Krönika: Luleås frågetecken
Inför säsongen så handlade mycket av snacket kring Luleå Hockey om alla frågetecken i truppen, kan Johan Fransson ersätta Jaroslav Obsut, hur bra är Jonathan Hedström, håller Västerås-duon Pär Arlbrandt och Niklas Olausson i elitserien och så vidare. Mer än en femtedel av serien har spelats och vissa frågetecken har blivit utropstecken medan andra frågor fortfarande står obesvarade.
Då Luleå gjorde klart med hemvändaren Johan Fransson inför årets säsong höjde många rösten och sa att Fransson aldrig skulle kunna fylla Jaroslav Obsuts skridskor. Till viss del är det sant, Fransson är inte samma sorts all-round back som Obsut. Däremot överglänser han Obsut i det offensiva spelet, där har Fransson både en och två dimensioner mer än Obsut, därmed inte sagt att Obsut var dålig. Franssons ”bandy” åkningar från egenzon har gett Luleå ytterligare ett sätt att vända på spelet och ta in pucken i offensiv-zon. En annan viktig detalj med Fransson är att han skjuter mycket och framförallt att han träffar mål, 85% (54 av 64) av skotten träffar mål jämfört med nämnde Obsut som träffade mål med 72% (104 av 144) av skotten under förra säsongen. Dessutom behandlar han pucken på ett fantastiskt sätt och skapar ofta yta för sig själv och sina medspelare, framförallt i powerplay. Fransson brister i vissa lägen i det defensiva spelet och kan tyvärr se oengagerad ut men presterar man poäng i den takt han faktiskt gör så får man ha överseende med det. Se inte Fransson som Obsuts ersättare se honom som Luleås egen Richard Lintner, livsfarlig i defensiven men dödligt effektiv i offensiven!
Målvakterna var ytterligare en av de osäkerhetsfaktorer som diskuterades flitigt under årets försäsong. Där återstår vissa frågetecken, Mattias Modig har dragits med skador och sjukdom i stort sett hela hösten och de gånger han fått chansen att stå så har han inte visat upp något storspel. Anders Nilsson har vart ungefär så bra som många förväntat sig trots att det är hans första säsong i elitserien. Här förväntar jag mig att Mattias Modig kommer att kliva in och ge Nilsson en match om förstaplatsen, det kommer att krävas två målvakter i form om Luleå ska ha en chans att gå långt i slutspelet.
Jonathan Hedström kvarstår som det kanske största frågetecknet. Han har dragits med skador under säsongsinledningen och vi får nog ge honom tid innan vi sätter krav på att han ska prestera landslagshockey igen. Intentionerna finns där och han blixtrar till under kortare perioder i matcherna så hoppet lever än för att vi ska få se den riktiga Hedström. Jag räknar kallt med att han kommer att vara en av Luleås ledande spelare på isen under slutet av säsongen och framförallt i ett kommande slutspel. Om kroppen håller.
Niklas Olausson har egentligen gått skadad för mycket för att det överhuvudtaget ska gå att bedömma honom, de tendenser man kan se är att han saknar det defensiva tänket som en center måste ha men att han å andra sidan har enorma kvaliteeter som spelfördelare, kanske framförallt i powerplay. Han kan bli hur bra som helst men det kommer att ta tid. Även här finns frågetecekn kring hans skador.
Olaussons radarpartner Pär Arlbrandt har däremot visat att han kan producera poäng i hög takt även i elitserien, det enda som krävdes var lite förtroende och en offensiv omgivning. Det syns att det bor en poängmaskin av klass i den kroppen, han känns som den typen av spelare som kan vara osynlig en hel match och ändå dyka upp i rätt läge i minut 59 och avgöra matchen. Både Arlbrandt och Olausson har kommit in bra i elitserietempot, det är inte lätt att ta steget upp från en lägre serie, se till exempel på spelare som Fredrik Hynning och Johan Ejdepalm, ingen av dem gjorde någon succé första säsongen men de har båda vuxit in i elitserien och har gjort det på ett fantastiskt bra sätt. Även Arlbrandt kommer att bli bättre ju mer istid han får i bagaget.
Thomas Raffl då? Även här handlar det om tid och skador, ingen kan kräva att han ska kliva direkt ifrån Villacher in i elitserien och producera 15 mål på en säsong. Speciellt inte med tanke på att han redan drabbats av slitna ljumskar och en otäck hjärnskakning. Då han spelat har han stundtals visat att han kan bli en enorm tillgång. Raffl kommer att bli enormt viktig framöver ifall flera forwards skulle hamna på skadelistan eller om Martin Chabadas svacka skulle visa sig vara permanent.
Var Raffls skada en tillfällighet eller tar han alltid emot sig med huvudet? Terminator gets terminated: http://www.youtube.com/watch?v=3sgTNsAFNJM
Chabada är ett enda stort frågetecken hela han, just nu ser det mest ut som Kalle Kerman gjorde under sin tid i Luleå. Chabada jobbar och sliter och gör mycket rätt men summan av hans arbete blir ändå alltid ett minus. Det är frustrerande att se på och det måste vara otroligt frustrerande för en spelare av hans kaliber att vara inne i en sån spiral. Kommer min gamla favorit att vakna ur dvalan? Förhoppningsvis men det är tyvärr tveksamt.
En spelare som gått från ett utropstecken till ett frågetecken är Kristoffer Berglund, hans är bra men inte lika bra som ifjol. Där finns ett sparkapital att plocka ut i form av puckbehandling och speluppfattning.
Årets stora glädjeämne är givetvis Abbotts som har visat sig vara precis så bra som jag (och många andra) förväntat mig, det vill säga bättre än Övertorneå-Connection. De producerar lika mycket, är minst lika bra defensivt och tillför tio gånger så mycket energi till laget genom sin attityd och aggresiva spelstil.
Mats Lavander förtjänar även han ett omnämnande, utöver förstakedjan med Fabricius och ”the Abbotts” så är han den spelare som alltid levererar, då snackar vi inte bara poäng. Lavander gör sin omgivning bättre med sin inställning, han skulle kunna vara tredjelänk i vilken elitseriekedja som helst utan att göra bort sig.
Den sena värvningen av Alexander Hellström kan bli en stor succé, jag har bara sett en av hans matcher men det han visade i tacklingsväg imponerade precis som hela hans uppträdande på isen, ett ord räcker egentligen, rejält. Får Pierre Johnsson och Robin Jonsson ordning på sina mer eller mindre allvarliga skavanker så kommer Luleå att ställa elitseriens argaste försvar på isen.
Sist men inte minst, Emil Lundberg, mannen med det förlorade självförtroendet! Hoppas för allt i världen att han fortsätter att ösa på med sin nya aggressiva spelstil, lyckas han få ut sin maximala kapacitet så är han bra, riktigt jävla bra!
