Krönika: Inga förväntningar ger mig förhoppningar
Efter en mediestorm utan motstycke i klubbens historia under våren och sommaren kan vi så äntligen börja se fram emot en ny säsong. Olyckskorparna kraxar om att truppen är för tunn och att allt annat än kvalserien är sensationellt. Må hända är jag i grunden lagd åt det optimistiska hållet, men det finns flera paralleller att dra mot en succésäsong i vår närtid.
Lockoutsäsongen 2004-2005 var i mina ögon något av en Kalle Anka-säsong där allt kom att kretsa kring kortsiktiga nyförvärv. Lag som under upprepade år byggt för långsiktighet, värnat om sina juniorer o.s.v. straffades hårt, medan de som knappt hade ett lag värt namnet i mitten av september gynnades mest. För vem ville betala löner till spelare som ändå plötsligt inte klarade konkurrensen av dollarmiljonärerna från Nordamerika? Exempelvis kom ju regerande svenska mästarna i HV 71 att komma hjälplöst på efterkälken efter att alltför länge ha trott på en lösning i konflikten. De fick betala med ett missat slutspel och en notering i historieböckerna. Som Luleåsupporter led jag under nämnda säsong alla helvetes kval. Det nådde sin klimax i Gavlerinken under mellandagarna då jag på plats såg ett desillusionerat Luleå trilla dit mot ett illa spelande Brynäs. Förlusten innebar kvalserieplats och man fick fira nyår med en knut i magen. I laget fanns utöver nyanlända NHL-proffs, egna profiler som Per Ledin, Jonas Rönnqvist och Jonas Nordquist. Med tiden fick man också ordning på grejerna och till slut återfann man Luleå på en sjunde plats i tabellen. ”Lättad” är det adjektiv som först infinner sig när jag återkallar känslan av hur jag kände mig efter omgång 50. Kanske var det flera i truppen som kände likadant för man var rejält på hälarna när sedan kvartsfinalserien mot Frölunda kom igång. Det blev storstryk (0-4 i matcher) och man fick sedan en väldigt lång sommarvila att fundera kring kommande lagbygge. Hur starkt lag hade man egentligen när röken skingrats och NHL-proffsen återvänt till sitt?
När vi så stod där i augusti 2005 hade profilerna Rönnqvist och Ledin lämnat laget. En ny tränare (Slavomir Lener) hade hämtats från Tjeckien. Luleås enda tidigare erfarenhet av en utländsk tränare slutade i totalfiasko. Året var 1993 och Luleå förvärvade den finländska tränaren Sakari Pietilä. Efter att som första lag i elitseriehistorien ha tappat en 2-0 ledning i matcher i en finalserie (mot Brynäs) skulle denne tränare utgöra skillnaden mellan fiasko och succé. Förväntningarna var skyhöga och naturligtvis gick det åt helvete. Luleå slutade först på tionde plats då vi skrev mars 1994 (vilket också är senaste gången som LHF missat slutspel) och Pietiläs sejour blev bara ettårig. Slavomir Lener skulle flankeras av en gammal rinkräv (Jens Hellgren) och en juniortränare utan elitserierutin (Roger Rönnberg). På tränarfronten svävade åtminstone jag i ovisshet. Aftonbladet hade dock satt ner foten och konstaterat att näst efter Mora (Harri Rindell, han blev sedermera utsedd till ”Årets tränare”) hade Luleå elitseriens sämsta tränare!
Ett superförvärv i form av Lubos Bartecko hade presenterats. Lika lite som en fluga gör en hel sommar gör ju dock en spelare ett helt lag. Så väl befogat kände jag en gnagande oro inför hur vi skulle kunna genomföra en säsong med så otroligt många juniorer i A-truppen. Om man ska vara krass så hade det gått ett antal säsonger utan större framgångar på juniorsidan och nu hade man plötsligt mer än en handfull killar i tonåren som skulle göra sig förtjänt av istid i elitserien. Hur f-n skulle det gå? Okej, hobbypsykologen inom mig tänkte att ”får de bara en bra start så kan de nog leva ett tag på sin ungdomliga entusiasm”. Efter en inledning med två raka uddamålsförluster på hemmaplan kändes också det spåret uttömt och nattsömnen började på allvar bli lidande. Efter en plikttrogen fullpoängare hemma mot Leksand i omgång 3 åkte man så ned till Karlstad för den första bortamatchen. Eftersom att Tero Leinonen var långtidsskadad hade man målvaktsparet Rautio-Modig (20 och 18 år) att tillgå och det kändes som en utopi att det skulle bli poäng för bortalaget. Efter underläge 1-0 med knappt 6 minuter på klockan kändes det som om man skulle vara nöjd med 5-0 i baken… Sedan skedde dock en fantastisk förändring jag inte trodde var möjlig. Alla slet som djur i sina roller och ganska snart spred sig oron istället i hemmalägret. Det blev till slut 4-3 till Luleå och TV-puckstämning i bortalagets bås efter den sensationella trepoängaren. Den nyblivna 18-åringen Robin Lindqvist imponerade kanske allra mest på mig, med sitt energiska och uppoffrande spel och på det sätt han helt plockade bort hemmafavoriten Jörgen Jönsson. I det ögonblicket, då den f.d. juniortränaren Roger Rönnberg omfamnade sina gamla adepter kände jag att ”det här är spelare med det där lilla extra” och känslan av att ”detta kommer att bli en minnesvärd säsong”. Nu ska jag förklara varför jag återigen har den där känslan idag.
