Två dåliga lag, nerver och uselt spel
Det syntes tydligt att det var två lag med begränsat självförtroende och som på allvar börjat inse vilket tabelläge man befinner sig i, som mötes ikväll i Coop Arena. Luleå kunde till slut vinna med 2-1 och tog därmed tre förstås väldigt viktiga poäng, efter att ha varit bra en period. Leksand var ungefär lika slätstrukna i samtliga tre.
I likhet med Luleå har inte Leksand heller skaffat in några nya spelare under säsongen, trots ett bedrövligt tabelläge. Istället har man plockat in Randy Edmonds som assisterande tränare, vilket inte helt oväntat resulterat i mer istid för spelare som Mikael Pettersson och Tobias Holm, vars främsta syfte är att med klubban och verbalt försöka reta upp motståndarna, och mindre istid för spelare som Robert Nilsson. Något som Edmonds ihop med en av elitseriens fegaste tränare, Jarmo Tolvanen, tänkt ut som en taktik som ska föra Leksand till slutspel.
Leksand har en bra målchans tidigt i den första perioden, då Rastislav Pavlikovsky spelar fri Johan Witehall vid den bortre stolpen, men Witehall får ingen träff på pucken. Problem med puckkontrollen har också Pierre Berggren då han strax efteråt bränner ett friläge, efter att ha missat pucken halvvägs in i dragningen mot LIF-målvakten Mike Bales.
Berggrens missade friläge skulle bli startskottet för en rad missade LHF-chanser, den ena missen märkligare än den andra. Precis som så många gånger förr den här säsongen. Johan Fransson skjuter ett bra direktskott i powerplay i Mike Bales plockhand, Linus Fagemo hittar densamma i ett friläge och Johan Tellström får fri framför Bales till två riktiga lama avslut i magen på Bales och ett tredje där han varierar med att skjuta över.
Utdelning till slut
Luleås press skull dock till slut ge utdelning knappa tolv minuter in i matchen, då Jonas Nordquist och Kamil Brabenec hittat en fri Roger Åkerström bakom Leksands målbur och Åkerström gått in mot mål och på chans tryckt i väg en backhand, som letade sig in under Bales. Målet var för övrigt Åkerströms hundrade på 18 år i elitserien.
Strax efter målet får Luleå spela powerplay efter att Karl Fabricius blivit neddragen i anfallszon och som vanligt ramlat på ett estetiskt tilltalande sätt. Fabricius är en spelare som vet att man inte tjänar mycket på att försöka stå på benen till varje pris i alla lägen och det är inget fel med det, då ju sånt faktiskt är en viss spelbegåvning det också. Mindre begåvat skulle dock LHF:s PP-spel bli, då istället Fredrik Svensson kan göra en av sina vanliga uppåkningar med puck. Uppåkningar som normalt inte brukar ge särskilt mycket, men den här gången skapade han kaos i Luleås försvarszon och pucken letade sig till slut ut till Per Lundell på blålinjen som kunde skjuta in kvitteringen mellan benen på Daniel Henriksson.
Det var dock Luleå som var bättre spelmässigt perioden ut och man skulle få avsluta den i ledning. I slutminuten vinner Jonas Rönnqvist en tekning i offensiv zon, som Karl Fabricius lägger vidare till Magnus Nilsson, som gör ett liknande mål som Åkerström gjorde tidigare i perioden, nämligen en rundtur bakom målburen och en inte alltför hård backhand som glider in i mål till slut.
Nervöst och misstagsfyllt
Efter den första perioden är den här matchen knappast värd att längre beskrivas som elitseriehockey, utan det kom i de återstående fyrtio minuterna att handla om en ångestfylld kamp med Luleås som var rädda för att förlorare och ett fantasilöst Leksand, som jobbade hårt med saknade spets och riktig kreativitet. Att de saknade kreativitet är förstås märkligt. Ett lag med spelare som Jens Nielsen, bröderna Pavlikovsky och Niklas Persson, bara för att nämna några, borde ha ett överflöd av den varan. Men och andra sidan är ju deras typ av hockey knappast något för Randy Edmonds.
Den enda tekniska prestationen av värde i den andra perioden stod Jonas Nordquist för, då han elegant lurade bort sin mångårige lagkamrat Lars Jonsson i anfallszon och serverade Kamil Brabenec ett friläge, som han avslutade med ett skott mitt på Mike Bales. Leksand och sin sida, hade sin enda vettig målchans i form av en styrning i Daniel Henrikssons plockhandske av Henrik Nordfeldt.
Stökig avslutning
Luleå slog någon form av rekord i ängslighet i den tredje perioden och hade inget spel överhuvudtaget. Mycket av den varan hade inte heller i Leksand, som i likhet med alla andra lag på den undre halvan av elitserien, är i akut behov av en riktig målskytt. Något som bland annat illustrerade sig i att Henrik Nordfeldt var ett missat öppet mål från en kvittering i mitten av perioden.
Mot slutet tog Leksand ut målvakten och LHF var nära att sätta ett tredje mål i tom kasse innan diverse smärre slagsmål utbröt i slutsekunderna då Leksand försökte visa någon sorts vinnarinstinkt á la Randy Edmonds. Men någon vinst, eller några poäng, blev inte för dem idag.
Spelmässigt underkänt
Rent spelmässigt var dagens LHF-insats underkänd, då bara en period egentligen innehöll något spel från deras sida. Något som förstås inte håller i längden. Någon annan som inte höll var Hans Huczkowski, som gjorde sin kanske sämsta elitseriematch i karriären och misslyckades med allt han företog sig. Utan tvekan en spelare med de bättre delarna av karriären bakom sig. Bäst i LHF var man säga att Pavel Skrbek och Tomas Berglund var, utan att någon av dem alls glänste.
Leksand kör efter en kombination av Edmonds och Tolvanens hockeysyn, något som inte borde få räcka till slutspel. Niklas Persson visade dock upp fin teknik stundtals idag, och var bäst i laget tillsammans med stabile Christer Olsson och kvicke Lars Jonsson.
