Luleå tog tredje raka segern
Luleå lyckades på något sätt vinna mot Linköping med 4-1, trots att man var mer eller mindre utspelade i två perioder. Ett något oengagerat LHC, i kombination med bra målvaktsspel av Kristian Antila och för en gångs skull ett Luleå som kunde spela på en ledning, ledde dock till den inte alldeles välförtjänta segern.
I vad som utan tvekan var säsongens hittills mest temposvaga elitseriematch i Coop Arena, började Linköping utan tvekan bäst. Spelet som visades upp av båda lagen, var ett tecken på att serielunken nu inletts på allvar och att serien börjat sätta sig. Nu handlar det om vanliga dagar på jobbet från många håll och entusiasmen över att säsongen har kommit igång, är över.
Linköping är i vanlig ordning tunga att möta och har spelare som kan göra mycket med pucken i varje femma. Den mest upphypade av dessa femmor, den med lockoutspelarna Brendan Morrison och Mike Knuble, för dagen tillsammans med Mikael Håkanson, har den första periodens bästa målchans. Knuble tar in pucken i zon, spelar till Morrison i rundeln, som lägger in den snabbt framför dit Knuble förflyttat sig. Knuble skjuter sedan klockrent i stolpen med ett snabbt isskott, som Kristian Antila i LHF-kassen inte ens var nära på.
För Luleås del gör Thomas Koch en snygg fint bakom Fredrik Norrenas målbur i den första perioden, roligare än så blev inte matchens första tjugo minuter för ett Luleå som inte kom någonstans och saknade fart såväl som tanke.
Mål, på något sätt
Luleå saknade för dagen Tomas Holmström, något som förstås varken hjälpte lagets förstakedja, där först Johan Harju och sedan Fredrik Hynning, ersatte. Inte heller hjälpte det i powerplay, där spelet blev en dimension fattigare och Jonas Rönnqvist och Jonas Nordquist automatiskt ges mindre tid med pucken då Ledin finns inne som tredjelänk istället för Holmström. Av någon anledning har motståndarna mer respekt för den senare.
På något sätt är det dock Ledin, som gör matchens första mål i just ett tidigt powerplay i den andra perioden. Jonas Rönnqvist försöker med ett lågt skott från nära håll och sedan, efter att det först verkat avblåst, gräver Ledin in någon sorts retur från Norrena fram till 1-0. Linköping har sedan ett par farligare styrningar tätt över, från bland annat Jussi Tarvainen och Johan Andersson, men i stort går matchen tillbaka i samma dvala som innan Luleås mål.
Niclas Wallin bjuder dock Linköping på ett kvitteringsmål med drygt fem minuter kvar av den andra perioden, då han lägger en puck i blindo längs rundeln som fångas upp av Thomas Johansson, som kan frispela Ulf Söderström i slottet, som tack vare ett desorienterat LHF-försvar får gott om tid på sig att prickskjuta in kvitteringen bakom Antila. Ungefär där började och slutade för övrigt elitseriens poängkung 2002 att synas i matchen. Luleå har i övrigt oerhört svårt att skapa tryck och ännu mindre chanser, Johan Fransson har ett halvtamt direktskott i slottet som går rakt på Norrena och Tuukka Mäntylä dribblar fast sig själv några gånger i anfallszon.
Lyckträff?
Det fanns efter två perioder egentligen ingenting annat än bra målvaktsspel som talade för att LHF skulle ta poäng i den där matchen, just därför chockade nog Luleås plötsliga ledningsmål i den tredje perioden Linköping desto mer. Jan Sandström, som tog säsongens första offensiva initiativ, tar in pucken i anfallszon, droppar till Justin Williams, som slänger i väg en puck mot mål.
Framför mål står en omarkerad och antagligen rätt förvånad Per Ledin, som inte hinner reagera, vilket blir helt rätt. Ledin håller bara klubban i isen, vilket blir till en elegant styrning rakt upp i krysset bakom en lika förvånad Fredrik Norrena.
Gnugg och flippuckar
Efter 2-1, handlar matchen bara om två saker för Luleå, defensivt gnuggande följt av höga flippuckar ut i mittzon för att försöka kontra på. Givetvis en allt annat än underhållande taktik, men också fruktansvärt effektivt. Ett Linköping som aldrig var särskilt inspirerat ens till att börja med, börjar tappa mer och mer i intensitet samtidigt som Luleå alltid är farliga i sitt smarta kontringsspel. Ett spel som också ger utdelning då Janne Sandström lägger en puck sarg ut för Linus Fagemo att jobba på. Fagemo rinner faktiskt hela vägen igenom och avslutar snyggt med att hänga in pucken med en backhand i Fredrik Norrenas första kryss.
Med drygt två minuter kvar och ledning 3-1, är förstås matchen avgjord och Jonas Nordquist kan sedan fastställa slutresultatet då han visar upp fin känsla då han lägger in 4-1 i öppen bur ur minimal vinkel.
Antila grundlade segern
Utan en bra målvakt vinner man inte matcher som man är spelmässigt underlägsen sin motståndare i två perioder. Så är det bara, därför var Kristian Antila Luleås stora segernyckel ikväll och nu borde han en gång för alla ha bevisat att han är den odiskutable förstemålvakten i Luleå.
Förutom Antila, var det sådär individuellt i LHF. Jonas Rönnqvist glimtade till, likaså Nordquist och Jaroslav Obsut. Justin Williams åker mycket och jobbar hårt, men har egentligen ett rätt begränsat register, trots allt. Ungefär som en rejält uppgraderad Per Ledin, som ju själv gjorde två mål idag, vilket automatiskt ger honom bra betyg, även om inte mycket hände i övrigt av värde där. Karl Fabricius var piggare än mot Djurgården och den LHF-are som skapade flest målchanser, för sig själv och för andra.
Negativt var i övrigt mest en feg coachning, som inte gav Johan Harju speltid mer än i några byten och som försatte Thomas Koch till bänken i den tredje perioden. Frågan man nu måste ställa sig, är om Andersson/Hellgren på allvar gillade att spela in unga spelare förra säsongen, eller om de bara hamnade i en situation utan andra alternativ? Dagens coachning gav hur som helst riktiga Ulf Taavola-vibbar och plötsligt kunde det lika gärna vara 1999 igen.
I Linköping var det de omtalade spelarna som också märktes bäst, även om dessa bör ha en växel till. Magnus Johansson var lika bra som under VF-tiden, Mike Knuble tung, stark och ändå rörlig och Henrik Tallinder är en helt annan spelare nu än den förvirrade junior som en gång i tiden huserade i AIK tillsammans med folk som Johan Silwerplatz och Mathias Svedberg. Fredrik Norrena förstås stabil i mål, men kändes inte som lika stor maktfaktor som förra säsongen.