Tränarfrågan
Luleå kommer inför den kommande säsongen att förlita sig på något så ovanligt som 3*Roger. Jag talar naturligtvis om herrarna Kyrö, Rönnberg och Åkerström. Rent erfarenhetsmässigt är det ett otroligt nedköp från Slavomir Lener. Det kan inte förnekas. Men lika väl som Leners nytänk var en succé 2005 blev det en belastning 2006. För nyhetens behag blev kortvarigt. Under föregående säsong blev det alltmer tydligt att Lener körde fast i sitt utpräglade system med två producerande kedjor och två avlastande. Dessutom kom det att florera oroshärdar i gruppen Luleå Hockey under 2006-2007. Kanske frukten av några för stora egon, men jag tror också att dålig personkemi till tränare Lener låg i fatet.
Jag hade gärna sett att Roger Rönnberg redan under föregående säsong fått ett större inflytande. Han är utmärkt på att utbilda sina spelare (vilket även Bengt-Åke Gustafsson noterat och nominerat honom till assisterande förbundskapten för kommande säsong) och när nu ”hans ungdomar” i allt större utsträckning ska vara ”de som gör det” känns det väldigt bra att ha honom kvar i organisationen. Om Roger Kyrö har jag inte så mycket att säga. Han är också sprungen ur en tränarkarriär i juniorleden, men framförallt har han ju samlat på sig ordentligt med rutin från sina år som spelare i Elitserien med Brynäs. Slutligen kan man inte annat än känna vördnad inför legendaren Roger Åkerström. Jag tror faktiskt att Luleå tappade en hel del på att låta Mikael Renberg bära kaptensbindeln under föregående säsong. En lagkapten ska ha pondus, ödmjukhet och erfarenhet. Och där är Åkerström helt i särklass. Jag hoppas att han nu som tränare kommer att tillföra just dom bitarna på spelarna i truppen. Luleå har alltid haft lagmoralen i högsätet. Mycket av det ska tillskrivas Roger Åkerström och hans ledaregenskaper.
Målvakterna
Under lockoutsäsongen var det påtagligt tydligt att Luleås målvakter (Kristian Antila och Gusten Törnqvist) inte höll tillräckligt hög nivå. Till påföljande år fick de också båda två lämna föreningen till förmån för Tero Leinonen och David Rautio. Denna konstellation blev tvåårig, om än Mattias Modig under 2006 kom att ta chansen då den gavs och helt konkurrera ut Rautio. Jag såg framförallt Modig i några bortamatcher under föregående säsong och jag imponerades främst av hans lugn och förmåga att fullständigt spika igen under hård press. På hemmaplan var han däremot lite lättare att handskas med för våra motståndare och min tolkning av det är att Modig är i absolut toppklass på skott utifrån och spelet kring den egna målgården, medan han är beskedligare på frilägen och spelvändningar. Med en halv säsong i bagaget har jag dock sett nog för att känna mig trygg med honom som förstaval. Men vad händer om han blir skadad? Gusten kan vara både fågel eller fisk känns det som. Om Modig skulle dra på sig en allvarligare skada eller helt enkelt inte visa sig hålla måttet tror jag nog att Luleå snabbt kommer att värva en ny målvakt.
Backarna
Luleå har de två senaste säsongerna haft en tydlig ”topp 4” och så blir det även kommande säsong. Succéåret 2005-2006 hade man därtill Johan Fransson, Erik Lindberg och Per Savilahti-Nagander. Den sistnämnde är kvar och har på två säsonger utvecklats positivt. Som ersättare till de andra har vi idag Mikko Pukka och Robin Olsson. Eventuellt kommer Johan Ejdepalm (som har ett try out-kontrakt) också att ingå. Det håller jag som osannolikt, men jag låter mig gärna motbevisas. Jag vill betrakta den föregående säsongen som ett fiasko. Framförallt defensiven var under all kritik. Det kan till stor del tillskrivas bristen på bra defensiva centrar, men man ska också kunna kräva mer av en back som Jaroslav Obsut (var han axelskadad?). Kan han återkomma till sin högre kapacitet har vi ett stort sparkapital där.
