Tankar från ett kyligt Göteborg
Jag sitter här hemma och funderar över ett och annat efter kvällens match.
Som vanligt var det i princip utsålt i Scandinavium och som vanligt startade Frölunda i ett vansinnigt tempo, påhejade av den månghövdade publiken. Luleåspelarna stod, precis som vanligt, som rundningsmärken de första minuterna innan de fick igång ett eget spel. Vad är det egentligen som händer när Frölunda ska spela match i Scandinavium?
Som göteborgare har jag följt Frölunda lite extra genom åren, trots att laget i mitt hjärta alltid har varit Luleå. Mitt första minne är från en kvalmatch mot Team Boro, när Frölunda skulle befästa sin elitseriestatus. Jag skulle tro att det var någon gång i slutet av 80-talet, början 90-talet. Scandinavium var relativt välbesökt och när hela hallen skanderade "Krossa Boro" greps jag av euforin och skrek för fulla lungor "Gasa Boro!". Efter att min pappa tittat snett på mig förstod jag att jag hört fel och istället skrikit något helt ologiskt. Det var på den tiden jag var relativt obekant med sporten ishockey, ja med de flesta sporter faktiskt. Den ende på isen jag kände till var Team Boros målvakt, Rolf Ridderwall, som jag sett på tv med landslaget.
Sedan kom 1994 och när jag såg Luleå-Leksand på "Hockeykväll med 4:an" i den säsongens första match var jag fast. Eftersom jag har mina biologiska rötter i Norrland kändes det helt rätt att börja heja på Luleå, dessutom var de riktigt bra på den tiden. Frölunda var under det tidiga 90-talet inget direkt alternativ, laget var halvtaskigt och Scandinavium var allt som ofta halvtomt då fotboll och IFK Göteborg var det som gällde. Vem ville egentligen gå på ishockey när man istället kunde se Blåvitt slå europeiska storlag på Nya Ullevi?
Den tiden känns väldigt långt borta nu. IFK Göteborg har under många år gått kräftgång i Allsvenskan, och i deras frånvaro har Frölunda fått mer publik, fler sponsorer och sakta men säkert byggt upp ett av de bästa lagen i svensk ishockeys historia. IFK Göteborg är på väg tillbaka till toppen, men Frölunda har numera sin trogna publik och lär inte tappa den. Att gå på ishockey i Göteborg idag är en fest, det är nästan alltid fullsatt och Frölunda bjuder allt som oftast på stor underhållning.
Efter att idag ha bevittnat ytterligare en förlust för mitt Luleå i "Kålliseum" kan man inte annat än att förbanna sitt val av lag en gång i tiden. Men gjort är gjort, och alla som har ett favoritlag vet att det helt enkelt inte går att byta, hur dåligt det än må gå för laget. Nu ser dessutom framtiden för Luleå ljusare ut än vanligt.
Frölunda började som vanligt kvällens match i ett ursinnigt tempo, och kunde med lite mer skärpa ha dödat matchen under de första minuterna. Så blev det nu inte, utan istället var matchen halv-spännande till andra periodpausen. En frölundait jag pratade med hävdade att "Luleå är det bästa lag som gästat Scandinavium den här säsongen efter Timrå". Om han har rätt det vet jag inte, men om det är så kan man ju undra hur det egentligen sett ut under de andra matcherna?
Frölundas matchinledning har blivit deras kanske främsta vapen på hemmaplan. Det hela är egentligen rätt svårförklarligt, och kan egentligen bara hänga ihop med ett fruktansvärt självförtroende när de spelar hemma, i kombination med en fruktansvärd respekt hos bortalaget. Själv har jag aldrig upplevt något liknande, och då har jag trots allt sett rätt mycket ishockey sedan den där matchen mot Team Boro.
Vad gäller Luleås insats ikväll så var den väl ungefär som man kunde förvänta sig, bra kampvilja och en bra arbetsinsats, men inte så mycket mer. Förra säsongen lyckades Luleå slå Frölunda hemma i COOP Arena med 3-0, ett resultat som kändes väldigt avlägset ikväll.
Men vem vet? En vacker dag kanske det är jag som sitter där på läktaren i Scandinavium med ett brett leende på läpparna efter att Luleå leder med 0-2 efter fem minuter? En vacker dag är det kanske jag som ska skratta sist.
Hoppet är det sista som överger människan.
