Verkligheten 5, Luleå 0
Kanske har nu verkligheten åkt i fatt Luleå Hockey, efter dagens pinsamma hemmaförlust med 0-5 mot ett skadedrabbat HV 71. Ett Luleå utan alla faktorer som gör att hockeylag vinner matcher, hade aldrig någon chans mot ett HV, som tog en av sina mer komfortabla segrar för säsongen.
Hade någon, mot förmodan, några fåfänga förhoppningar om att LHF skulle ta poäng mot HV 71 i den här matchen, så fick dessa ett snabbt uppvaknande. Redan efter femton sekunders spel, hade HV nämligen gjort matchens första mål. Målet kommer till efter att Björn Melin tar in pucken i anfallszon och skjuter ett halvdant handledsskott som en sömnig Daniel Henriksson släpper en retur rakt ut på. En retur som så småningom går till en fri Mattias Remstam, som enkelt kan raka in ledningsmålet.
Ett tafatt Luleå vaknar inte märkbart av HV:s ledningsmål, utan man spelar långsamt och utan spets i alla avgörande moment. Att Linus Fagemo inte har någon vinnarinstinkt att tala om, är ingen nyhet. Idag, och framförallt i den första perioden, visade han dessutom upp en imponerande förmåga att akta sig för att ta någon som helst kamp och gå in i en enda fysisk duell. HV-spelare som Mika Niskanen behövde bara åka strax bakom Fagemo, för att denne skulle bli livrädd och ge bort puck och anfall till närmsta motspelare.
Hans Huczkowski har Luleås första någorlunda målchans då han skjuter ett direktskott från nära håll över i mitten av den första perioden. Strax efter det, skulle HV passa på att göra 2-0. Backen Daniel Ljungkvist sätter fart på högersidan i Luleås anfallszon och försöker två gånger att skjuta in pucken ur ingen vinkel vid den första stolpen. Istället hamnar pucken rakt ut i slottet till Andreas Jämtin, som utan problem kan slå in pucken efter en icke-existerande markering av LHF-försvaret.
Ny retur, nytt mål
HV skulle även hinna med ett tredje mål i den första perioden, och därmed i princip döda matchen. Målet kommer i powerplay och naturligtvis är det ytterligare en retur av juniorsnitt som ligger bakom det hela. Ola Thorwalls skjuter ett skott i bröstet på Daniel Henriksson, returen kommer rakt ut i slottet och Anders Huusko har den styrka, rutin och kunnande som behövs för att inte missa en målchans av den kalibern. Vänskaplig markering av Roger Åkerström hjälpte förstås till även det.
Luleå lyfte upp spelet något i den andra perioden, förstås i kombination med att HV, då man det lag man är, tränat av en tränare i den klassiskt svenska 1-3-1 skolan, drog sig tillbaka något. Luleå skapar också en handfull respektabla målchanser, som varsitt bränt öppet mål i powerplay för Jonas Nordquist respektive Roger Åkerström och ett bränt friläge för Per Ledin.
Samtliga av dessa missade också på grund av att de inte klarade av att få pucken ett par decimeter över isen, där Stefan Liv förstås låg i sin vanliga sprattelstil. Det där är förstås såna detaljer som skiljer klasspelare och riktiga målskyttar från andra spelare. Spelare som spelar i lag som LHF.
Förnedringen fullbordas
Då man inte lyckades reducera i den andra perioden, var Luleå i den tredje perioden tillbaka i den allmänna håglöshet som präglade laget i den första perioden och det var HV som återigen hade de bästa målchanserna. HV:s unge back Simon Skoog är exempelvis bara centimeter ifrån att slå in 4-0 i öppen bur efter en snabb HV-kontring i början av perioden.
4-0 kommer istället i powerplay i mitten av perioden, då den snart 38-årige Fredrik Olausson tog till vara på ny LHF-markering av en standard som inte hör hemma i elitserien, då han från ingenstans får komma in och trycka in en förlupen puck i slottet bakom en passiv Daniel Henriksson, som i den här matchen inte hjälpte lag för en sekund, utan var en lika stor belastning som alla gånger han stod i Jarmo Myllys ställe under 90-talet.
Matchens snyggaste mål skulle bli det som kom sist. Kalle Sahlstedt och Jani Hassinen leker sig igenom Luleås försvar, lurar med hjälp av Per-Åge Skröder Daniel Henriksson totalt och till slut blir Hassinen sist på pucken och kan sätta den i öppet mål. Ett mål av den klassen förtjänar applåder och det fick också HV-spelarna av publiken i Coop Arena. De visade helt enkelt hur hockey är tänkt att spelas i det anfallet och hur långt ifrån den tanken LHF var idag.
Verkligheten rättvis
Precis som nämndes i inledningen, fick LHF besök av verkligheten idag. En verklighet som skoningslöst med rättvist förklarade att Luleå måste ersätta sina två skadade stjärnor, Stefan och Petter Nilsson. Annars riskerar nämligen klubben att få leva i en helt annan verklighet om cirka nio månader. En verklighet där man möter lag som Teg och Almtuna. Sådana resonemang är elementära för de flesta andra elitserieklubbar, men i Norrbotten är man för tjurig för att lyssna för det mesta.
En handfull spelare i LHF får annars godkänt i dagens match, som Pavel Skrbek och Tuukka Mäntylä. Annars handlade det om varierande grader av bedrövligt. Mest pinsam att skåda var som sagt Linus Fagemo, då han var livrädd i nästan varje byte och skämde ut sig som spelare i ett lag där han ska vara en målskytt och matchvinnare.
HV hade ett jämnt och starkt kollektiv med tyngd, skridskoåkning och intelligens. Andreas Jämtin kanske bästa ytterforward idag, då han visade upp alla tre av dessa egenskaper. Loponen och Niskanen skötte det defensiva lekande enkelt och i mål hade Stefan Liv en enkel resa, som han alltid har mot lag som inte kan få upp pucken.
