LuleåBloggen: Cryptosporidium
Jag som efter sista SM-finalmatchen "anklagade" Skellefteå AIK för att till synes allt för enkelt vika ner sig, har antagligen nu fått en vettig förklaring till varför det hände. Förklaringen stavas cryptosporidium, och är ett välkänt problem sedan tidigare i trakterna kring Östersund.
Ja, många av er känner till inlägget jag skrev direkt efter sista SM-finalen, där jag uttryckte en viss frustration över att Skellefteå inte riktigt bjöd upp till kamp, utan gav Färjestad en onödigt enkel resa mot SM-Guldet.
I ärlighetens namn var det en av de ojämnaste finalserierna jag någonsin beskådat, och de var en lite lätt besviken känsla som lämnades kvar hos oss åskådare efteråt.
Nu kan en stor del i gåtan kring varför det såg ut så ha fått sin lösning.
Cryptosporidium är nyckelordet.
Bor man i Östersund vet man alltför väl vad det betyder.
Och anser man att Skellefteå spelade lite väl skitnödigt i SM-finalserien, och framförallt i försvarsspelet i femte SM-finalen....ja, ni är förlåtna.
Just den här upplösningen på dramat och av den anledningen, ja, naturligtvis var det inte vad Skellefteås "gyllene generation" hade velat falla på...som sagt, den här gången hade Skellefteå en ovanligt bra chans att vinna, det kommer inte att se ut så varje år.
Samtidigt som detta naturligtvis inte är något man kan skydda sig mot. Man litar ju på det kommunala vattnet.
Sannolikheten att drabbas av en sådan här skitsak precis mitt i ett SM-slustpel i hockey, den måste rent storleksmässigt vara precis lika mikroskopisk som själva bakterien i sig.
Man kan snacka om maximal otur. Minst.
Man förstår också sjukdomens effekter kontra behovet att snabbt få i sig maximal laddning via mat och dryck efter varje match i en tät finalserie.
Vem vill ha en rinnande mage då?
Så...angående att Skellefteå vek ner sig...I rest my case.
