Kamp, svett och hjärta - en summering av säsongen som gått (del 3 av 3)
I kvartsfinalen lottades Luleå mot Färjestad, en matchserie som kändes relativt avgjord redan på förhand. Färjestad har en dubbelt så hög lönebudget som Luleå och chanserna att rubba fjolårets SM-finalister var på förhand extremt små.
Matchserien slutade också med klara 4-1 till Färjestad, men trots det gav Luleå dem en rejäl match. Den första matchen vann FBK i sudden och nästa med uddamålet. Hursomhelst så kändes det inte orättvist att Färjestad gick till semifinal istället för Luleå, de har en betydligt högre högstanivå och en betydligt bredare trupp. Är inte mer med det egentligen.
Luleå föll med flaggan i topp efter fem väl genomförda matcher. Det var väl egentligen i match 3 som man inte kom upp i normal klass, något som man dock tog en omedelbar revansch för när man vann nästföljande match med 3-5 i Karlstad.
Luleås bragd bestod dock i någonting helt annat, att ta sig till slutspel. Att Jens Hellgren och Mikael Andersson tog ett lag som i princip svävat mellan liv och död hela hösten till slutspel är nämligen inget annat än en mindre bragd. Visst var bortaspelet uselt, visst kunde Luleå förstärkt truppen i ett mycket tidigare skede och visst fanns det mycket i övrigt att önska hos flera spelare.
Men faktum består, man klarade av att ta sig till slutspel. Och väl där blev man för ovanlighetens skull uppmärksammade i riksmedia för sitt sätt att spela ishockey, en sammansvetsad trupp med hur mycket vilja och hjärta som helst. Det går inte att begära mer än så av ett hockeylag. Ett faktum som supportrar till lag som Modo och Linköping borde reflektera över.
Sammanfattningsvis var alltså den gångna säsongen både ljus och mörk. Spelet var stundtals så uselt att man undrade vad som hänt med Luleå, men juniorerna och mentaliteten i truppen skulle dock höja säsongsbetyget till klart godkänt. En märklig säsong, men inte mindre lyckad för det.
Framtiden ser hyfsat ljus ut för Luleå. LHFs juniorlag skördar fler och fler framgångar för varje säsong, just nu håller J18 på att gå till SM-final mot Frölunda. Ett betyg så gott som något. Det finns ett helt gäng potentiella elitseriespelare i både J20 och J18. I J20 återfinns pilsnabbe Pierre Berggren, troligtvis en blivande målskytt av klass. Per Savilahti-Nagander är är ett annat intressant namn i J20. En storvuxen back som redan den gångna säsongen fick hoppa in i A-laget ett par gånger och gjorde det med den äran. Med andra ord kan Roger Åkerström pensionera sig utan problem.
J18 är om möjligt ännu mer intressant för tillfället. Backen Markus Nyberg och forwarden är bägge uttagna till det landslag som skall representera Sverige vid VM-turneringen för U-18 i vår. En spelare som dock inte blev uttagen dit är Johan Harju, den kanske största talangen som Luleå plockat fram på år och dag. 17-årige Harju har allt en forward skall ha, stor, snabb och extremt målfarlig. Den gångna säsongen tillbringade Harju framförallt i J20, trots sin unga ålder, där dominerade han och gjorde 14+12 på 35 matcher. En blivande stjärna är född. Under junior-VM i Minsk får dock Harju finna sig i att vara reserv på hemmaplan. Ett rätt så märkligt beslut egentligen.
Samtidigt inleder Luleå en större satsning på sin spelartrupp inför kommande säsong. Fem etablerade spelare skall köpas in, fyra forwards och en back. Det första nyförvärvet är redan klart, supertalangen Thomas Koch från österrikiska Klagenfurt. När man samtidigt vet att Luleå är ute och jagar efter spelare som Richard Lintner och Viktor Ujcik känns det trots allt så bra inför framtiden. Man är på rätt spår, både ekonomiskt, spelarmässigt och utvecklingsmässigt.
Mot nya mål.
