Krönika: En renässans av Luleå-hockey
Luleå Hockey har genomgått en förvandling under de nitton omgångar som förflutit av elitserien 08/09. Från att i stort sett ha repriserat fjolårssäsongen har man på några få omgångar hittat det vinnande spelet. Att man spelar hårdare kan alla se. Varför man helt plötsligt lyckas är en svårare nöt att knäcka.
Har suttit ett tag och funderat varför Luleå har kommit dit där de är rent spelmässigt. Alltså inte vad i spelet utan varför vi är där. Redan i somras pratades det om hur hårt jobb framför mål kommer ge många skitmål men det har ju inte implementerats förrän de sista veckorna och kanske är svaret egentligen hur enkelt som helst. Det finns inga magiska knep, ibland funkar det – ibland inte. Luleå har jobbat på målmedvetet och till slut bar det frukt. Tror jag själv på den förklaringen?
-Nä, självklart inte. Någonting har ju hänt under de här nitton omgångarna och jag är säker på att vårat nuvarande spel inte kan tillskrivas någon Bartecko-effekt. Den effekten varade i två hemmamatcher och gav nödvändiga poäng så att vi inte blev helt avhängda i tabellen.
Jag tror att den dåliga starten på serien har ett samband med fjolåret. Säsongen var rent resultatmässigt, ursäkta utrycket, så pissig att den skakat om själva grundvalen i föreningen. Trots allt snack om att komma igen den här säsongen så var det många som innerst inne kände tvivel. Och jag tror att det tvivlet också gav den seriestart vi fick. Många minns kanske inte att vi faktiskt manglade sönder Djurgården totalt i premiärmatchen. Emil dängde till DIF-spelare till höger och vänster men vi förlorade matchen. Den nya idén med tufft och fysiskt spel höll inte och redan mot Skellefteå hemma syntes en markant skillnad. Luleå var försiktigare vilket kom att prägla de nästkommande omgångarna. Förlusterna mot Rögle och Södertälje kastade ner oss i det mörka djupa vattnet och Luleå Hockey sjönk sakta till botten. När sedan Bartecko anlände tändes hoppets låga vilket gav luft i lungorna och vi kunde ta sikte upp mot ytan.
Det talades då om en Bartecko-effekt men det som sedan hände nere i Gävle är inte en enda spelares förtjänst, nej. Utan det rör sig om tjugo man som bestämt att det återigen skall göra ont, mycket ont, att möta Luleå Hockey. En renässans i det som det gamla Luleå en gång stod för. Matchen borta mot Brynäs, vilken vi vann med 4-2, blir vad jag vill kalla säsongens ”turning point”. Man går in och spelar stentufft framför Markström i målet – ofta på gränsen till det tillåtna. Ibland kliver man också över den men Brynäsarna gör ett avgörande misstag i att man inte den kvällen är beredd att offra det som krävs för att slå Luleå och det ger oss mersmak. Luleås taktik fortsätter sedan hemma mot Färjestad med blandade resultat där Färjestad står upp bra framför eget mål men trots allt gör vi 1-0 med Chabada inne i målet och vinner matchen. Förlusten borta mot Frölunda är sedan kanske det bästa som hänt oss. Decimerade till sju forwards men ändå det bättre laget tack vare hårt jobb och det visade spelarna att man skall fortsätta på den inslagna vägen. Vid det här laget är maskineriet i gång för fullt. Ett Timrå på dekis blir en munsbit och mot Rögle borta vinner vi på ren råstyrka. På sätt och vis skulle man ju kunna säga att Luleå faktiskt jobbat träget och målmedvetet och att det nu burit frukt. Men varför själva omvandlingen skett just nu är en gåta för mig. Kanske var det ett rent genidrag eller bara ett sista desperat ”all in” men vad än Rograrna sade inför Brynäsmatchen så var det verkligen i rättan tid. Kanske var det Osten som kom och pratade om ”den inre kraften”, vem vet?
* * * * * * * * * *
Det är rätt lustigt att Mattia Modigs inträde på allvar i laget sammanfaller med Luleås nya tuffare spel vilket också gynnar Mattes spelstil. Det kanske kommer nån retur här och där men så länge vi krigar framför båda målen så kan vi ta det. En annan sak som jag noterat är hur det inte riktigt finns lag i dagens serie som spelar på kraft, Färjestad undantaget kanske. Det känns som att de flesta lever på hög fart genom mittzon på bekostnad av grishockeyn vilket antagligen är en fördel för oss. Så länge domarna febrilt letar hakningar så finns det utrymme för att spela tätt och hårt inpå kropp och så länge lagen inte är beredda att grisa tillbaka är det fördel för oss. Jag är faktiskt ganska förhoppningsfull inför omstarten av serien. Vi får se om nästa krönika vid nästa landslagsuppehåll är lika munter.
