Kamp, svett och hjärta - en summering av säsongen som gått (del 1 av 3)
Nyförvärven under sommaren imponerade i vanlig ordning inte och ishockeyexperterna i vårt avlånga land dömde precis som brukligt ut Luleå långt innan säsongen börjat. Luleå skulle dock återigen visa hockeysverige att när vintermörkret ligger som mörkast över Norrbotten då kliver laget fram och presterar. Men vi tar det hela från början.
Jens Hellgren och Mikael Andersson hette det nya tränarparet i Luleå Hockey inför säsongen 03-04. Många supportrar var av gammal norrbottnisk vana skeptiska till tränarparet, Mikael Andersson hade arbetat som andretränare bakom Taavola sedan en tid tillbaka men Jens Hellgren var ny för de flesta.
Vi som redan då kände till Hellgrens härliga ishockeyfilosofi var dock inte ett dugg oroliga. Jens Hellgren har en gång i tiden skrivit en avhandling kallad "ishockeyn i brytningstid" (finns att beskåda här: http://www.ind.mh.se/ishockey/
rapporter/p0002_jfjh.pdf för de extra intresserade). Där ger han sin syn på hur den moderna ishockeyn skall se ut, en filosofi som i korthet går ut på offensiv med fart, fart och ännu mera fart. Ett härligt hockeytänkande som Ulf Taavola var så långt ifrån man kunde tänka sig. Hellgrens tankar skulle ge resultat redan på försäsongen.
Oväntat stark försäsong
Luleå är normalt ett lag som är oerhört dåligt på försäsongen. Som LHF-supporter brukar man vänja sig vid att laget träningsmatchar mot finska topplag och ofta förlorar med tvåsiffriga belopp. Sedan brukar man åka hem till Norrbotten för att några dagar innan seriestart slå Kiruna i Lombiahallen med 5-0. "Religion är ett opium för folket", som Marx sade en gång i tiden.
Årets försäsong skulle dock bjuda på något helt annat, efter en något trög öppning med förlust bl.a. mot finska topplaget Kärpät började plötsligt Luleå vinna matcher. Och som man vann? Plötsligt vann LHF var och varannan match och slog bland annat HV71 och ett gäng finska topplag i rask takt.
Vad hade Jens Hellgren egentligen gjort med det normalt så försäsongsslöa LHF? Helt plötsligt började man få upp hoppet om att Luleås sedvanliga höstsvacka skulle utebli och att man faktiskt skulle spela bra hockey ända från början den här gången. Svensk hockeyexpertis fortsatte emellertid att döma ut Luleås chanser, men Jens Hellgren och Micke Andersson mötte media med en kaxig attityd: "vi ska bli topp-4". Vad sa människorna? Var de bara korkade eller hade de upptäckt något som ingen annan hade upptäckt?
Karl Fabricius var ett av nyförvärven i Luleå Hockey den här säsongen. Fabricius född 1982 hade spelat juniorhockey i LHF men tillbringade säsongen 02-03 i Piteå där han öste in poäng. Fyra dagar innan seriepremiären spelade Luleå en internmatch hemma i COOP Arena. En helt meningslös tillställning som egentligen fungerade som en vanlig träning fast med fler åskådare. För Fabricius skulle det dock bli allt annat än ett vanligt träningspass.
Vid en sargduell fick han en medspelares skridskoskena över handsken, skenan skar rakt igenom handskskinnet och skar sönder hela handen på "Fabbe". Prognos: 5 veckors frånvaro. Detta var bara början på Luleås svarta skadelista den här säsongen.
Fabricius var i övrigt en av de unga spelare som skulle bidra till föryngringen i LHF. Tillsammans med talanger som Johan Fransson, Jonas Johansson och Emil Lundberg skulle de föra in ungdomlig energi i laget och skaffa sig rutin inför kommande säsongen. Ingen hade egentligen några större krav på kvartetten inför säsongen, det handlade till stor del om att "se och lära". När säsongen var över skulle dock slutsatsen bli en helt annan.
En svart premiär
Elitseriepremiären skedde 25 september inför 12 000 vrålande göteborgare. Redan när Frölunda skulle avtackas för SM-guldet precis innan nedsläpp förstod jag att det skulle gå åt helvete. Samtidigt som stämningen i Scandinavium steg mot någon sorts klimax sjönk jag längre och längre ner i mitt säte på kortsidan strax ovanför luleåbåset (en plats som jag förresten fått av Luleå Hockey, tack kansliet!).
Jag sneglade ner mot luleåspelarna och fick syn på Johan Fransson, en av landets mest lovande 85:or. Fransson såg livrädd ut. Visst hade han spelat inför större publik förut, men aldrig tidigare hade han ställts inför samma tryck som de 12 000 i Scandinavium kan åstadkomma vid en seriepremiär. Hur skulle ungtuppar som Johan Fransson och Jonas Johansson stå emot Frölundas tryck de inledande fem minuterna?
Redan i matchens första byte hade Frölunda en puck inne. Målet blev dock bortdömt men i andra bytet orkade inte Luleå hålla emot, Magnus Kahnberg tryckte in 1-0 efter 32 sekunders spel. 2-0 kom ett par minuter senare. Det var kört direkt, Luleå höll inte för trycket. Matchen slutade till slut 6-2 till hemmalaget, siffror som Luleå skall vara mycket nöjda med. Matchens behållning var dock nye finnen Tuukka Mäntyläs klockrena skott rakt upp i Henrik Lundqvists vänstra kryss, ett underbart mål. Luleå skulle dock komma igen redan i nästa seriematch då man besegrade Timrå på hemmaplan med 2-1, hemma i Luleå var man fortfarande svårslagna.
Skador och dåligt bortaspel
Resten av säsongen kan egentligen sammanfattas med följande två kännetecken, extremt mycket skador och extremt dåligt bortaspel. När 50 omgångar var spelade hade Luleå i snitt haft 5 spelare skadade vid varje seriematch, ett snudd på oslagbart facit. Samtidigt hade man på dessa 50 omgångar (varav hälften bortamatcher) lyckats vinna 2 matcher (!) på ordinarie tid. Ett rätt så pinsamt facit. Hemma i Luleå var man som vanligt ett av seriens starkaste hemmalag, men på bortaplan fungerade plötsligt ingenting.
Det är också svårt att analysera varför det gick så dåligt på bortaplan, rimligtvis bör förklaringen ligga i ett alltför försiktigt anfallsspel och ett genomgående lågt tempo. Varför det blev så endast på bortaplan är och förblir dock en gåta, tränarduon Hellgren/Andersson arbetade intensivt med problemet under säsongen, dock utan att komma fram till någon egentlig lösning.
Skadorna ja, spelarna föll bort som flugor under hösten. Backarna Petter Nilsson och Jonas Andersson-Junkka fick kasta in handduken efter att skador satt stopp för deras respektive säsonger, efter jul fick Stefan "Skuggan" Nilsson göra likadant och ta farväl av en sagolik karriär. Mitt i allt drabbades Jonas Hägerbäck av någon sorts mentalt sammanbrott och försvann hem till Stockholm.
Dessutom svek Luleås skadefria, äldre spelare. En spelare som Hans Huczkowski, för bara några säsonger sedan skyttekung i LHF, kom endast upp i 15 poäng på hela säsongen. Allt detta kombinerat med de vanliga "småskavanker" som förekommer hos spelarna under ett seriespel gjorde LHFs situation allt mer kritisk. Men allt var inte mörker, det fanns de som klev fram när "gamlingarna" gick skadade eller svek.
