Krönika: Miraklet från Norrbotten
Borträknade, hånade och mer eller mindre dödsdömda. Luleå Hockey har återigen satt kritikerna på plats och rest sig likt fågel Fenix. LHF är på god väg mot den bästa säsongen på mången god dag och föreningen har utvecklats rent fundamentalt, vilket ger fog för en viss framtidstro.
Hans Chrunak tog ett avstamp genom att till viss del införa ett nytt tankesätt i Luleå Hockey. Peder Jidström och Thor Stöckel har tagit över stafettpinnen och sett till så att LHF tagit nästa steg och blivit en mer modern förening med en offensiv prägel. Det smått melankoliska och inavelsaktiga ”så-har-vi-aldrig-gjort-förut”-tänket är borta med vinden och LHF har - främst i form av den kraftigt förstärkta marknadsavdelningen och Lars ”Osten” Bergströms comeback - insett att det inte går att bromsa sig uppför en backe. Luleås organisationsförbättring i kombination med arenalyftet som, förutsatt att laget huserar i Elitserien, skapar helt andra ekonomiska förutsättningar redan inom drygt ett år lovar gott.
Lokalmediernas roll får inte underskattas
Luleå Hockey har fått en del draghjälp av lokalmedierna, som skärpt till sin bevakning flera snäpp och gett LHF den uppmärksamhet som klubben förtjänar. Det är i första hand Norrbottens-Kurirens André Samuelsson och Jimmy Landström som ligger bakom förbättringen med sina högklassiga alster som karaktäriseras av ett stort engagemang och kunnande. Lokalmediernas betydelse är större än man kan tro och bidrar till att förbättra intresset för LHF samt få folk att inse hur stort det är med ett elitserielag i lilla Norrbotten. Lokalmedierna är fortsatt kritiska när det är befogat, vilket är helt rätt, med skillnaden att det positiva som händer får större genomslagskraft och inte sopas under mattan på samma sätt som man sett vissa tendenser till tidigare år. LHF behandlades till viss del styvmoderligt med ett sanslöst felsökeri och oroväckande många negativa vinklingar, något som var destruktivt för klubbens image.
Obsut och Johnsson har lyft laget 
Lubos Bartecko fick de stora rubrikerna efter sin comeback som blev början på vändningen för Luleå och trollgubben från Poprad hyllas av många, men det finns andra spelare som är viktigare för laget. Faktum är att Bartecko är vass i cirka 30 procent av matcherna, men relativt medioker i de övriga. Johan Harju och Linus Omark – som fått mest uppmärksamhet på sistone – har utvecklats i stor utsträckning och förtjänar beröm, men jag anser att backbesättningen ska ha mest credit. En backbesättning med två stora härförare som gett Mattias Modig ett ypperligt understöd:
Den pånyttfödde Jaroslav Obsut leder laget i defensiven och skapar trygghet, samtidigt som han producerar med jämna mellanrum med sin hårda och välriktade bössa. Den sympatiske slovaken har blivit som ett klassnyförvärv och är bättre än någonsin.
Pierre Johnsson var en doldis när han plockades från Mora, men har utvecklats till en toppback med sitt hårda och resoluta försvarsspel. Johnsson är tveklöst en av Elitseriens största överraskningar och har en förmåga att hålla rent i egen zon med sin placeringssäkerhet och uppoffrande spel.
Idel lyckade nyförvärv 
Det var inte många som tvivlade på Kristofer Berglund, trots att han aldrig spelat i Elitserien, men Umeå-sonen har varit mer framträdande än väntat och överglänst Pekka Saravo med råge. Berglund har varit het i offensiven, men jag anser att det främst är ”Krisses” spel i försvarszon som imponerat. Bollsinnet är eminent och han besitter en förmåga att ta sig ur svåra situationer på ett kyligt sätt med sitt fina spelsinne och skridskoåkning som håller Johan Fransson-klass.
Radek Philipp får betraktas som en klockren back som man alltid kan lita på. En pålitlig pjäs med sitt hårda och stabila spel i egen zon som sett till att ersätta tungviktaren Pavel Skrbek på ett fullgott sätt.
