En titt på den finska ligan
Den finska ligan skiljer sig en del från den svenska. Jag insåg det efter att ha sett Kärpät möta Blues under torsdagen.
Jag tillbringade torsdagen med att åka de 25-30 milen till Uleåborg i Finland för att för första gången i mitt liv se en finsk ligamatch i ishockey. Uleåborgs stolthet Oulun Kärpät tog emot Espoo Blues. Upplagt för en målvaktsduell mellan två Sverigebekanta målvakter; Kärpäts Tim Thomas och Blues Jarmo Myllys alltså.
Både Kärpät och Blues håller till i mitten av den finska ligan, en liga som innehåller 13 lag och är stängd. Jag hade en del förväntningar på denna match lagen emellan. En del infriades – andra inte. Något jag fick ”bevis” på var att tvådomarsystemet man tillämpar i Finland fungerade ganska bra. Fyra ögon ser rimligen bättre än två, så att tillämpa tvådomarsystemet i Sverige skulle kanske vara en ganska god idé.
Sedan hade man en förväntning om att ishockeyn skulle vara öppnare och roligare i Finland. Det stämde väl till viss del, om man nu kan dra några slutsatser efter att ha sett endast en match live. Det fanns ingen riktig struktur i spelet - stundtals var det ganska hafsigt och chansartat spel. Framförallt Blues hade ett horribelt försvarsspel, men hade stor nytta av individuellt skickliga anfallare som exempelvis tjecken Jan Caloun. Den NHL-rutinerade räven Mike Stapleton visade stundtals klass också.
För Jarmo Myllys del gjorde han väl en godkänd insats. Han får ta på sig ett av målen, men gjorde ett flertal fina räddningar som höjde betyget. Han visade även gamla goda takter genom att fungera som en extraback och skjuta iväg fina uppspel. Dessutom visade han att han fortfarande vet hur man skäller på en domare...
Själva matchen i sig var som sagt ingen riktig höjdare. Kärpät inledde klart bäst, men kunde inte hålla sin 3-1-ledning man skaffade sig, bland annat efter två mål av Jeff Hamilton. Något slumpartat, och mycket tack vare Jan Calouns spelskicklighet kom Blues tillbaka och kvitterade till 3-3. Detta resultat stod sig även efter att man spelat fem minuters förlängning i spel fyra mot fyra. Efter den resultatlösa förlängningen följde ingen straffslagning, lottdragning eller slantsingling. Matchen slutade helt enkelt oavgjord, något man inte får se i Sverige.
Efter matchen talade vi med Kärpäts tränare, Luleåbekantingen Kari Heikkilä, som var aningen missnöjd. På frågan om vad Kärpät gjorde efter sin fina inledning blev svaret kort och koncist; ”-Ingenting!”.
Kari Heikkilä menade också att man med stängd liga, vilket man har i Finland, inte alls fått in så många juniorer i spelet som det pratats om. Kärpät har i och för sig en hel del, men då har man samtidigt landets just nu bästa juniorlag. Han framhöll särskilt den unge backen Joni Pitkänen, född 1983! ”-Han kommer att vara en av världens bästa inom några år”.
Trots att denna match inte var riktigt så bra som man förväntat sig var intrycket av hockeyn i Finland allmänt gott. Mycket folk på läktarna, inget bråk och tjafs så långt ögat nådde, detta trots att man utan problem kan gå och köpa sig en starköl eller fler om man så känner för det. Till skillnad från svenska supportrar med någon låtsasattityd verkar finländarna insett att man går på ishockey just för att se ishockey och inte hålla på med en massa annat svammel.
Nåja, slutsatserna efter denna lilla artikel blir att ni som har chansen borde se en finsk ligamatch. Trots att sporten är densamma finns en hel del skillnader mot hur det är i Sverige. Sverige har på vissa plan en del att lära från Finland, det är då en sak som är säkert…
