Krönika: Luleå vågade vinna
Efter en hel del sandlåda med anmälningar från ena och andra hållet så blev det ett avslut av kvartsinalserien som var värdig båda lagen. Luleå släppte på handbromsen och gjorde den bästa offensiva matchen i serien från deras sida. Det som var kul att se var att det var en "vattenbärare" som fick göra mål.
Vilka käsnlor som utspelades idag. Jag har upplevt två tididgare tillfällen med Luleåhockey då samma käslor funnits med, 1984 då laget tog sig upp i Elitserien och 1996 då vi tog SM-guld. Matchen var viktig ur många synpunkter, bland annat så punkterade denna match bilden av Luleå som tråkiga. Tyvärr så svärtas bilden av den här matchseien ner lite av den parodi som stavas svenskishockey. Petter Rönnqvist i Canal + studion säger inte mycket vettigt, men hans förslag om att ha en supervisor som går igenom varje match direkt när den är slut och sedan stänger den så att inga anmälningar kommer kan göras efter det är ett ypperligt förslag. Att ha som det är nu en tävlingschef som inte ens är på plats och som gör en anmälan till diciplinnämnden på grund av tvbilder och att en arg sportchef vill ha fördelar kan knappast vara ett modernt sätt att se på ishockeyn, snarare blir det en parodi. Förståeligt så finns det många åsikter om Luleås agerande att bryta en överenskommelse, som Luleåsupporter så anser jag såklart att dom gjorde rätt, medan en Djurgårdare tycker Luleå är fega. Men förhoppningsvis så leder detta framtill att en mer modernare syn växer fram, att göra som Petter Rönnqvist säger, ta in en supervisor till varje match, när han sagt att det finns inget att granska är den matchen stängd. Att det inte funkar med en tävlingschef har vi mer än en gång fått bevisat, och diciplinnämndens beslut är ju ett tydligt bevis på att han inte kan sitt jobb.
Men det har varit en bra serie, Djurgården hade mycket väl kunnat vinna om dom koncentrerat sig på rätt saker. Tyvärr för deras del så släppte dom fram Janne Järfeldt i media som indirekt gjorde en Osten, det vill säga bröt en överenskommelse utan att vara direkt aktiv. Men om vi nu bortser från alla turer innan matchen så vinner det lag som vågade mest. Luleå vågade frångå sitt något tillknäppta spel och släppa på sin handbroms, det gav uttdelning där Djurgårdenströga backar inte kunde stå emot anstormningen. Tungan på vågen för Luleå var återigen dom såkallade vattenbärarna. Sebastian Enterfeldt, Karl Fabricius, Robin Jonsson, Topi Jaakola med flera. Självklart ska Joonas Vihko nämnas, han gör dock två mål. Men det var inte bara det, hela Luleå genomsyrades av vinnarlust, laget vågade vinna, därför tar dom segern. Jonas Rönnqvists genidrag var inte så svårt, han bad bara spelarna släppa på bromsen och fårvåna DIF med en offensiv istället för att bara tänka bakåt.
Det är en del snack om att Luleå mest är bestående av smålänningar och finnar och inga egna produkter. På isen idag stod det ett flertal egna produktet: Anders Burström, Anders Nilsson, Daniel Mannberg, Jonas Berglund, Kim Karlsson, Konstantin Komarek (ja, han räknas som egen produkt då han varit i Luleå sen B-jun), David Rautio,Fredrik Styrman och Karl Fabricius. Alltså nio egna produkter som varit med och bidragit till succèn.
Jag skrev i en head to head att det som skulle komma att bli avgörande var målvakterna, diciplinen och att hur mycket Jonas Rönnqvist vågar gå utanför ramarna. Anders Nilsson bevisar att han är bra, diciplinen har varit bra för Luleå och när nu Rönnqvist vågar tänka utanför boxen och ta ut målvakten när det återstår mer än tre minuter så fanns det bara en väg att gå, mot vinst. Att Luleå inte kunde stänga denna serie tidigare berodde nog på en hel del feghet, men tillsist lyckades laget hitta tillbaka till den framgånsrikavägen som kallas mod. För hur alla än vänder och vrider på det hela, avstängning eller inte så är det bästa laget som vinner och vågar.
Nu får vi se vad som händer, om Luleå kan lyckas störa Skellefteå. Självklart så är det Västerbottningarna som är favoriter, Luleå kommer till spel i semifinalen som underdogs. Men med ett själförtroende som är starkt efter en bra holmgång mot DIF: Det som jag tycker är glädjande med dagens match var att det blev spelarna som fick göra upp, det kunde ha tagits en och annan utvisning extra på tillexempel Chris Abbott, likaså på Marcus Nilsson, men domarna valde att hellre fria. Det gjorde att det efter alla turer blev ett ärligt spel med hårda tag. Djurgården föll på att dom för självsäkert räknade bort lilla Luleå, laget trodde inte att Luleå skulle bita tillbaka. Och tillsist kunde inte Hardy Nilsson matcha den frenesi som norrbottningarna satte upp. Luleå vinner rättvist, men vi ska komma ihåg att det kunde ha gått verkligen illa. Men Anders Nilsson gjorde en räddning som gav Luleå möjlighet att ta sig vidare. Jag tycker helt ärligt att DIF bjudit upp till dans, jag tackar Djurgården för kvartsfinalen. Men som sagt, bästa laget går vidare och vi gick vidare. Luleå har flest spelare som vågade kliva fram när det behövdes. Dom spelare som vi inte förväntade oss var dom spelare som fick Djurgården att undra om dom mötte något annat lag än oss.
Ska inte raljera så mycket mer, men jag ska faktiskt be om ursäkt till DIF redaktionen som tydligen tog illa upp av min text tidigare. Men faktum är att ni förlorade mot ett bättre komponerat lag och en smartare coach. Bra försök Djurgården, men i år hade ni inte tillräckligt skickliga spelare. Symboliskt för avslutningen är ju att det är Robin Jonsson som avgör, den symbolismen är starkare än alla avstängda Abbotts någonsin. Nu ser jag framåt redan, detta ska bli kul för Luleå kan gå in i fortsättningen med ett härligt lugn. Bara allt att vinna inget att förlora alls.