Jonas Almtorp utgör också en finfin värvning. Den hårt arbetande forwarden är en utmärkt rollspelare som ger laget energi och är duktig på att döda utvisningar, samtidigt som han inte är helt talanglös i det offensiva spelet.
Daniel Olofssons lånesejour i Luleå-tröjan där han gjorde elitseriedebut som 30-åring (!) måste betraktas som lyckad. Han gjorde ett gediget jobb i defensiven och stänkte in några baljor. Det andra lånet, nämligen Mats Fröshaug, har mycket att bevisa och det återstår att se vad ungtuppen kan prestera framöver. Norrmannen känns som en smart breddlösning för Luleå som inte har något att förlora på LHC-lånet.
Modig har räddat Luleå
Mattias Modig får, i hård konkurrens med Jaroslav Obsut om förstaplatsen, ses som Luleås näst mest värdefulla spelare av de som var med i fjol. Hans lugn och förmåga att skära av skottvinklarna betyder mycket för laget. Modig, som visat prov på en jämnhet av klass, har gett Luleå chansen att vinna många matcher som motståndarna ägt rent spelmässigt och borde ha vunnit.
Den norrbottniska stommen 
Burväktaren från Bensbyn utgör en av ett antal norrbottningar i laget som svarat för en strålande insats. Jan Sandström är precis lika bra som i fjol och Mats Lavander har tagit ytterligare ett kliv framåt. Artisterna från Övertorneå har lekstuga i match efter match och Anders Burström gör ett jättejobb i defensiven. Robin Olsson har visat prov på ett moget spel och tagit en ordinarie plats. Robin Lindqvist, Viktor Lindgren och Mikael Lidhammar är gedigna gnuggare. Lägg därtill Emil Lundberg som har blixtrat till emellanåt, men kan mycket bättre. Luleå har ett sparkapital i Lundberg som besitter fina kvaliteter.
Den norrbottniska stommen skapar en härlig lagkänsla och bidrar starkt till den fantastiska inställningen som Luleå lever så mycket på och blivit tungan på vågen i många jämna matcher.
Inte bara ros
”Rograrna” har gjort ett jättejobb och matchat laget på ett smartare sätt än tidigare, men allt har inte varit friktionsfritt. Det faktum att Uppsala-sonen Johan Ejdepalm, som lyckats med bedriften att vara ännu sämre än förra säsongen, har fått speltid på bekostnad av duktiga J20-backar (som till exempel Johan Pettersson och Fredrik Styrman) känns paradoxalt med tanke på Luleås strävan efter att få en ännu större norrbottnisk prägel.
Jag anser även att samarbetet med Piteå hade kunnat skötas på ett bättre sätt. Det duger inte att skicka några J20-spelare till PHC i enskilda matcher. Varför inte skeppa en spelare som just Johan Ejdepalm till Piteå under en lång period? Ejdepalm skulle förmodligen dominera i Division 1 och få fart på självförtroendet, samtidigt som det är en fin gest mot Piteå och ett sätt att visa tacksamhet för lånet av Daniel Olofsson.
Slutspel är på intet sätt givet
Luleås tabellplacering får ses som sensationell och det ser förhoppningsfullt ut för norrbottningarnas del, men serien är lång och mycket kan hända. ”Rograrnas” trupp är tunn, bräcklig och skadekänslig. Läget kan bli katastrofalt om 2-3 nyckelspelare åker på allvarliga skador i samma veva och det är ”bara” 15 poäng ner till en kvalserieplats. Det gäller att ta en match i taget, inte sväva iväg, utan ha båda fötterna på jorden.
En slutspelsplats vore en stark prestation och det känns inte troligt med en placering bland de fyra bästa efter 55 omgångar. Det är bara att diskontera med en rejäl dipp rent tabellplaceringsmässigt, det viktigaste är trots allt att Luleå förblir ett elitserielag – då är säsongens målsättning infriad och LHF har bemästrat ytterligare en ”överlevnadssäsong” i väntan på COOP Arena Deluxe.
