Luleå slarvade bort tre poäng
När Luleå gjorde 2-1 mot MODO i den tredje perioden lade man av att spela, och kunde då se MODO kvittera och avgöra efter straffläggning.
Typiskt Luleå. Här är man bättre än sina motståndare spelmässigt, men man har förtvivlat svårt att ta tillvara på sina målchanser. Vid ledning med ett mål i den sista perioden lägger man av att spela, vilket straffar sig. MODO bjöds in i matchen och tilläts kvittera. Sedan var man ofina nog att även ta bonuspoängen efter straffar. Tre ”givna” Luleåpoäng blev bara en poäng.
Det var Luleå som stod för spelet denna match, inte tal om annat. Luleå verkar, i alla fall spelmässigt, vara i ganska bra form. Nu bjöds faktiskt publiken på ett skridskoåkande Luleå, och MODO hade förtvivlat svårt att hänga med. Men som vanligt numera utnyttjar man inte sina målchanser. Ställningen 0-1 efter den första perioden var ytterst, ytterst missvisande.
Luleå hade en mängd chanser, men det verkar som om motståndarnas målvakter alltid gör sitt livs matcher på besök i Luleå. Det handlar givetvis inte bara om att motståndarmålvakterna är bra. Det handlar mycket om att Luleå saknar en naturlig målskytt. Ofta är avsluten under all kritik, och ”givna” målchanser missas.
Hans Huczkowski och Kamil Brabenec hade kanonlägen att ge Luleå ledningen, men plötsligt fick MODO en kontring. Efter usel backchecking av Jonas Rönnqvist tilldömdes MODO straff, en straff som Peter Högardh inte förvaltade särskilt väl.
Istället för mål i det läge gjorde MODO mål någon minut senare. Mannen som alltid gör mål mot Luleå – Tommy Pettersson – fick en slumpchans som han ”naturligtvis” förvaltade.
14-5 i skott i den första perioden följdes upp av 12-4 i den andra perioden. Skillnaden var att det i den andra perioden var Luleå som gjorde mål. I powerplay serverade Petter Nilsson Linus Fagemo en fin passning som gav Fagemo öppet mål. Efter detta mål fortsatte Luleådominansen, men några fler mål blev det inte. Det enda anmärkningsvärda som hände var att Jonas Andersson-Junkka brottade ner Peter Öberg till publikens glädje.
Man hade väntat sig att Luleå skulle gå ner på tre femmor för att få upp tempot än mer och avgöra matchen i slutperioden. Så blev det inte. Ulf Taavola valde återigen att anamma sin sociala verksamhet, där det verkar som att alla ska få spela oavsett om de duger till något eller inte. Det var helt obegripligt att se Jonas Rönnqvist tillbringa mycket speltid i en kedja med Per Ledin och Jonas Hägerbäck. Snacka om resursslöseri.
Efter åtta minuters spel av den tredje perioden viftade MODO:s Magnus Hedlund aningen för högt med sin klubba. Domaren Stefan Danielsson visade ut honom två minuter, men Jonas Rönnqvist åkte fram till Danielsson och visade att han faktiskt blödde efter Hedlunds rapp, vilket gav Hedlund två minuter till.
I powerplayspelet som följde kom så det mål publiken väntat på. Jonas Rönnqvist sköt ett skott från blålinjen som passerade en skymd Juuso Riksman. Personligen tyckte jag att det såg ut som en styrning, men det var i alla fall Rönnqvist som bokfördes för målet.
Skulle det äntligen bli tre poäng för Luleå? Inte det, för efter ledningsmålet lade Luleå mer eller mindre av att spela. Skottstatistiken vid 2-1-målet var 8-4 till Luleå. Resten av perioden blev statistiken 2-7.
Att backa hem och bara försvara sin ledning brukar straffa sig, och efter att MODO plockat ut Riksman kom också kvitteringen. Jan Öberg var siste man på pucken – ett mål som tillkom med en minut och fjorton sekunder kvar att spela.
De 5000 åskådarna i Coop Arena var allt annat än nöjda, och ganska många visslingar och burop hördes när slutsignalen gick.
I förlängningen hände egentligen ingenting, så det blev straffar som fick avgöra matchen. I straffläggningen var det bara en spelare som lyckades göra mål – MODO:s Martin Johansson. Med en ”Kenta Nilsson-dragning” lurade han Daniel Henriksson och lade retfullt nog in pucken.
En poäng till Luleå och två poäng till MODO var alltså allt annat än rättvist med tanke på hur matchen såg ut. MODO kom upp till Luleå utan intresse av att spela ishockey. Istället lade man sig på försvar och stod inte för särskilt mycket konstruktivt. Denna tråktaktik fungerade nu, och Luleå fick återigen se sig blåsta på en ”given” seger.
Problemet för Luleå är att man inte har någon vass målskytt, och att tränare Taavola verkar ha en underlig filosofi. Varför spela med fyra femmor hela tiden, och varför backa hem varje gång man tar ledningen i någon match. Detta var inte första matchen Luleå haft ledningen, för att sedan backa hem och skänka bort poängen. Illa!
