Krönika: Ek och Tervamäki sammanfattar läget
Det är för närvarande landslagsuppehåll då Tre Kronor spelar Karjala Cup och Luleåredaktionens Markus Tervamäki samt gästkrönikören Michael Ek sammanfattar läget i denna krönika. Att satsa på Mattias Modig som förstemålvakt är ett av recepten de föreslår för att Luleå ska lyfta i tabellen.
Luleå Hockey har för närvarande spelat sjutton omgångar av årets elitserie och man ligger på en tionde plats med nitton poäng, ett ungefär lika bra resultat som ifjol efter lika många spelade omgångar då laget skrapat ihop tjugotre poäng och hade nionde plats i tabellen. Målmässigt ligger vi idag också ungefär i par med fjolåret då vi gjort fyra mål färre och släppt in fem mål fler vilket är intressant då LHF på förhand ansågs ha ett bättre försvar men ett mycket klenare anfall efter att ha tappat Mikael Renberg, Tomas Surovy och Fredrik Hynning. Om man fortsätter att jämföra denna säsong med den förra kan man konstatera att effektiviteten i numerära över- och underlägen blivit sämre där man idag har ett powerplay på 14,17 och ett boxplay på 78,79 där fjolårssiffrorna var 80,13 respektive 17,76. Nu har man ju såklart nästan fyrtio omgångar på sig att förbättra "special teams" men trenden pekar nedåt.
"Powerplay avgör" är en kanske uttjatad kliché i hockeyvärlden men i Luleå Hockeys fall så stämmer det verkligen. Framförallt i de senaste matcherna kan Luleå Hockeys poängförluster härledas direkt till ett både sämre power- och boxplay vilket en företagsam forumskribent också beskrev i LHF-forumet - med ett bättre PP och BP hade vi haft fler poäng. Att powerplay annars är så svagt, även med elitseriemått mätt, beror till viss del på att det saknas de där äkta specialisterna i Luleå Hockys trupp, framförallt en naturlig förstacenter som kan vinna offensiva tekningar. Att det däremot ska behöva vara så pass uddlöst som det är idag är inte godkänt. Varför spelar man inte längre med Chabada eller Tarvainen som back tillsammans med Obsut eller varför vågar man inte spela med Harju-Larose-Bartecko som forwards? Verktygen finns onekligen där men någonstans så har man släppt tanken om specialsydda enheter i powerplay och roterar med kedjorna istället. Man har en playmaker i Lubos Bartecko och en sidekick i Johan Harju. Man har spelaren som kan stå i slottet i Cory Larose och man har också bra skyttar vid blålinjen i Jaroslav Obsut och Martin Chabada där Chabi även kan hålla i pucken. Lägg till spelfördelaren Tommi Miettinen, yrvädret Linus Omark, rivjärnet Mats Lavander, den spelskicklige Pekka Saravo eller Pavek Skrbek samt hårdskjutande Jussi Tarvainen och Luleå Hockey har en andra PP-uppställning som ska klara av att göra mål. Det är som sagt inte hockeykompetensen som saknas utan man har snarare matchat laget en aning underligt. Man har till exempel spelat den hårdskjutande Jaroslav Obsut som vänsterback i powerplay de senaste matcherna vilket såklart är helt fel då man inte kan utnyttja hans tunga skott i samma utsträckning. Det är kanske dags att lita till det material vi har och skapa två, minst en, renodlade powerplayuppställningar som också får tränarnas tålamod och förtroende en längre tid. Chansen är större att man i längden faktiskt böjrar hitta nätet än att det helt plötsligt klaffar i den nykomponerade enheten.
Boxplay är en annan avgörande faktor som inte heller har fungerat fullt ut för Luleå Hockey under säsongsinledningen. Det är en spelform som bygger mycket på att man lyckas kombinera smarthet, diciplin och vilja. Allt för ofta ser man motståndare som står fria framför mål och lägger in enkla styrningar och skott. Även här finns verktygen för att bygga ett bra "special team". Luleå Hockey har energispelare som Lavander, Lindqvist och Burström samt kloka spelare med hög spelförståelse som Chabada, Bartecko och Miettinen. Till det kan man lägga till defensivt starka backar som Saravo, Sandström och Skrbek. Med det här materialet kan man ställa höga krav på att boxplay ska fungera tillfredställande. Det känns som att bristen sitter i att det inte finns någon grundidé som spelarna kan luta sig emot, de slängs in i ovana situationer och ska testas i olika formationer.