Forwards
Under Slavomir Leners styre skulle i princip bara 10 spelare kunna vara aktuella för poängprotokollet. Det var spelarna i de två första femmorna. Flera av de spelarna är nu flyktade till konkurrerande lag. I teorin ser det ju förskräckligt ut att så många av våra poängskapande spelare är borta. Men om man backar bandet lite och funderar på vad vi har kvar, så lugnar åtminstone jag ner mig en del. I nämnda bragdmatch i Karlstad 2005 (och under stora delar av säsongen) formerade vi våra kedjor så här:
Machulda-Nordquist-Renberg
Karlsson-Bartecko-Fabricius
Hynning-Koch-Lundberg
Harju-Isaksson-Lindqvist
(Lindgren, Wallgren)
OK. Jonas Nordquist är en jätteförlust och hans betydelse för den säsongen kan inte överskattas. Men i övrigt är det inga jätteförluster om man jämför med vad vi har idag. Fredrik Hynning säger kanske någon. Betänk då att han fick sitt genombrott först i år. Någon annan kommer att ta hans plats med den äran. Nämnda säsong (2005-2006) stannade han på 18 poäng. Koch fick ihop 16. Fabricius 22. Lundberg 7.
Luleå Hockey har i nuläget följande forwards att tillgå:
Chabada-Harju-Bartecko
Kerman-Miettinen-Niinimäki
Lavander-Burström-Lindqvist
Omark-Isaksson-Lindgren
(Lidhammar)
Utan att idag veta hur laget ska formeras känns det som om de finska spelarnas kapacitet blir väldigt avgörande. Vi har inte råd att bänka Niinimäki igen. Och Kerman måste få igång sin målfabrikation. I båda fallen tror jag att Slavomir Leners avsked har en positiv påverkan. Jämfört spelare för spelare så känns laget idag minst lika slagkraftigt som det för två år sedan. Men visst saknar man Jonas Nordquist… Så om det ska in ett till nyförvärv i truppen hoppas jag febrilt på en utpräglad center. Gärna en som vet var målet är beläget.
Lokala profiler
Vi har förlorat enorma profiler i Mikael Renberg och Tomas Surovy. Men jag tycker ändå att klubbledningen är inne på helt rätt spår när de försöker skapa ett lag baserat på spelare från länet. Som publik vill man känna en identitet med spelarna på isen. Lite mer Tomas Berglund än Vladimir Machulda helt enkelt. Årets trupp innehåller lirare som Linus Omark och Johan Harju. De kan både två ta det där extra steget in i publikens hjärtan denna säsong. Detsamma gäller spelare som Lindqvist, Savilahti-Nagander, Lindgren och Modig. Och vi ska heller inte glömma att Mats Lavander är närmast helgonförklarad i Umeå. Publiken vill känna igen ”sina spelare” när de går på hockey. De vill inte behöva sitta med matchprogrammet ideligen för att kunna lista ut vem som gjorde vad i föregående byte. Kontinuitet är inte att förakta ur ett publikt perspektiv.
Förväntningarna
Luleå har alltid varit ett oberäkneligt lag. De som gillar att spela på Oddset känner nog igen sig i den beskrivningen. Framförallt har man spelat dåligt under press och höga förväntningar. Men å andra sidan har man utan press kunnat slå vem som helst när som helst. Föreningen kom tillbaka från svåra ekonomiska problem under vintern 1998 och inom kort var man uppe och nosade på SM-finaler igen med nya profiler som Jonas Rönnqvist och Hans Huczkowski i laget. I synnerhet kvällstidningarna var då väldigt flitiga i sin iver att skriva ned laget mesta möjligt. Det påminner i sig också en del om nuläget.
Jag tillhörde de som på allvar trodde att Luleå Hockey på vårkanten 2007 skulle kunna vara med och slåss om SM-guldet. Dessa förväntningar var nog lite för utbredda bland allmänheten i Norrbotten också. Kraven på prestation blev för mycket för laget att bära och spelet såg ofta riktigt krampaktigt ut, i synnerhet på hemmaplan. Publiken tröttnade tyvärr på ett lag som inte levererade efter förväntningar och istället stannade man hemma. Och vips så var man på väg ned i en negativ spiral. Publiksnittet sjönk också med 350 personer från föregående säsong. Istället blev det likt 2005 en vårsäsong där man pendlade mellan hopp och förtvivlan. Väl i slutspel istället för den hotande kvalserien tycktes man (precis som 2005) också dra en lättnadens suck – Och vips var säsongen slut efter 0-4 i matcher mot Linköping. Déjà Vu?
Likt inför ”succésäsongen” 2005-2006 (det blev slutligen en femteplats i tabellen, förvisso respass redan i kvarten på nytt, men man åstadkom åtminstone ett ordentligt drag kring hockeyn i Norrbotten igen) står man nu där igen med en ovanligt svag säsong bakom sig. Man har nu tappat Renberg och Surovy (istället för Rönnqvist och Ledin). Förväntningarna är rekordlåga. Det är ett perfekt utgångsläge för Luleå Hockey. Så vi kan ha hyfsade förväntningar på denna säsong trots allt. Eller nej förresten, låt oss inte ha det. Det brukar ju bli bäst så…
