LuleåBloggen: UPPSPELEN!
Tekarn bloggar om hockey, framförallt Luleå Hockey
Vet inte hur jag ska skriva nu riktigt.
Har känt mig lite "gnällig" på sistone. Och jag känner att det kommer vara svårt att få till något annat än ett lite negativt vinklat inlägg den här gången också.
För vad finns det att glädjas åt just nu?
Det är lätt hänt att man blir för översvallande när det går bra, och för pessimistisk när det går dåligt.
För skillnaden däremellen är oftast inte så stor, det är i regel nyanser, små taktiska missar, individuella prestationer eller misstag, en målvaktsräddning eller målvaktsmiss, stolpe in eller stolpe ut osv som avgör.
Men nu är det inte det som är skillnaden för Luleå.
Problemet är att lagets prestation inte räcker till, och att man som åskådare får intrycket av att de inte tar i och kämpar, inte vill tillräckligt.
Med tanke på all publik som gör stor sak av det och i regel kommer från länets olika håll och kanter och tittar på lördagsmatcherna, så anser jag att man borde kunna bjuda på ett rejält försök att vinna i alla fall.
Men igår spelade man ungefär lika bra/dåligt som mot Linköping. Skillnaden är att Djurgården var bättre, utnyttjade sina chanser närmast kliniskt och kämpade hårdare än vad Linköping gjorde, som ju vann mycket tack vare sina supertjecker.
Varför känns Luleå så viljelöst då? Vad beror det på? Min teori just nu är att det blir frustration på grund av att man är intill pinsamhetens gräns sönderlästa i uppspelen.
Det förstör allt.
Nu har vi haft Linköping och Djurgården på besök, Lener och Hardy har stått i sina bås med en påtaglig myskänsla och tittat på hur deras lag genom några enkla grepp i forechecking och mittzon neutraliserar Luleå fullständigt.
Och Rograrna verkar inte ha någon lösning på problemet som man kan presentera för spelarna.
Måste erkänna att jag rodnade några gånger igår, med tanke på 1300 (?) personer från Malmfälten på läktarna.
Vi kör fast, backarna tar burskydd, forwards bågar i passningsskugga åt alla håll och kanter, och det blir ingen öppning i spelet för ett vettigt förstapass, som när det väl i halv desperation kommer alldeles för ofta träffar skridskor och ser allmänt chansartade ut, och det sänker känslan, stabiliteten och självförtroendet i resten av spelet.
Hela spelet blir precis lika ångestladdat som en vilt snurrande K Berglund kan se ut i egen zon när han åker och letar pass och tar burskydd för tredje gången...det sprider ringar på vattnet.
Vissa spelare kan ju allvarligt talat inte slå ett pass i slutet på matchen, vet inte om ni tänkte på det, men det var ingen bra kvalitet på en del ingripanden där, ingen nämnd ingen glömd...
Nu är det dags för Roger och Roger att lösa detta med uppspelen, såhär får det inte fortsätta.
Andra lag kan ju detta, varför skulle inte Luleå fixa det?
Hur svårt kan det va?
Jag vet inte om detta var onödigt gnälligt, men jag kan få känslan av att många är halvnöjda med tabellplaceringen.
Grejen är den att vår tabellplacering är väldigt skör.
Nu ligger vi en förlust från 8:e platsen, där nedanför kommer två stycken just nu vilt framstormande lag i Timrå och Modo.
Om man inser det kan det ibland vara lite svårt att vara sådär alldeles nyanserad.
Skönt i alla fall att vi har Södertälje och Rögle därnere som snart har hittat till 11:e och 12:e platsen där de hör hemma.
