Krönika: När vintermörkret faller över Luleå
Så här efter andra raka förlusten mot egentliga strykgänget Brynäs har man en hel del funderingar över årets upplaga av Luleå HF. Nu är det dags att något händer i föreningen.
Samma visa år efter år, höstsäsongen suger och vårsäsongen är betydligt bättre. Det hela brukar resultera i en 6:e - 8:e plats i Elitserien och respass direkt i kvartsfinalen. Knappast underhållande eller ens särskilt kul i längden. Vändningen brukar normalt komma vid Lucia för Luleå, men vad händer den säsongen det inte kommer någon vändning? Vad händer den säsongen när gamlingarna inte vaknar till runt jul? Svaret är kvalserien.
Spelare som Stefan "Skuggan" Nilsson och Thomas "Bulan" Berglund har i vanlig ordning inlett säsongen blekt. Frågan är bara vad som talar för att de vaknar den här säsongen? Jag syftar då speciellt på Skuggan. En spelare som kom hem till Luleå som spelaren som skulle täcka upp förlusten efter Renberg och lyckades hyfsat sin första säsong. Förra säsongen gick det dock tyngre, och den här säsongen verkar fortsätta i samma lama stil. Tidigare har han alltid kunnat kompensera sina brister i skridskoåkningen med sitt fantastiska spelsinne, har han nu förlorat även det så återstår en spelare som tyvärr inte håller Elitseriekvalitet.
Man kan inte alltid förlita sig på tankesätt som att "det ordnar sig som vanligt", något som webfrågan här på sidan för ett par veckor sedan bekräftade. Förr eller senare ställs LHF inför dilemmat att det inte ordnar sig, och vad gör man då?
Nu är jag dock hyfsat säker på att det kommer ordna upp sig den här säsongen. LHF har ett ungt och lovande lag, visserligen utan spetsar, men som presterar tillräckligt bra på hemmaplan för att ta sig till slutspel. Men efter förluster som den ikväll mot Brynäs så undrar man, hur fasen kan man bli frånåkt av ett relativt talanglöst kollektiv, som Brynäs ju faktiskt är? Varför kan man inte prestera på bortaplan och varför spelar man ett sånt okreativt och trögt spel när man har en tränare med offensiv hockeysyn och i mina ögon flertalet spelare som kan leverera just det?
De enda spelarna som spelar bra så gott som hela tiden är ungtupparna Johan Fransson och Jonas Johansson, men vilka signaler sänder det egentligen ut? Jo, att LHF viker ner sig när det gäller. Så fort man hamnar i underläge har man förtvivlat svårt att få ut något offensivt, något som även storförlusten mot Leksand i helgen förtydligade.
Vad ska man göra då? I mina ögon är det smartaste LHF kan göra just nu att värva in ett starkt forwardsnamn med näsa för målet som kan visa vägen för truppen. En injektion av Toporowski-format som kommer in och sätter chanserna. Toporowski må ha varit en usel skridskoåkare och haft dåligt psyke, men han visste var målet fanns. Direktskott och mål. Det är inte svårare än så för en etablerad målskytt. Något som herrarna Linus Fagemo och Hans Huczkowski borde känna till, men ingen av dessa spelare är egentligen en målgörare som kan göra 20+ mål. Huczkowski börjar bli lite till åren och verkar gå in på samma bana som Skuggan, Fagemo har helt enkelt inte kvalitéerna att göra så mycket mål. Han lär väl göra sina 15 mål i vinter, men fler än så blir det inte.
Det är dags för Luleå Hockey att vakna, att slopa trygghetstänkandet, att känna av tendenserna. Men visst, det kanske löser sig vid Lucia den här säsongen också. När vintermörkret ligger som mörkast över Luleå kanske gamlingarna kommer igång igen?
Men risken att det inte blir så är i mina ögon för stor att ta. Det är dags att agera.
