LuleåBloggen: Härliga Luleå tar det för laget
Matchserien mellan Luleå och Djurgården präglas av Luleås äckligt diciplinerade spel, och äckligt diciplinerade sätt att vara. Vissa anser att det är tråkigt, själv anser jag att det är en skön och härlig konstform, en förmån att få se ett helt lag agera på det viset, och förstår hur mycket arbete som ligger bakom, hur mycket det krävs för att varje spelare ska släppa prestigen och sätta laget före jaget i varje situation.
Sitter och funderar på vad det är Rönken/Bulan egentligen gjort för att få till den absoluta kadaverdiciplin som präglar hela laget.
Hetsporrar som bröderna Abbott är fromma som lamm, trots regelvidriga crosscheckingar i ryggen, klubbhugg och slag kring armar och ben och mot huvudet som domarna nästan konsekvent väljer att blunda för i slutspelet.
Förra året hade det blivit stora slagsmålsscener i gårdagens match, men i år verkar varenda spelare i Luleås lag vara helt oemottagliga för alla former av extern påverkan.
Man väljer att glida undan, åka och byta, och sätter i alla lägen lagets bästa före den egna prestigeförlusten som man skulle kunna tänka sig att man anser sig drabbad av när någon begår "övergrepp" på isen.
Tydligen har man till och med kunnat vända det här tankesättet till något positivt, ju mer man blir utsatt för, desto mer går man in för att göra exakt sitt jobb, och ingenting annat, ute på isen.
Vilket medför få utvisningar, bra rytm i matcherna, och man får ganska ostört ägna speltiden åt att mala ner motståndarna med sitt intensiva spel.
Det känns stort, det är härligt att se, och det måste kännas som en enorm styrka inom laget att alla är med på båten så fullständigt och gediget.
Samtidigt måste det kännas ohyggligt jobbigt för mentalt sämre rustade och osammansatta motståndarlag. När man möts varannan dag kommer Luleås "jobbiga" sätt att göra motståndarna, oavsett vilka de är, mer och mer frustrerade, och de kommer så att säga att sänka sig själva.
Jag tänker till exempel litegrann på det som Josef Boummedienne presterat för sitt älskade DIF i slutminuterna på de första kvartsfinalerna. En studie i mental diciplin, där varje skridskoskär och crosschecking är väl avvägd utifrån hans eget och Djurgårdens bästa...
Att Eklund sen tar en fight med Styrman i slutet på matchen var egentligen briljant och smart ur ett DIF-perspektiv. Hade Styrman varit odiciplinerad hade han mycket väl kunnat kasta handskarna och gå mot Eklund, med risk för matchstraff och avstängning i nästa match.
Vilket Eklund garanterat hade i bakhuvudet, Pierre Johnssons sorti noterades naturligtvis i DIF-båset, och om Eklund lyckats hade Luleå möjligen saknat både Fälth, Johnsson och Styrman på lördag.
Nu valde Styrman diciplinerat att ta ett blåöga för laget, och besvarade knappt Eklunds påhopp. Vilket skickar härliga signaler till de övriga.
Låt Djurgården försöka störa oss, låt dem försöka tacklas, låt dem försöka snacka, låt dem försöka slåss.
Vi är här för att vinna kvartsfinalen, och det är precis det som vi behöver göra för att lyckas med det och inget annat vi lägger vårt fokus på nu när det verkligen gäller.
Och du. Kom till COOP Arena imorgon och stötta de här fantastiska laget.
Jag skäms fortfarande över den bedrövliga uppslutningen i tisdags, de här grabbarna förtjänar ett fullsatt COOP Arena med en hemmapublik som under ovationer bär dem fram till seger i varje slutspelsmatch.
FORZA LULEÅ !!!
