrag för ett par veckor sedan och lär nog få fler landslagsuppdrag i framtiden.
• Fredrik Hynning fick sitt definitiva genombrott denna säsong. Skrapade i fjol ihop 9 passningspoäng och hade sparsamt med speltid ifjol, men i år fick han större förtroende. Efter att Orszagh lämnat Luleå, placerade Hynning allt som oftast i förstafemman och hamnade till slut på 18 poäng (11+7).
• Jonas Nordquist vann interna den poängligan och har en nästan fast plats i landslaget. Att Nordan är bra vet vi sen länge, men han har tagit ytterligare ett par kliv framåt i sin karriär.
• Juniorerna, Magnus Isaksson, Robin Lindqvist, Johan Harju, Tomas Wallgren, Viktor Lindgren, Linus Omark och Marcus Nyberg. Vad ska man säga? När hände det senast att sju juniorer släpptes fram under en säsong? Och de har inte släppts fram bara för den goda sakens skull, utan för att de har varit bra. Fortsätter de att utvecklas som de gjort i år, vad kommer att hända då? Ja, den som lever får se.
Luleå slutade som bekant på en femteplats i serien och ställdes mot Linköping i kvartsfinalen. Första kvarten vanns efter en nagelbitande fyratimmarsmatch, men sedan tog det roliga slut. Visserligen gjordes en bragdmatch i Cloetta Center när man utjämnade till 2-2 i matcher, men överlag var det egentligen inget snack om saken. Linköping hade varit lite bättre på allt från målvaktsspel, försvarsspel till anfallsspel. De var också bättre i både powerplay och boxplay. Luleå förlorade mot ett bättre lag som dessutom hade en lite bredare trupp. Visst var man besviken efter att Luleå åkt ut, men efter några dagar hade besvikelsen lagt sig. När man såg tillbaka på säsongen så kan man bara konstatera att Luleå gjort det mycket bra. Man ser redan fram emot säsongen 2006/07 och silly season är redan i full gång.
Moras skyttekung Kalle Kerman är kontrakterad och det ryktas om fler intressanta namn. Tyvärr lämnar också en del spelare Luleå till nästa säsong. Karl Fabricius har i dagarna skrivit på för Frölunda. Emil Lundberg flyttar till Finland för spel i SaiPa och Ragnar Karlsson blev det bara en säsong i Luleå, då han brutit sitt kontrakt av familjeskäl. Inte heller Vladimir Machulda kommer vara kvar i Luleå.
Nu är det hela fem månader kvar till nästa säsong. Hoppas den blir lika kul och intressant som denna har varit och att Luleå klarar av att gå lite längre. Det finns stora möjligheter för det om allt vill sig väl.
