Så underbart - och så hemskt
Dagens match mellan Timrå och Luleå var en slutspelsmatch av första klass. Efter fem och en halv period avgjorde hemmalaget den gastkramande tillställningen.
Hockey är en underbar sport. Fy tusan vilken härlig slutspelsmatch vi fick se mellan Timrå och Luleå ikväll. Även om nu ens favoritlag förlorade till slut kan man inte annat än känna viss stolthet över att laget verkligen KRIGADE sig igenom fem och en halv gastkramande perioder.
Det finns de som blir större hjältar än andra. Markus Åkerblom visade vad rutin betyder när han höll sig framme och avgjorde sin andra raka slutspelsmatch. Men samtidigt tycker jag det finns så många andra hjältar på isen denna gång. Janne Sandström är en sådan. Unge Sandström, som blev ratad av ett sådant lag som AIK för någon säsong sedan, klev idag fram och visade mycket stort hjärta. Landslagsklass! En annan var Daniel Henriksson, som trots två mycket fina matcher tyvärr fick se sig besegrad än en gång.
Ja, det finns många som jag skulle vilja hissa till skyarna, trots att Luleå förlorade. Även om det naturligtvis känns jävligt bittert för Luleå att förlora en sådan här match har man helt klart hedern i behåll. Man gav allt – men räckte helt enkelt inte riktigt till mot ett Timrå som sett över hela matchen var det bättre laget.
Pulsen har inte riktigt hunnit sänka sig än. Stundtals var det hemskt att sitta framför TV:n och bevittna gastkramningen. Jublet fastnade i halsen när Petter Nilssons puck inte var inne i mål, utan endast tog i insidan av stolpen. När sedan ”Bulan” Berglund inte lyckades förvalta Johan Tellströms passning väl höll man på att få hjärtstopp. Sedan får man inte glömma alla de Timråchanser som skapades. Fler än en gång dansade pucken kring mållinjen, men Luleå lyckades rensa undan. Pust!
Det är jävligt roligt att se hur enögd man kan vara ibland. Bänkad framför TV:n trodde man att det var i Kempehallen och inte i Timrå Isstadion matchen spelades. Publiken vrålade i varje närkamp, och naturligtvis var det bara Luleå som spelade fult. Själv satt man och retade sig på de smällar Timrå delade ut, och att man tyckte att många Timråspelare föll alltför lätt i närkamperna. Som Ulf Rådbjer sade i periodpausen om Robert Carlsson; ”han fick lätta ben”.
Visst var det en del tveksamma utvisningar, men man måste ändå säga att Ulf Rådbjer klarade sig mycket bra denna match. Alla oschysstheter kan man heller inte begära att han sak se. Det jag är mest imponerad av är trots allt att han inte svalde alla billigheter. Han visade ut spelare för saker de verkligen förtjänade utvisning för. Någon miss här och var är inte heller så mycket att grina över. Det var inte heller Ulf Rådbjer som avgjorde denna match – det var spelarna som verkligen fick göra upp detta på isen!
Nej, det är bara att gratulera alla hockeysupportrar efter denna match. Efter fyra timmar och fyrtioen minuters spel och 53-42 i skott avgjordes matchen till slut. Nog hade man ju såklart helst sett att Luleå vann, men som sagt; riktigt besviken kan man ändå inte vara. När man märker att spelarna verkligen ger allt, men ändå inte räcker till är det bara att acceptera förlusten.
Nu väntar match 3 i Luleå på onsdag, och det är väl inte helt omöjligt att den matchen blir lika jämn. Då kanske Luleå får dra längsta strået och hålla liv i den här spännande kvartsfinalserien. På fredag spelas match 4 i Timrå Isstadion, och inte kan väl Luleå acceptera att deras säsong ska ta slut då? Nej, verkligen inte.
Det accepterar inte jag. På fredag ska jag undvika alla hemska TV-sändningar. Då bänkar man sig i Timrå Isstadion och ser förhoppningsvis Luleås säsong förlängas åtminstone ett par dagar…
