Hockeyabstinens
Det sägs att nikotin och koffein är världens mest beroendeframkallande substanser. Men jag skulle vilja lägga till något som är minst lika beroendeframkallande, livet på H-läktaren i Coop Arena. För mig började det då jag började gå på division ett hockey i Mariestad. Efter lite mindre än sju år sökte jag mig till ”tyngre grejer”, nämligen H-läktaren. Och nu när det är femton dagar kvar till första träningsmatchen är abstinensbesvären större än någonsin.
Precis efter SM-finalen var jag riktigt trött på hockeyn. Jag kände att jag behövde koppla bort den ett tag. Men ganska snabbt insåg jag att jag ville tillbaka. Bara några veckor efter Färjestad lyfte bucklan var jag tillbaka på Luleåfans forum. Det hela blev inte bättre av att Luleå lyckades värva många tunga pjäser. I stället för att koppla bort hockeyn var jag nu lika inne i den som under en pågående säsong. Med det funkade bara ett tag. Sen insåg jag att jag behövde mer.
Nästa steg var att besöka YouTube i jakt på olika klipp om Luleå. Men främst filmer med Luleåfans, för då kunde jag blunda och drömma mig tillbaka till de heta derbyna mot Skellefteå. Jag brukade vrida upp volymen på max så att även mina grannar skulle få höra ramsorna som sjöngs. Detta i kombination med nästan varje timme besöka forumet höll beroendet under kontroll. Så under den glödheta sommaren spenderade jag mycket tid framför datorn.
Jag är nu väldigt tacksam för att det snart drar igång igen. I alla fall träningsmatcherna. För igår märkte jag något riktigt skrämmande. Jag kom på mig själv med att högt sjunga på en av de nya ramsorna som man diskuterat på forumet, samtidigt fingrade jag på min röda halsduk. Eftersom hockeymusik nu är en del av min vardag så undrar jag vad nästa steg skulle bli om inte det drog igång snart. Kanske skulle jag börja snorta hockeypulver? Som tur är slipper jag uppleva nästa steg. Jag har en känsla av att det skulle skada hälsan.
Om lite mindre är två månader är det dags för hemmapremiären i den ”nya” arenan. Luleåfans har redan börjat snacka om att ha en marsch till hallen. Och större delen av staden verkar vara drabbade av hockeyfeber. Och jag är nog långt ifrån ensam om att uppleva abstinensbesvären från hockeyn. Men snart kommer träningsmatcherna som förhoppningsvis kan stilla beroendet i väntan på den rikta premiären.
Att snacka om kossor som för första gången släpps ut på grönbete kommer vara en mild jämförelse när man ska beskriva mig den 26 september. Hoppas jag inte är ensam om att vara lite sprallig då.