Det är just bristen på tålamod och det ständiga experimenterandet som kanske varit den största plumpen hittills i Kyrös och Rönnbergs protokoll. Att peta kalla spelare och vaska om i kedjorna är såklart nödvändigt men till en viss gräns. Spelarna måste även ha en trygghet i sina roller och man kan fråga sig om den är tillräcklig i Luleå Hockey för stunden? Det är inte bara i powerplay som man har testat ett stort antal spelare utan det känns nästan som att samtliga forwards har fått spela ihop med varandra under seriens gång och man har även gjort en del val som förbryllar en aning som till exempel fallet Johan Harju. Tanken att låta Harju få fason på spelare som Kalle Kerman och Jussi Tarvainen är god men Harju som påläggskalv med bra potential bör mycket istid. Inte bara för att han beviserligen gör mål utan också för att det ligger i LHF:s långsiktiga intresse att just en spelare som Harju forstätter utvecklas och en viktig del för detta är att man får förtroendet att ta nästa steg genom att spela i en produktiv förstakedja. Fallet Jaroslav Obsut är däremot ett exempel på där Kyrö och Rönnberg faktiskt fick fart på Obsut som fått tillbaka självförtroendet och även gjort några mål på slutet även om det vore önskvärt med fler slagskott från Obsuts klubba. Den allmänna känslan är dock att det är dags att ge spelarna lite arbetrso i enheterna.
Ninniimäki har av förståerliga skäl fått lämna truppen och ser ut att spela i Schweiziska Davos men det har varit tyst från Luleå Hockey sen man gick ut och dementerade övergångsryktena. Antagligen rör det sig om något slags tryout och för allas bästa så får vi hoppas att Jesse får ett kontrakt med Davos. Larose, Tarvainen och Kerman är däremot kvar i truppen i allra högsta grad men ingen av dem har kommit upp i den standard man förväntar sig då samtliga, framförallt Tarvainen och Kerman, värvades hit som målskyttar. De går ut varje match och gör grovjobbet och kämpar på men de skapar inget utöver det vanliga. Spelarna som står för det oväntade och irrationella är istället killar som Lindgren, Omark, Harju och givetvis Bartecko samt Chabada. Rönnberg och Kyrö måste komma på hur man ska få spelare som Kerman, Tarvainen och Larose att börja producera offensivt både i spel fem mot fem och i powerplay. Den stora utmaningen ligger i att hitta rätt omgivning till spelare som Kerman och Tarvainen samtidigt som man kan skapa stabilitet och arbetsro.
Kritiken har ökat mot Luleå Hockeys unga målvaktspar, är det verkligen så att de inte håller för elitserien eller bär hela laget ansvaret för det dåliga försvarsarbetet? Oavsett anledning så har Luleå Hockey den sämsta målvaktseffektiviteten i hela elitserien. I det här läget gäller det för Kyrö och Rönnberg att visa handlingskraft och våga satsa på en målvakt för att bygga upp ett självförtroende och ett fungerande sammarbete med backarna. Förslagsvis bör man låta Modig stå större delen av de matcher som är kvar fram tills jul och göra allt för att få honom att närma sig fjolårsformen. Att fortsätta varva mellan målvakterna vore i dagens situation inte önskvärt då det bevisligen inte fungerat. Modig är ju den som överaskat mest negativt av de två men känns ändå som den med störst potential att kliva fram och bli den matchvinnare Luleå Hockey behöver.
Slutligen, finns det verkligen inget positivt med Luleå Hockey 07/08? - Jo, självklart finns det det. Spelare som Johan Harju och Linus Omark har tagit ytterligare ett steg framåt, Lubos Bartecko och Pekka Saravo är precis så bra som vi är vana vid. Obsut tog sig i kragen och Martin Chabada har ett lika bra skott som ifjol. Jan Sandström är lika trygg och stabil som vanligt och spelare som Lindqvist och Lavander gör ett hästjobb. Laget har också linjer i sitt spel, både med och utan puck och man har materialet för att kunna spela ett hyggligt box- och powerplay. Det känns som att de brister Luleå Hockey har ändå går att rätta till och landslagsuppehållet kanske blir det rätta avstampet för att kunna lyfta i tabellen? Sist men inte minst så måsta man nämna kampviljan och moralen som LHF anno 07/08 visat upp hittills. Det känns som att man vänt fler matcher redan nu än vad man gjorde ifjol och stämningen i laget verkar bättre än på flera år. Att se folk täcka skott med huvudet när man ligger under med tre mål gör ju att man ändå tror på ett fjortonde slutspel på raken i Coop Arena till våren. Elitserien 2007/2008 har bara börjat och det är nu som Vårat Gäng ska visa precis hur hårt norrbottniskt stål är.
