När ska Luleå vakna?
Återigen är Luleå ett bottenlag, och frågan är hur länge man ska vänta innan någonting händer
Sämre och sämre år för år. Just så känns det som Luleåsupporter. Luleå har återigen inlett grundserien under all kritik och innehar just nu en plats under kvalstrecket – en plats som man helt klart förtjänar då man helt enkelt inte spelat nog bra ishockey.
Det börjar hända saker i Hockeysverige. I Brynäs får tränaren gå, i Leksand sparkas spelare som inte lever upp till förväntningarna och i Linköping tar man in förstärkningar samtidigt som nu även tränaren ställt sin plats till förfogande då laget underpresterat.
Men från Luleå hörs det intet. I Luleå är det tyst som i graven, och frågan är hur lång tid klubben stillatigande kommer att se på hur kräftgången fortsätter. I supporterled är det ramaskri. Det offensiva spel som utlovades denna säsong lyser med sin frånvaro, och effektiviteten i målskyttet är rentav usel.
Ska Luleå fortsätta den tjurskalliga vägen med att resonera att ”allt löser sig”, ”vi har ju spelat bra, det lossnar snart”, ”vi är alltid dåliga på hösten” med flera floskler? Är det inte dags att inse att något måste göras för att Norrbotten även i framtiden ska ha ett lag i landets högsta serie. Nog kan det bli så att laget börjar spela bättre och vinner oftare, men som det ser ut idag är det inte så mycket som talar för det.
Jag har inga patentlösningar på Luleås problem, men jag ser hellre att klubben försöker agera och göra NÅGONTING istället för att bara hoppas på att allting vänder. Jag har sett hockey så pass länge att jag kan konstatera att dagens lag inte är särskilt bra, och orsakerna till detta är många.
Till att börja med ställer jag mig frågan om det var rätt att Ulf Taavola fick fortsätta ännu en säsong som Luleås huvudtränare. Han har varit ifrågasatt tidigare, men fick efter att Niklas Vikegård tackat nej fortsätta ännu en säsong. Micke Andersson togs tillbaka och skulle enligt uppgift ”ta klivet fram i båset", men av detta märks ingenting. Var Vikegård den enda tänkbara lösningen för Luleå? Stod allt och föll med honom? Fanns inga alternativ på tränarfronten?
Ulf Taavola är en kompetent tränare med stora hockeykunskaper, men det känns som om han gjort sitt i Luleå. För många år på samma position brukar sällan vara bra, så ett byte på tränarposten kanske skulle vara en injektion som fick Luleå på någorlunda rätt köl igen.
Problem nummer två är den obefintliga scouting som Luleå verkar syssla med i samband med sina värvningar. Återigen floppar alldeles för många av nyförvärven. De spelare som skulle lyfta klubben denna säsong har inte visat sig särskilt starka.
Jonas Rönnqvist kom tillbaka från Nordamerika och skulle bli lagets nyckelspelare. Just nu huserar han mest i Luleås fjärdekedja med ”ickespelare” som Per Ledin och Jonas Hägerbäck. Rönnqvist har sämst +/--statistik i laget.
Jonas Hägerbäck var en chansning som misslyckades kapitalt. Huddingespelaren Hägerbäck håller inte i Elitserien – det är bara att inse. Magnus Nilsson värvades från Nordamerika, men är ingen större hockeytalang. Tillsammans med Ledin och Hägerbäck tillhör han den typ av spelare som jobbar hårt men får väldigt lite uträttat.
Kamil Brabenec värvades från Tjeckien, men hans 1+1 på 20 matcher hittills är precis så uselt som det låter. När man ser Brabenec spela undrar man hur i hela friden denna spelare en gång platsat i Tjeckiens landslag.
Linus Fagemo och Michael Johansson har blixtrat till emellanåt och visat att de kan spela ishockey. Nu är dock Johansson långtidsskadad vilket inte förbättrar Luleås situation.
Slutligen ett nyförvärv som faktiskt varit bra. Backen Pavel Skrbek har spelat stabilt i defensiven, men man måste ställa sig en fråga i samband med värvningen av honom. Var detta verkligen den back Luleå behövde!? Laget har under många år saknat en bra SPELANDE back, vilket man inte fick i och med värvningen av Skrbek. Man ska inte klaga på hans insatser – däremot måste man fråga sig hur man inom LHF-led resonerade när man sökte förstärkning på backsidan.
Sedan är det även så att det inte bara är nyförvärven som inte levt upp till förväntningarna. En hel del av de tidigare spelarna i laget borde verkligen rannsaka sig själv och ta sig i kragen.
Luleå har inte material att spela med fyra kedjor, det är bara att inse. Varför skulle inte spelarna orka med att gå runt enbart på tre femmor. För bövelen – de är ju elitidrottare! Nog måste det gå att spela med tre femmor istället för fyra. Att man i Luleå väljer att sprida spelarna på fyra femmor istället för att få en riktig spets i två femmor, med en tredjefemma som har mer defensiva uppgifter är också en gåta i sig.
Anfallsmässigt är det största problemet att laget saknar en målskytt. Förra säsongen blev Shayne Toporowski ”frälsaren” för Luleå i och med flera viktiga mål från hans sida. Frågan är nu hur det blir denna säsong. Nog för att ekonomin inte är den bästa, men ett kompetent förvärv kan trots allt vara skillnaden mellan slutspel och inte slutspel.
Jag har som sagt inga patentlösningar, men i det läge som Luleå befinner sig i nu ser jag helst att klubben agerar på något sätt. Nog kan det bli så att klubben agerar och att det ändå går åt helvete, men då har man ju i alla fall försökt… Det svider som supporter att se sitt favoritlag gå kräftgång medan tystnad är det enda som hörs från klubben.
En förlust mot Färjestad borta på lördag kan jag ta, men sedan spelar man fyra hemmamatcher i rad. Det känns som att detta blir sista chanser för dagens Luleå att bevisa att de kan spela ishockey. Misslyckande där, så MÅSTE något hända.
