Fel fokus Luleå Hockey
Erik Johansson delar i den här krönikan med sig om varför det går som det går för årets upplaga av Luleå Hockey.
Jag blir så evinnerligt leden av att se Luleåspelarnas kommentarer i match efter match. Nu senast efter förlusten mot Timrå står Micke Renberg och Lubos Bartecko och pratar defensiv till media. Slavomir Lener har tjatat om detta hela säsongen. Och häri ligger just problemet. Luleå har inte spelarmaterialet för den defensiv Lener pratar om.
Luleå Hockey har hela säsongen legat i toppen av serien vad beträffar målproduktionen. Luleå har även det bästa forwardsmaterialet föreningen någonsin haft. Inte bara det bästa internt, utan en av seriens mest skridskoskickliga forwardsbesättningar. Hur coachar då Lener dessa styrkor?
Räddhågsen sk defensiv
Luleås två första linor är enormt skickliga. När Renberg med superslovakerna får pucken under kontroll i anfallszon är alla motståndare illa ute. Dessutom är Surovy och Bartecko två av elitseriens snabbaste spelare. De har en enorm skridskopotential. Renberg är inte långt efter i hastighet och före i tyngd. Sedan någon gång i november har Lener gått ut med nya direktiv till elitseriens mest fruktade forecheckingline. Han har börjat prata defensiv. Det ska vara tight hemåt. Och inget fel i det, men det viktigaste i defensiven är att man inte släpper till chanser bakåt. Därför undrar jag om Lener inte ser vad som händer när hans stjärnor ställer upp för att styra?
Varje gång Bartecko-kedjan ställer upp för styrspel blir de överspelade och motståndarna tar sig enkelt in i Luleås zon. Och väl där är denna fruktade anfallsformation lika uddlös som de är vassa på andra sidan rinken.
Det är först när Luleå ligger under med ett par mål som Lener tvingas överge katastroftaktiken för att anfalla och då kommer superkedjorna till sin rätt.
Defensiven börjar i anfallszon
När Luleås två "producerande femmor" checkar högt i banan är resultatet nästan alltid detsamma. Forwards med hög fart stör motståndarbackarnas uppspel. Här uppstår oftast två olika scenarior. Det ena är att Luleå erövrar pucken och skapar tryck. Det andra är att motståndarna tvingas slå ut pucken i panik. Vid samtliga tillfällen är d e f e n s i v e n högklassig.
Visst är jag medveten om att ingen taktik är perfekt och att även en hög forechecking kan misslyckas. Men i jämförelse med det rådande så kallade styrspelet är den överlägsen. Och det är bara ur ett d e f e n s i v t synsätt.
Att våga misslyckas
När matcherna är som viktigast är möjligheterna som störst. Så också riskerna. Men Luleå hade inte behövt vara i denna prekära sits. Laget har haft alla möjligheter att ligga i toppen av elitserien. Slavomir Leners räddhågsna coaching har decimerat ett slagskepp till ett skepp med slagsida. En felpositionering av trupperna har fått skutan att kantra. I dagsläget är det för sent att lägga om till en offensiv defensiv. Spelarna har indoktrinerats av misstagsminimerande och fokuserar idag enbart på att inte misslyckas.
Jag hade hållit med Lener i denna taktik om laget i majoritet bestått av spelare som Tano, Tellström, Burström, Finnström m fl. Dvs spelare som behärskar detta spelsätt och inte har sin styrka i forechecking.
Luleå Hockey går sin viktigaste tid till mötes. Kanske föreningens viktigaste. Utöver den sportsliga situationen har föreningen någonting stort på G.
Juniorkullen som idag är på väg är den bästa någonsin i Luleå. Den bästa i elitserien idag. Sportchefsposten skall tillsättas och det är en enorm chans/risk. Ska Luleå välja den man som kan ta föreningen ur maffiatider och in i samförståndets tidevarv? Sist men inte minst ska tränarjobbet tillsättas. Måtte det inte bliva Slavomir Lener.
