Kamp, svett och hjärta - en summering av säsongen som gått (del 2 av 3)
Allt var dock inte mörker, det fanns de som klev fram när "gamlingarna" gick skadade eller svek.
Ungdomarna. Ingen hade väntat sig att spelare födda under mitten av 1980-talet skulle bära Luleå på sina axlar den här säsongen, men det var faktiskt vad som skedde. Den nu 19-årige Johan Fransson utvecklades ju längre säsongen led till en av laget bästa backar, en prestation som bland annat ledde till en plats i junior-VM och en nominering till "årets rookie" i Elitserien.
Karl Fabricius missade som sagt början av serien, men när han kom tillbaka var han bättre än någonsin. 8 mål och 8 assist på 34 matcher blev facit för Fabricius, inte illa för en 21-åring som gör sin första riktiga elitseriesäsong. Dessutom är en spelare som Jonas Johansson inte att glömma i sammanhanget.
Johansson, av samma årskull som Fabricius, var skadefri i stort sett hela säsongen och stod konstant för ett stabilt backspel utan misstag. Trots att Johansson likt Fabricius gjorde sin första riktiga elitseriesäsong och endast var 21 år gammal kunde man lätt tro att han spelat på samma nivå i åtskilliga år, så stabilt spelade han. I en av seriens sista matcher, borta mot MIF, slängde sig Johansson och täckte ett skott. Pucken tog illa på Johanssons ena hand att han bröt ena fingret på flera ställen. En skada som spolierade hela slutspelet för Johansson, men han kommer tillbaka, var så säkra.
Misslyckade spelarvärvningar
Under så gott som hela grundserien skreks det på förstärkningar till truppen, delvis på grund av det allvarliga skadeläget och delvis på grund av att Luleå som vanligt hade stora problem med målskyttet. I början av december annonserade Luleå att den första förstärkningen var klar, den slovakiske backen Jaroslav Obsut hade skrivit på för LHF. Nyheten skrevs ut på Luleås hemsida och spreds som en löpeld genom Sverige. Problemet var bara att Obsut till nordamerikansk media hävdade att han aldrig skrivit på något kontrakt, samtidigt som Luleå hävdade att man hade ett påskrivet kontrakt på sitt kansli. Historien drog ut på tiden och framstod som mer och mer patetisk för varje dag.
Det som egentligen hände var följande; Obsut spelade vid tidpunkten för Manitoba Mooses i AHL (farmarlag till Vancouver Canucks i NHL). Obsut skrev på ett kontrakt för LHF, men fick troligtvis i samma veva reda på att han var på väg att bli uppkallad till Vancouver i NHL. Då backade han naturligtvis och försökte göra allt för att bli kvitt kontraktet, samtidigt som både NHL och AHL naturligtvis stödde Obsut. Och vad har egentligen lilla Luleå Hockey att sätta emot dessa jättar? Ingenting. Så det blev ingen Obsut till Luleå, det enda som hände var att ännu en månad gick förbi till ingen nytta utan att Luleå fick någon förstärkning.
Lösningen landade istället på Kallax 11 januari. Richard Kapus, landslagsmeriterad slovak skulle få fart på målskyttet för Luleå och ge laget den avgörande knuffen mot slutspel. Visst gick Luleå till slutspel, men frågan är om det egentligen var så mycket Kapus förtjänst? Det Kapus framförallt gjorde var att bredda och avlasta forwardssidan i Luleå, något som naturligtvis behövdes på grund av alla skador.
Poängmässigt gick det dock trögare för slovaken, detta delvis beroende på att han var felscoutad. Kapus är ingen målskytt utan en playmaker, en stabil center. Totalt skrapade Kapus ihop 4 mål och 5 assist på de 14 matcher i grundserien han spelade, inget dåligt resultat visserligen, men å andra sidan heller knappast vad Luleå förväntade sig av honom. Richard Kapus får inget nytt kontrakt med Luleå den kommande säsongen av denna anledning, i mitt tycke något synd då det trots allt är en klasspelare.
Dramatisk slutfas av Elitserien för Luleå
Med 10 omgångar kvar att spela av grundserien låg Luleå fortfarande på gränsen till slutspel. Med sina 54 poäng innehade man den sista slutspelsplatsen, 8:a, på samma poäng men med bättre målskillnad än Brynäs på 9:e. Man hade ett relativt tufft avslutningsprogram där man hade kvar att möta topplag som Färjestad, Frölunda och HV71. Dessutom hade man fler bortamatcher än hemmamatcher, hur skulle detta gå? Den svenska hockeyexpertisen var i vanlig ordning enig, Brynäs eller Södertälje (som jagade bakom på en 10:e plats) skulle ta den 8:e och sista slutspelsplatsen. Än en gång skulle Luleå resa sig och visa styrka.
Precis i rätt skede av säsongen började man så sakta hitta rätt i bortaspelet. På de fyra sista bortamatcherna lyckades Luleå ta poäng i tre stycken, dessutom slog man både Färjestad och Frölunda på hemmaplan. Matchen mot Frölunda i COOP Arena 19 februari lär för övrigt bli ihågkommen som en av de starkaste som presterats i Luleå på senare år. LHF vann med 4-0 och körde totalt över Frölunda spelmässigt, de svenska mästarna som lekt med Luleå i premiären i september hade inte en chans mot ett heltänt hemmalag. Signifikativt för matchen var när unge Karl Fabricius i början av den tredje perioden fintade upp Frölundas forne NHL-back Antti-Jussi Niemi på läktaren och hängde in 3-0 bakom en övergiven Henrik Lundqvist.
Samtidigt rasade Brynäs ihop fullständigt mot slutet och var i slutändan bara 30 sekunder från kvalserien. Södertälje svajade också på slutet och lyckades inte jaga ikapp ett formstarkt Luleå. Slutspel som vanligt med andra ord.
En annan uppmärksammad incident under slutfasen av säsongen var Johnny Oduyas påhopp på Per Ledin. DIF hade sedan länge en oplockad gås med Ledin sedan denne skadat Mika Strömberg tidigare under säsongen, och i säsongens sista möte mellan lagen skulle hämnden komma. Oduya crosscheckade Ledin bakifrån och det utbröt ett mindre slagsmål mellan de bägge spelarna. Oduya gick "segrande" ur striden, om det beror på att Ledin inte är någon slagskämpe eller på att han helt enkelt undvek att ta fighten för att inte riskera en avstängning mot slutet av serien skall jag låta vara osagt.
Hursomhelst så erkände Niklas Wikegård efter matchen att han beordrat påhoppet på Ledin, något som väckte upprördhet i hela hockeysverige. Disciplinnämnden beslutade att Oduya skulle stängas av under fem matcher och att Wikegård skulle få böta 10.000 kronor. Under tiden som Oduya satt avstängd på läktaren tappade Djurgården spelet och återfann det aldrig under serien, något som i slutspelet gjorde att man blev rejält förnedrade av Frölunda (0-4 i matcher och 7-25 i målskillnad). Synden straffar de syndiga.
Annars tycker jag personligen att hela händelsen blev alldeles för uppförstorad i media, det handlade faktiskt egentligen endast om två spelare som stod och vevade i 10 sekunder och sen var det över. Wikegårds mediauttalanden är en het potatis i svensk ishockey, jag själv har alltid tyckt att det varit kul när Wikegård inte funnit sig i den svenska ödmjukheten och vräkt ut sig lite allt möjligt till media. Å andra sidan skall man komma ihåg att han egentligen inte lyckats med någonting som ishockeytränare på elitnivå, så alltför stor respekt för den kaxige Wikegård skall man inte ha. Men visst är han skön.
